Skogsfynd!

När blicken som mest intensivt skannar av omgivningen ute i skogen ser jag oväntade rörelser. Mitt bland de på marken fröpickande fåglarna pilar en liten varelse förvånansvärt snabbt in och ut från sitt bo. På stöldräder.

Det lilla djuret - skogsmus av större eller mindre slag - hade solen rakt i ansiktet och kunde väl inte riktigt avgöra om min person var vän eller fiende. Hur som helst. Hungern tärde i den lilla magen och mitt på eftermiddagen visade den upp sina konster.

Fräckt nog utmanade den mig med stadig blick. Den större arten väger väl sina modiga 40 gram eller så. Nä, jag darrade ändå inte det minsta på manschetten och det är ett löfte.

I startgroparna med naturliga fötter

-Vi fåglar är mycket bättre anpassade till våra uppgifter än ni människor! Titta bara på min fot. Naturligt breder den ut sig, inga klämmande skor används här inte. Konstigt att just ni långbenta blev planetens härskande ras. Som ni ser ut!

Ja, kanske det är vad sångsvanen ovan begrundar, klart medveten om min närvaro som den är. Den här och många andra står just nu i begrepp att flytta till sina sommarvisten. Senaste veckan har jag kunnat räkna in ett 40-tal fåglar varje dag jag öppnar ytterdörren. Önskar er god tur!

Läxa från anno dazumal

 "Ögonblicket kommer som en snigel men försvinner som en blixt".

Det var en svensk pressfotograf vid namn Peddy Moberg som nån gång under 1930-talet - tror jag - yttrade dessa bevingade ord över sitt sätt att fotografera människor. En bra sentens att erinra sig även för den nutida naturfotografen när han eller hon är ute i markerna. Inte minst jag själv har numer anledning att reflektera över detta.

Hade varit ute ett tag. Ställer ner enbenet på marken, pustar ut. Förfokuserar därefter på ett träd en god bit fram på vägen jag går på.  -För det har ju nån gång hänt att djur dyker upp någonstans därifrån, hann jag tänka. Med trädet sålunda i okularet, en plötslig rörelse, en mörk varelse flyger över diket, upp på vägen och två snabba språng senare är gestalten uppslukad av skog på andra sidan.

Pressfotografens credo dök upp direkt i mitt huvud medan jag tittar på displayen : Hann jag ö h t få något skott på unge kronhjorten? Minns inte om jag tryckte av eller inte. Jodå, en ruta kommer upp och den blev tack vare förfokuseringen rätt skarp.
1/125 s fryser förstås inga snabba rörelser så den oskärpan bjuder jag gärna på.

Älskad/hatad

En del gillar dem, andra inte.
Men flertalet människor kan nog enas om att skarven lämnar få oberörda.
Här fångad i kanalutloppet till stora sjön, i mitt Fågelrike. En väldigt positiv sak skiljer denna art från många andra : Den är lättfotograferad. Undantag finns, men annars går det som regel att närma sig dessa stora fåglar. Under förutsättning att spelets regler följs, såklart.

Jag tror denna är en äldre individ. På översta bilden ses skarven förbereda sig för flykt och i nedre är den redan med god fart på väg bort. Personligen uppskattar jag skarven mycket (men det visste ni redan).

I elakt spel håller man god min...

Alla som längre tid umgåtts med fåglar känner till det.
Lika många avskyr det.
Värstingarna i mina trakter?
Svaret på frågan är tveklöst gåsen. Gäss av alla sorter.

Idag hände det igen. Sitter i mobila gömslet. Det värmer på ordentligt och jag har panoramataket öppnat i bakkant. Passagerarrutan uppvevad, tack och lov.

Medan jag spanar efter spov och stare hörs ett överväldigande kacklande komma allt närmre. Jätteflocken kommer in snett bakifrån, så jag har först ingen koll alls. Sen ser jag skuggor passera förbi. Fåglarna flyger så lågt och sekunden senare är jag omringad, känner mig som en i gänget. Rentav flaxar med där i bilen. OK, gjorde jag inte. Visslande ljud uppstår när bomberna faller. OK, gjorde det inte.
Sekunden senare : Kablosk, smack, ploff. Det hördes. Detta hände verkligen.

Jag inser att de här visade individerna troligtvis är oskyldiga. Jag ska inte hämta bössan, jag lovar. Men mitt fina panoramatak, sidoruta och passaderarsidans dörrar har just omlackerats. Till gult. Jag hatar gula bilar!
 Äventyret slutade med renspolning, tvättning och sen blev "gömslet" presentabelt igen! Vackert duvblått, såklart.

Energicocktail !

Mycket av ljusets energi ligger i den blå kanalen.
Så här följer några energirika bilder från tidigare i veckan.
Överst bofink. Man kunde ju tro att med deras färgschema hör de kamouflagemässigt inte hemma någonstans. Fotografiet måste övertyga alla skeptiker - däribland mig själv - som ännu omhuldar dessa tankar. Visar på att naturen har en mening med det mesta.

Blått, ja. Men här tycker jag gula färgklicken är avgörande. Vad tycker ni?
Nå, första vettiga bilden på staren hittills i år. De har ju annars faktiskt kunnat övervintra och -leva denna gång. Enastående ljuskraft i denna trots massiv kontrastnerdragning i bildbearbetningen. Tagen sen eftermiddag, läser jag. Hmmm, nu är våren snart försommar, känns det.

Panikstress!

Mitt inne i påskruschen kör jag med stadig fart mot den lilla stan för att köpa något gott att dricka i helgen. Två mil kvar, dryga kvarten till stängningsdags. Bitvis slingrande, långsamma småvägar.

30 km fart råder i det lilla samhället jag just håller på köra igenom. Vad är detta? Jag hinner inte med det här! Skrriiiik, broms. Styr undan bilen från vägen, medan fönsterrutan glider ner. Två rådjur betar obekymrat 10 meter från landsvägen. Och de reagerade ö h t inte på min minst av allt diskreta manöver. Jag fotar en av dem, den andra hamnade utanför siktfältet.

Här tittar den upp på kollegan. Som för att kommunicera vad gör vi nu?
Men jag blev inte långvarig. Två sekunders knapptryckning senare var jag på väg bort igen.
Tack rådjur för ni räddade min dag, fotografiskt talat.
Tack Systembolaget för att dörrarna hölls öppna då jag som siste kund rusade in.

Bilden nära nog obeskuren. Fanns heller ingen tid att kontrollera inställningar...

Glad Påsk!

Från mig i Skåne. Tillsammans med Frasse som häromdagen gjorde sin kanske sista föreställning i min trädgård. Efter helgen ska matningen tas ner.
Tillsammans gjorde vi den här bilden på 1/40s, handhållen. Lite rörelseoskärpa på fågelns huvud hoppas jag Frasse förlåter mig för...

En hårding till?

På tal om tuffa fåglar.
När ovanstående lilla mes blir agiterad, skrivs det i min fågelbok, kan den resa sin lilla nacktofs. Det gäller svartmesen och det är just detta och en sån vi ser på bild. Hela fågelns utstrålning, hållning med sin breda stans, talar för tuffhet, kaxighet. Vi ska kanske vara glada över att de är så här små...
Ändå nöjer de sig tydligen med ett bo som kan vara en håla i marken. Nånting stämmer inte här. Hållning, uppsyn borde borga för en högre levnadsstandard, s a s. Allt är inte alla gånger som det ser ut att vara och det gäller här oxå.

Akvariefågel!

Snabbt växlande väderförhållanden skapar ibland intressant ljus.
Själva fototillfället lockade trots det - i mitt tycke - för stora avståndet. Men det mjukt modellerande ljuset kände jag direkt för. Så bild blev det.

Min känsla är storspov som flyger runt i ett akvarium...  Skulle kunnat vara en surrealistisk tablå, men har alltså serverats av Naturen självt.