Varning!

Fågeln kan ju inte rå för det. Att vädret var miserabelt. Att bakgrunden /sjön,himlen/ blev en kritvit, tråkig skärm utan referenser till naturen.
Så därför tonade jag den svagt blå. Fusk, javisst. I alla fall kan man ana att fågeln är fotograferad ute i det fria och inte hålls i något slags voljär inomhus.
Tänker inte gå in på det etiskt korrekta att ändra så pass mycket i en bild. De få gånger jag själv gjort det följer brasklapp med. Det verkar ö h t vara ett större problem bland oss svenskar än för t e x amerikaner. De verkar inte vara lika bundna till mediets dokumenterade kraft. Kolla de större sajterna där ( t e x denna. Birdphotographers. net).

Den här kom visslande förbi. Fågeln var inte i dykfas men höll ihop vingarna på snarlikt sätt. Så jag fick plats med mycket kropp. Vilket annars inte händer varje dag. Därav mitt intresse för fonden på en bild som annars kastats bort.
Nu skjut mig träffsäkert, tack.

Om insekter

Direkt över till dagens huvudnyhet. Efter snart 10 års traskande i skånska skogar, på ängar, i hästhagar - sommarbeten mm mm. Med eller utan kamera, fast mest med, tror jag. Så igår inträffade det:
Jag blev attackerad. Av en - fästing. Tog bort den just nu. Hade satt sig på vaden så var lätt att upptäcka. Bortopererades med för ändamålet inskaffad pennsnara. Nu bönar jag om att slippa borrelian...
På tal om insekter. Alla är inte stickande, kliande, bitande, sjukdomsalstrande. En del är t o m vackra. Därför är det med glädje jag publicerar bilden på två stycken i en. Som snart ska bli många, många fler är jag säker på.

Trollsländan höjer sig ytterligare i min smak genom att själv jaga andra insekter. Till sist kanske den gör den yttersta uppoffringen och blir till föda åt lärkfalken. Som sagt. En sympatisk insekt, denna. Väl värd en plats i bloggen.

Favoritreprisen!

Kanske det kan vara beskaffenheten hos ljuset just den där sena eftermiddagen för några år sen. I alla fall är det tredje gången jag gör om denna bild. Tillsammans med hela serien. Med uppgraderad mjukvara verkar ny information kunna plockas ut, hver gang!

Var aldrig riktigt nöjd med vitbalansen innan. Tycker jag täppt till det hålet nu. Får se om framtiden ger nya varianter...

Vardaglighetens gråhet

En del gillar inte kråkor. Men glömmer kanske då bort att kråkor inte bara är svartfåglar och gråkråkor. Till kråkfåglar förs skatan, en art som på allvar aspirerar på titeln Sveriges Nationalfågel i den omröstning som pågår. Och tänk vilket rabalder en vilsekommen blåkråka orsakade i mina trakter för några år sen. Ganska många år sen, när jag tänker efter.

Något så exotiskt kan jag tyvärr inte bjuda på. Men jag tycker dessa intelligenta gråkråkor är fina så det räcker ändå. De satt så vackert frilagda mot bakgrunden att jag inte kunde låta bli ta några bilder.

Osannolikt möte

Solen stekte, det var strax innan kl 10 på förmiddagen. Vägen tillbaka från sjön mot bilen går genom skogen. Normalt påträffas mycket lite av däggdjur i detta parti. Ens under vettigare tidpunkter. Men titta! Där borta i halvskuggan står ju en råget.
Bakom en tunn slöja av högt gräs kände hon sig tydligen tillräcklig skyddad och vi bekantade oss rejält med varandra.

Kanske 30 meter bort. Den lilla vind som rådde försökte lura autofokusen genom sina ständiga rörelser i gräset framför djuret. Tack vare spotfokusfunktionen kunde problemet galant avhjälpas. Hela tiden betraktade rågeten mig med ett slags upphöjt lugn. Kanske det var för varmt och hon detekterade ingen omedelbar livsfara? I alla fall kunde jag fyllt resten av minneskortet den dagen med detta enda motiv.
Djuret drog när tre högljudda unga killar närmade sig. Jag frågade om de ens märkt djuret? Nä, svarade de. Men de blev eld och lågor när jag pekade ut det flyende rådjuret.

En isken en

Dokumenterade denna fågel hyggligt tidigt på förmiddagen. Enligt etablerade tumstockar ska ljuset för viltfotografering vara bäst morgon och kväll. Absolut inte mitt på dagen
Det råkar vara  den tidpunkten då jag tar flertalet av mina fågelbilder. Andra kanske tycker annorlunda, men mitt intryck är att ljuset mitt  på dagen snarare är lättare, skapar mindre skuggor. Men bilderna måste tas över öppet vatten. Ljuset studsar ju då tillbaka och reducerar kontraster avsevärt? Enkel matematik för mig, men jag gör för lätt för mig i mitt resonemang? Är ju humanist... Axiomet morgon/kväll kan ju oxå vara rester av gammalt filmtänk från tiden det begav sig.
Tillbaka till bilden ovan. Sällan har jag fått tillgripa så stor kontrastminskning i efterbearbetningsarbetet. Arbetat med lokala justeringar över snart sagt hela fågeln. Noll hjälp av reflekterande vatten.

Samma fågel. Som sagt rejält sur på mig som den troligen förste fridstöraren den dagen. Normalt en fridfull, godmodig art kretsade det här exemplaret av rödbena skrikande runt tornat mer än under timmens tid. Samma inträffade nästan dag. Gapig som få. Men visst är den med sina vackra ben oxå elegant som få?

Gladan på bal(-vagnen)

Japp. Igen. Trogna läsare vet att den här figuren då och då dyker upp i bloggen. Från tidigare i veckan, tidig förmiddag. Till synes oberörd av fotografen. Som vanligt, alltså.

Sen kan det ju vara intressant att titta ner i gapet på en stor rovfågel. Gom, tunga. Allt verkar sitta på plats. Fast jag skulle inte vilja vara dess munhygienist...

Operation rädda fågelungen

Satt tillbakalutad med tangentbordet redo när det knabbade på ytterdörren.
-Klas! Skynda dig och öppna!
 Det är min frus röst jag hör. Så jag skyndar mig.

Fågelungen hade trasslat in sig under ett nät spänt över grannfruns grönsaksland. Så frun (min )fick utan verktyg slita av en plastlina i sänder. På behörigt avstånd från den lilla ömtåliga fågelkroppen.

Sen klippte jag av ock lirkade upp hela nätpusslet. Tankarna gick till romerska gladiatortypen retiarius. Den som med sitt kastnät effektivt fångade upp motståndaren och sen slaktade honom med treudden. Väl insnärjd i nätet fanns inget att göra än att invänta det snabbt nalkande finala ödet. Vi ville se annat utfall av den här fågelungens missöde.

Visste inte om den kunde flyga så ungen togs med tillbaka till grannfruns grönsaksland. Väl släppt ner på marken flög den genast iväg mot närmaste träd. Vi sken ikapp med solen.
Men nu kommer det lätt pinsamma. Vad är det för unge vi räddade? Huvudform och näbb pekar mot stare. Men färgen? Någon som vet? Det gröna är korrekt återgivet i bild.

Skilda världar !

Ja, inte såpoperan med 400 avsnitt eller så. Men ur verkliga livet. Den älskande, oförlåtliga, vackra och på samma gång tragiska. Från samma plats i tornet, nere vid sjön. Två bilder, två motsatta storheter. Jag tror denna första bild föreställer unge av vattenrall? De ska i alla fall förekomma i området. Aldrig tidigare stött på nån.

Och så dök den till slut upp. Den gamle havsörnen jag tidigare så många gånger upptäckt sittande på en liten pinne flera hundra meter bort. Äntligen flög den upp mot mitt håll. Om ungen i första bild känns rörande bräcklig, utstrålar istället havsörnen pondus och majestätisk kraft.

En helt annan sak. Igår träffade jag på en av ansvariga för planering av utformningen av fågelfaciliteterna runt sjön. Han berättade bl a att mer resurser ska till, varför trädäck och gömsle inte kunde dras längre ut mot sjön ( metervis tjocka lager av lömsk, puttrande gyttja!). Jag framförde för alla fotografers räkning lite önskemål om (billiga) plattformar för oss. Håller tummarna.

Jag tycker...

...att mina fötter är mycket vackrare än det här träblocket människorna förfärdigat. Och jag har nyss lärt mig gå med dem!

Hoppsan! Så fascinerad av sina fötter var den unga grågåsen att den totalt glömde bort fotografens påtagliga närvaro.