En skäggdopping i sjön (3)

Stiltje, lugn, spegelblänkande vattenyta. Den dalande solen lyser upp från låg vinkel och rödfärgar vågen fågeln skjuter framför sig.

Mycket gott bjuds vi skåningar på. Men inte särskilt ofta just detta skådespel. Glad jag fick chansen.

Det slutade bra

Solen gassade skönt, ljuset var vackert igår. Men vart tog fåglarna vägen? Soprent hela vägen till tornet jag valt för dagen. Väl däruppe kommer det in skränande, vitkindade gäss västerifrån. Första flocken drar förbi rakt ovanför mig och övriga höll precis samma kurs. 10 meter från tornet finns en helt liten vik, 10 x 20 meter lång. Fågelungar brukar hålla till där första dagarna av sitt liv. Några sekunder efter gässen passerat började det plötsligt vimla av liv i lagunen, vattnet sjöd av aktivitet. Mycket fisk idag, tänkte jag. Sjön är ju så fylld till brädden av fisk.
Nästa 100-tals vitkindade passerade, samma resultat upprepade sig. Nu börjar jag inse att jag är i fara. När tredje och fjärde vågen passerat, finner jag för gott att fly. Jag blir flygbombad! På väg ner river jag sönder min kamojacka mot en skruvskalle...

I skydd av träden. Går några tiotals steg, hör plötsligt att jag omgivs av ljud från fallande objekt. Nu börjar paniken på allvar infinna sig. Inte här oxå!!??? Nå, inte alls. Lyckan sken istället mot mig. Helt tysta stjärtmesar flisade av träddetaljer i sin födojakt. Det var de restprodukterna jag hörde slå ner mot marken. Men var är de? Fåglarna, alltså.
Får syn på tre, fyra individer som orädda, men hypersnabbt byter plats mellan grenar och träd. Sen är de lika plötsligt borta. Hann få tre bildrutor exponerade och hade inga större förhoppningar om någon av dem. Men idag var lyckan trots allt inte långt borta. Varsågoda, en bild där stjärtmesen blygt tittar fram bakom eklöven. Kan det vara något?

Lunchtid?

Så här har det sett ut senaste tiden. Blött, mörkt, mörkt, blött. Men så. Plötsligt landar en vit variant av ormvråk vi kallar för Börringevråk, efter sjön den först upptäcktes vid för ett tag sen. Tror t o m tyska, inte svenska skådare var först där. Sen har de - vråkarna - spridit sig och ibland lyser dessa fåglar upp tillvaron för oss andra i Södern.

Jag tror att här kalasades på något den håller fast i klorna. Kråkorna gjorde dessutom utfall, vilka ganska enkelt medelst blottat gap och högljudda visslingar viftades bort. Sen var det bara vi två och medan fågeln tyckte att avståndet oss emellan var OK, var jag av annorlunda mening. Ibland måste man böja sig för verkligheten och ta bilderna med de brister man vet om senare dyker upp.
Nu bländar solen mig här bakom skärmen. Fantastiskt! Raskt ut och iväg.

Sköt om er !

 När jag tidigare idag - igår - passerade förbi jakhagen låg den lilla kalven ett stycke ifrån mamma ko. Förmodligen en smula skrämd av min uppenbarelse makade den sig tätt, tätt intill. Bygga tillit, visa förtröstan. Djur kan. Ska vi människor verkligen gå bet på det?

Ut ur mörkret!

November är fortfarande ljum. Och härnere brukar det betyda regn och vindstyrkor. Mycket riktigt har Stora Mörkret infunnit sig, gjort sig bekväm och valt att stanna. Det kan för fotografen bli till en irriterande soppa med flera hemmadagar utan fototillfällen, men det lönar sig inte att beklaga sig inför Moder Natur. Idag ska jag istället testa mina andra, bättre vädertätade utrustning för en skogspromenad i duggregnet.

Chans till kungsfågel lockar. De verkar inte bry sig om vädret för de opererar ju ändå i skogens skuggsidor när de torrskodda födosöker insekter under hängande barr. Jag har förresten läst på lite om denna fågel. Vikten ska vara 5-6 gram och inget annat. En riktigt kall vinterdag kan de tvingas äta så mycket som 2-3 gram mat... Fågeln ovan står i startgroparna för att ta ett nappatag med en minimal insekt den sett ovanför sig.

Det roliga är ju att de med sin kroppsform påminner om riktiga tungviktare. Kort, kraftfull nacke bär upp ett litet ansikte på breda skuldror. Knappt man tror de kan flyga alls. Men hallå! De kan förflytta sig långa sträckor skulle det bli nödvändigt.

En skäggdopping i sjön (2)

Får inte missa detta fina tillfälle, skrev jag i inlägget tidigare. Trodde oxå att jag lyckats optimalt fånga den fina fågeln, under de perfekta förhållanden som rådde. När jag senare i datorn skapar bilden upptäcker jag att jag glömt växla från inställningarna i skogsmörkret jag tidigare under kvällen vistats i. 1/1000 s på ISO 1600 full öppning känns inte så lyckat här i solnedgången. Åtminstone exponeringskompenserade jag ett steg för vattnets ljushet. Har försökt framkalla så brusfritt som möjligt, men finaste detaljerna undertrycks/försvinner naturlagsenligt. I alla fall med nuvarande kamera. Det hela retar mig för summan av motiv och ljus förtjänar bättre än så här.

Vithjort stiger fram

I år har jag haft turen att få uppleva en hel del brunstande dovvilt. Å andra sidan finns ju knappt någon skog kvar för dem att leva i. Så det är med blandade känslor man tidiga morgnar eller sena kvällar går ut för att pröva fotolyckan. I fallet nedan kunde jag i alla fall hantera motivet på det normala sättet. Efter ha upptäckt djuret inne i snårskogen, räknade jag ut åt vilket håll det troligen skulle bege sig. Ställde mig vid angränsande lilla skogsglänta med hygglig bakgrund. Och väntade. Och väntade.

Närmre och närmre min utvalda fotoplats kommer hjorten. För att till sist stiga helt fram. Uppenbart måste den ta mig för ett träd bland andra, för den reagerar inte alls på min person. Från 25 meters håll spelar kameran med slutaren och djuret hör, men kan inte fastställa min gestalt. Oroligt tittar han sig runt och förbi. Skänkte fotografen många bildmöjligheter av vilka detta kom ut som ett av de bättre. Den mörkare ansiktsmasken avslöjar tidpunkten på året : Under brunstperioden sölar handjuren ner nyllet med jord, lera och annat som lämnas åt betraktarens fantasi.

En skäggdopping i sjön (1)

Det var en fantastisk eftermiddag vid sjön. Kav lugnt och solen låg på lur bakom de tunna moln som ändå täckte himlavalvet. Och ingen blåst. Ingen blåst alls. Har vi i söder vintertid fler än ena handens fingrar av detta välsignade tillstånd?
Så satte mig längst ute på udden. Skrämde såklart bort sothönorna ut på sjön, bort från mig. Medan jag sitter och njuter av värmen hörs ett litet plaskande ljud till höger om mig. Ooops!! En skäggdopping har plötsligt dykt upp på scen. Bokstavligen.

Alla dess simmande/flytande rörelser översätts i det lugna vattnet till små vågbildningar. Först simmar den oxå bort från mig, men vänder upp mot solen och låter dess ljus spela över ansiktet. Vill väl oxå passa på att njuta. Exponeringsmässigt rådde utsökta förhållanden. Får bara inte missa detta tillfälle.

"Kommer in på...

...landningsbana 4B. Vädret är perfekt med solglimtar och efter touchdown taxar jag fram till bassäng 6!"


Från vattenverket med dess dammar och vägar.

Bara några små...

...fåglar som ganska ofta dyker upp på min radar just nu. Små som de är visar de inte rädsla gentemot oss människor. Kanske de där 15-20 grammen inte jagades så hårt i forntiden. I alla fall tacksamt för mig och alla andra som gillar bilder på småttet. Ibland är de svåra att få syn på.

Det hjälper dock inte med svårslaget kamouflage och diminutiv växt när man inte kan hålla tillbaka en drill, som exemplet ovan utförde en bit upp i eken. Hade aldrig sett den annars.