Vilar någon minut

De är knappt synliga då de sitter ner. Inte minst på den här nyskördade betåkern och i typiskt höstväder, dvs grått,regnigt, blåsigt. M a o ungefär samma som vintervädret kan utvecklas, om vi nu ska fördjupa oss i detta ämne.

Den här upptäckte jag från bilen som fick sakta rulla fram på grusvägen. I en liten öppning genom häcken och fågeln hade garden långt ner och det blev lite ytterligare bildmaterial till samlingarna. Om detta har jag inget mer att säga.

Några flyr, andra stannar

Efter ha genomlevt sensommardagar och tidig höst fyllda med gråhägrar verkar beståndet nu tunnats ut. Nere vid ån sitter bara denna enda individ, längre nerströms kan möjligen en ytterligare uppehålla sig innan ån försvinner ur mitt reservat. Men den är inte alls lika skygg som tidigare. Två dagar i rad fick jag chansen där den satt på samma gren i samma träd. Provade såväl med som utan konverter och bilderna kom ut bäst med brännviddsförlängaren monterad.

Denna bild bör klickas upp i format. Så detaljerna kommer fram. Förmodligen har den suttit och putsat sig innan jag dök upp på scen om man ska dra någon slutsats av det fjäderaktiga längst ut på näbben. Enligt handboken kan en del emigrera vintertid och på så sätt minskar kvarvarande beståndet. Kanske de som stannar kvar har speciella vinterställen att besöka, vem vet? De är tåliga, gråhägrarna, och man kan alltid hoppas på en mildare vinter denna gång. 

Triss och fyrtal

Här sitter tretalet steglitsor på favoritkrogen Tistelbaren. De är mycket fotograferingsbara bl a därför att tistelblommorna växer på rätt höjd och det bidrar till bakgrundens monokroma återgivning.

Efter en stund har de fått sällskap av en fjärde artfrände. Den verkar mån om att inte framstå som lika stort matvrak som övriga. -Vad kul, du fotograferar oss!, säger den gladlynt till mig. Ja, vi förstår varandra väl och jag gör så gott jag kan med kameran.

Tack och hej, leverpastej. Nu drar vi till nästa buske. Försök häng med, om du kan!
Nä, det gick såklart inte. Undrar vart den fjärde flög?

Tricks i kvadrat

Har aldrig förstått hur de klarar av det tricket. Som i morse när jag var jag på jakt efter dovhjort under den där härligt skinande solen. Och de praktiserade samma procedur varje gång. Under tre olika tillfällen, med olika djur var gång. Tricket består i att först är gruppen/individen fullt synlig. Ofta betar de under viss uppmärksamhet; de vill hålla koll på mig. Bara ett par steg innan min utsedda fotograferingposition nåtts finner man att plötsligt har man trädstammar att ta hänsyn till. Djuren har flyttat på sig. Medan du tänker på hur orättvis världen är - nyss var de ju så fotograferingsbara - och som bäst håller på och letar upp motivet i sökaren kommer nästa slag. De finns inte kvar! På något mirakulöst sätt har de/den förångats och finns inte att hitta någonstans i blickfältet. Hur bär de sig åt ?! Och allt sker under total tystnad.
Nåja. Här en kronhind som har ett annat trick. Håller man sig bara på gräsrotsnivå förvandlas man på nolltid till osynlig. Man kan få vänta ett bra tag innan huvudet likt ubåtens periskop försiktigt kommer upp, spanar åt alla håll.

I det här fallet gick jag aldrig på finten. Jag hade ju sett hinden gå in i buskaget och så pass stora djur kan väl inte bara gå upp i rök? Eller kanske den har det tricket att tillgå oxå ...

Stanna eller fly ?

Ledig ett par dar från jobbet. Ska såklart med kameran jaga runt i skånska terränglådan varje dag. Men vädret ? Allt vi fotografer begär är ljus, kanske slippa regnandet. Mot eftermiddagen ska det eventuellt klarna upp en smula. Helt naturligt skyddar småfåglarna sig mot blötan och de blir ännu svårare att komma åt sittande djupt inne i buskagen.

Mitt nya fågelbord har dragit till sig ett gäng grönfinkar. De har jag bara haft som sporadiska gäster tidigare. Här sitter de på rad längs ån och kanske funderar om de ska stanna över vintern eller sticka söderut. Läste någonstans att av flyttfåglarna kommer bara två av tre tillbaka. Så stor är "kassationen". Lite grand handlar det om pest eller koleran...

Ska man tro Darwinismen stannar bara de härdigaste kvar. De får leva ett hårt liv under värsta vintermånaderna. Jag kommer väl ihåg tidiga 1980-talets grönvintrar här i söder. Det är inte utan att jag lite längtar tillbaka till den tiden. Är säker på att småfåglarna håller med.

Liten, snabb, dold i skuggan

Har sett den ett par gånger denna höst. Innan man uppfattat den karaktäristiska stjärten är det lätt att tro här fotograferar jag kungsfågel. Så liten är den. Som den syns aktiv mest i bottenvegetation är den oxå lika svårfotograferad. Så ffg i denna blogg : Låt mig få presentera Gärdsmygen!

Kvick, sitter stilla på samma ställe ungefär lika länge som trädkryparen. Och alltid dessa grenar. Från början var målet att finna pungmesen, där kammade jag noll. Men intill björkstammen där borta? Något litet, mörkt hoppade runt. Stjärtens knyck avslöjade fågelns namn redan i sökaren (hmmm, jag kanske håller på att bli lite bättre på detta?). Ner på knä. Den sura marken gör jeansen dyngvåta. Av detta märker jag intet. Får knappt tio rutor innan fågeln drar vidare. En enda med skärpa på rätt ställe och utan allt för mycket grenar. Jag tycker att växtdelarna ska få vara med. De utgör ju ändå fågelns närmiljö. Sen härskar mörkret därnere, på marknivå. Har himla tur med den där diagonalt löpande högdagern som väl är björken, tror jag. Som om fågeln ändå ville skänka bort denna enda bild. I boken står det om denna art att ogärna sitter den så här exponerad när den sjunger. He,he. Har inget minne av någon sång, ens varningsljud. Kamerans spotfokus grävde fram gärdsmygen ur gömmorna.

Träffning !

Det finns en orsak till att man håller på med det här "jobbet". Hmmm, kanske flera, då. Men en av dem är såklart naturupplevelsen. Ibland välsignas man av en speciell händelse, en som jag nu vill berätta om. Efter en ganska händelselös morgon i dovhjortsbrunstens rike - jag hörde de stora hannarnas brunstläten på nära håll utan visuell kontakt - fick jag äntligen korn på en kronhjort, modell yngre med sitt långa, enda horn. Fotograferade den på kanske 50 meters avstånd när bakom mig något höll på att hända. Jag hörde horn som skrapar mot grenar, tunga steg i den blöta marken. En fin, vit helskovlad dovhjort var på väg mot mig. Förtvivlat försökte jag få kameran att fokusera. Men djuret travade fram alldeles för fort. Så stannade den och jag trodde säkert har den fått syn på mig där bakom den lövglesa busken. Men den fortsatte framåt, var på väg att hoppa över diket som var det enda som skiljde oss åt när den (äntligen) tvärstannade, tvärvände och med blixtens hastighet försvann mot kronhjorten som oxå sjappade på direkten. Så nära. Kanske fem meter från varandra. En omtumlande känsla att ha 160 kg dynamisk energi innanför bekvämlighetsbubblan. F-n! jag missade ju allt, hann jag tänka. Sen steg nästa granna helskovel fram. Från samma håll som den tidigare Och den hade intet märkt av min person ännu.
Elegant hoppade den över samma dike, nu  30 meter framför mig, stannade på den lilla skogsvägen, vände sig om mot slutarljudets riktning och där! - där fick den  syn på mig.

Kanske inte riktigt lika statuarisk som den förste är det ändå en grann vit dovhjort i brunstuniform. Ljuset var behagligt, regndimman hängde i luften och fotografen njöt av morgonen.

En sista titt bakåt innan djuret försvinner till mer adekvata arbetsuppgifter än poserandets. En härlig känsla är det att få komma viltet riktigt nära inpå. På ett löjligt vis känner man sig delaktig i skeendet.  Fast hjorten bara tycker man är ett hinder.

Par i björktrast

De här satt så fint att det var omöjligt att inte lockas ta några bilder. Inte helt vanlig syn i mina trakter önskar man ändå kanske få komma lite närmre inpå. Men då hade jag behövt vadarstövlar, kanske båt för ån som löper mellan motiv och mig.

Vacker fågel medveten om sin stjärnglans ? Kanske det. Inget att klaga på den kaxiga stansen i alla fall.

Inga fåglar idag

På väg till ett av mina ställen passeras hagen med jakar;  kor, kalvar och en tjur. De ser skräckinjagande ut. Men jag har sett flera barnfamiljer låta sina telningar gå in och klappa kalvarna. Och djuren uppför sig som änglar. Så kanske de skiljer sig från visenten som enligt sin skötare inte är snäll. Men detta är i Skånes Djurpark och en helt annan historia.

De luktar starkt, är inte särskilt renliga av sig. Kompenserar dessa brister med att föda fram gulliga ungar.

Charmtroll, inte sant ?

The Times They Are A-Changing

Kan med Bob Dylan konstatera att tiderna förändras. När jag på allvar började med naturfotografering skedde det med ett objektiv med 300 mm brännvidd. På den tiden längtade man efter mer och längre, åtminstone en riktigt bra konverter kunde göra bilderna bättre. Sådan fanns inte att tillgå då. Köpte in mig i ett annat system, skaffade ett 400 mm och längtade fortfarande efter mer och längre. Så har det fortgått och nu kan man istället ställas inför situationer man inte riktigt är van vid.

Denna är en nästan obeskuren bild, tagit bort lite nertill och på sidorna. Genom att flytta fokuspunkten fick både huvud och ben utrymme här. I övriga bilder var någon extremitet mer eller mindre avklippt. Jag klagar inte, tvärtom. Går man ut med en utrustning avsedd för småfågel får man ta smällar som denna... Uppskattar avståndet till kronhinden - som börjat sätta vinterpälsen - till som närmast 50 meter. Denna var lite speciell eftersom hon har inte bara en utan två kalvar. Hinden tittar ner mot ån, buskaget som skymtas i högra bildkanten är från åbrinken jag redan tagit plats på. På andra sidan ett elstaket med tjurkalvar innanför.