Trivselfaktor

Letar efter färg i arkivet och får gå tillbaka långt i tid, ända till september förra året. Tåkerns skäggmesar står för underhållningen, himla trevliga fåglar och av någon anledning verkar de inte heller avsky människor. Vill tillbaka, ska tillbaka vid tillfälle.

Smygare?

Nä, här pågår inte det som kanske någon tror. Men i vinterdagens bleka ljus smälter vingarna nästan samma med bakgrund/himmel. Det tyckte jag var intressant. Lite spännande var det också hur denna flock knölsvanar helt ljudlöst redan hunnit passera mig, bakifrån. Det fanns ingen tid att hinna panorera från sidan. Trodde aldrig att de kunde överrumpla en så fullständigt. Men i motvinden hördes inte ens dessa megavingar skopa luft.

Rutin?

Mulet, men inte blygrått. Ljus finns så det räcker. Så idag ska jag tillbaka till samma platser som igår. Kanske kryddar anrättningen med ett besök till Almentornet. Hunden är med. En vanlig dag i Deerhunters liv.

Sparsmakat

En strålande eftermiddag hade jag i Fågelriket. Men var är alla fåglar? Frånsett en  gammal bekant, fjällvråken på ängarna, hade knappast någon lust visa upp sig idag. 4 grader kallt, blå himmel. Jag bestämde mig för att leta upp kungsfiskaren vid Vombsjöns utflöde. Tre kvarts timme gav bara köldfrossa. Istället följde jag ån uppåt, såg en kormorant skrämmas upp av en grågås(!), på tillbakavägen mötte jag ett par som berättade att de sett kungsfiskaren där jag tidigare varit. Suck! T o m änderna blev rädda när jag riktade in objektivet. Till slut finner jag nåd inför den ensamma knipan och får ett par bilder med hem. I alla fall en stund ute i naturen som ljusmässigt visar fram mot vårens nöjen.

Om artbestämning

De här kom inte ut som jag hoppats, det är nog en viss inlärningskurva att först bemästra. Såg en flock råkor lyfta bakom kullen och i nästa sekund följs de av två rovfåglar, en glada och kungsörnen (?) här på bild. Allt medan jag fortfarande körde bilen. Raskt ut, men fåglarna hann komma på "fel" sida vägen och  jag fick nöja mig med dessa rutor i snett motljus. Läste i en akademisk uppsats att bästa sättet att skilja kungs- och havsörn åt är att förstnämnde har en röd fläck där nacke och rygg möts och befjädrad tars. Tars har jag nyss slagit upp på Wikipedia och är benet mellan klon och knä. Fingrarna längst ute på vingarna är oxå mindre flikiga. Tyvärr gör skuggbildningen i dessa bilder det svårt att artbestämma fågeln, men  jag gissar på kungsörn här. Ser gärna kommentarer kring resonemanget, varmt välkomna!
En helt annan sak. Hoppas "mikroklimatet" runt örnen framgår. På marken sol och snöfritt, däruppe yr snön som är de vita prickarna mot mörka fågelkroppen.

Äventyr väntar!

Diverse gods som flutit upp på senare tid. Exif ska vara intakt i alla mina publicerade bilder.

Kronhjort med grästova

Medan jag från  utanför fönstret hör småfåglarnas kvittrande&tjattrande över den utlagda maten känns det befriande att  göra en tidsresa till gångna hösten, en av de mildare jag kan erinra mig. För första gången någonsin kunde jag sitta i mitt lilla gömsle utan att skaka tänder och utan bortdomnade tår. Det är annars vanligt att temperaturen dippar mot eller under nollan och vid denna tidpunkt är kroppen inte alls vand vid det. I höstas hade vi närmare 10 plusgrader, tack och lov. Så till dig, Martin. Var beredd klä dig som för vinter. Det är lätt att annars tappa intresse för de tidiga morgonstarterna. 

Slumpflinga

Slumpen hade det till att några snöflingor virvlade runt däruppe i de högre luftlagren. Och ett hamnade mitt framför vråkens öga i exponeringsögonblicket. I alla fall kan den högdagern inte återfinnas i övriga bilder i serien. På marken märkte jag inte av något snöande alls, inte det minsta. Ska detta hända en gång till får jag nog slita ut många kamerors slutare.

!!##¤¤&!, oxå

Bilden ovan får stå som memento för inlägget nedan. Men nu över till nåt helt annat. Efter ha större delen av dagen varit i stora stan och shoppat tillsammans med kvinnan i mitt liv, beslöt jag mig för att utnyttja det sista av dagens ljus med en tur till skogen. Hunden med, kameragrejorna på plats, off we go! Väl framme märkte jag att någon tagit bort hundens halsband sen igår. Shit! Fick improvisera en lösning med lös bagagerem. Det var halt, så på med halkbroddarna, och till sist sitter kameran på plats och säkrad mot stativet. Nu ska inställningarna kontrolleras och sen ska det fotograferas hjort. Men varför kan jag inte ändra ISO:n, jag ser inget i sökaren? Har kameran gått sönder? Något uppmärksammar mig, det blinkar febrilt längst ner. No card, står det. Ahhh ###%%&&!!!, oxå! Kortet sitter kvar i datorn! Generalfel har begåtts!. Efter en kort promenad med hunden packar vi ihop  och jag tröstar mig med att jag fick slängt kartongen till nya golvlampan vi köpte och som jag tidigare monterat. Jag tänker inte berätta hur det det arbetet förlöpte! Dagen var ändå gråtrist , vi såg bara ett par korpar och imorgon väntar en ny härlig dag...

Odlat är oxå natur!

Bönder är väl i det stora hela likställda med privata småföretagare, vilka som helst. I småföretagen bedrivs produktion av något slag, inte sällan industriell. Vad är jag nu ute efter? Ibland tycker jag kanske att begreppet "natur" får likhetstecken med "naturlig", ett ord som negerar allt av människan skapat. Natur och artefakt blir som hund&katt - det rimmet var väl inte så dåligt? - där naturfotografen i många fall  väljer bort det som inte ser så naturligt ut. I det sammanhanget passar min glada väldigt illa in. Ska jag klona bort räcket på bondens balvagn eller ska bilden ens publiceras? Kanske jag hårddrar skillnaderna, men bara för problemets åskådliggörande.
Skånes natur är i högsta grad industrialiserad. Andelen brukad åkermark och/eller kommersiella skogsfastigheter, golfbanor mm är bedövande stor, man kan knappt tala om ursprunglig natur längre. En del våtvattensområden håller förvisso på att återställas men på kartan talar vi enstaka prickar. Min poäng är att nu när djuren bevisligen trivs som på få andra ställen måste det skåningarna gjort med naturen vara så fel? Kan odlat verkligen vara natur? Jag tycker så. Min vilda glada fann sig väl tillrätta på räcket till balvagnen, jag tror jag fotograferade den vid tiotalet tillfällen förra hösten. Tycker fågeln om räcket tänker inte jag klona bort det, ta bort räcket i verkligheten och gladan skulle få sämre livskvalité(?). Jag vill tro det.
Bara några hundra meter bort äger den årliga kronviltsbrunsten rum. Aktörerna här utgör en större del av Europas enda kvarvarande ursprungsdjur, den sk nominatrasen  Linné grundade sin systematik på. De trivs, frodas och fortplantar sig i ett i och för sig vackert område. Men ett industriområde är det  lika fullt, stora schaktmaskiner genomkorsar arealen, vägar finns överallt.
Pust! Det här blev långt. Summa summarum est : Djur är anpassningsbara, de har visat sig trivas ypperligt i mekaniserade miljöer och som fotograf känner jag mig privilegierad att få verka här. Djur är lika vilda även om bakgrunden utgörs av byggnader, traktorer eller staket. Men när vann sådana foton priser senast? Eller ens erkännande som naturfotografi, fyllda med genuint vilda djur som de ändå är?