Från bildarkivet, igen

Fotograferingen går på tomgång i så måtto att jag försöker, men vilt, fågel och ljus vill inte riktigt samarbeta med mig. Så jag bjuder på kronvilt från sköna september. Då daggen gnistrade i soluppgången och djuren nästan stod i kö för att bli avbildade. Nåja, men visst var allt enklare.

Vilken tur arkiven finns

Äntligen lite mer ljus att arbeta med idag, denna vinter har hittills varit den dystraste på bra länge. En djupdykning i arkiven för oss så till juli förra året. Enligt statistiken klarade sig Skåne väldigt bra och sommaren var t o m torrare än normalt. Hur som helst  gick det bra att fotografera och rovfåglar fanns i överflöd. Man behövde inte ens ta bilen till de kända fågelhabitaten, det kunde räcka med att slå sig ner i trädgårdsmöblerna hemma och invänta gladorna som följer uppvindarna kring vår ås. Jag hör nu att kaffet är färdigbryggt, förhoppningsvis väntar nya äventyr utanför dörren.

Om skapandets villkor

Gårdagens plan var att först bila genom fågelreservatet för att därefter hälsa på hjortarna på åsen. Hunden var med. Han bänglade sig lite där bak, men husses bestämda tillrop fick snabbt tyst på honom. Det hade varit dåligt med fotograferingsbar fågel i området så  jag körde nog lite för snabbt och upptäckte fjällvråken  lite för sent där den satt på stolpen. Fick en dålig position med kameran, måste fotografera i klyftan mellan backspegel och sidoruta. Stödde utrustningen mot vänster arm som jag klöste fast i yttertaket, mycket obekvämt. Bilen blockerade all trafik på den lilla vägen, lite stressande att hela tiden behöva hålla koll på andras bilar samtidigt. Hann i alla fall skjuta en del skott när luktorganet reagerade. Plötsligt stank det i hela bilen. -Vad f-n??!! Det luktar sk--! Hunden hade avlevererat tarminnehållet i min kombi! Har ni någonsin upplevt detta? Jag kämpade fortfarande med min obekväma kroppsställning, autofokusen jagade mellan fågel och backspegel och nu var dessutom frukosten uppe och kittlade struphuvudet. Kunde stå ut tjugotalet bilder till, sen kastade jag mig ut genom dörren, flämtade efter friskt syre. Fågeln? Tror knappast den landade innan Blekingegränsen korsats. Bilen? Iordningställd, det tog bara två, kväljande timmar av mitt liv att sanera den. Hunden? Jo, överlevde. Sitter nu vid mina fötter och ser änglalikt oskyldig ut, den lille förövaren. Sens moral : Ha denna berättelse i åtanke nästa gång någon okunnig person påstår att fotografera, det är ju hur lätt som helst. Titta och trycka, bara. De skulle bara veta...

Filosofi eller snarare koka soppa på en spik

När jag ser på hägern ovan kommer jag att tänka på mig själv. I en helt annan situation. Man - detta hände i unga år - står mot väggen vid skoldansen och försöker se cool ut, men händer och fötter är oroliga, kan inte riktigt kontrolleras och man byter ställning hela tiden. Den nervositeten drabbade i alla fall mig och jag tänker inte bry mig om att min analogi kanske är totalt verkningslös därför att fågeln måhända är fett feminin. Grejen är att man stod upp, försökte se otroligt oberörd  och världsvan ut inför andras blickar. Så kanske känner unge mannen på bilderna att söta hägerflickor kretsar i närheten?

Stork gånger två

Från höstens nöjen i fågelreservatet. 

Liten fågel, stor glädje

Når de tittar på dig så där med sina pepparkornsögon känner åtminstone jag glädjen sprida sig genom systemet. Så små och utsatta, ändå med tuff attityd. Blicken utmanar - "ta din bild nu eller aldrig" signalerar den. Det underlättar förstås att verka i flock. Med ideliga positionsbyten gör de nog inte livet lätt för rovdjuren. Bilden togs längs en alléomgärdad grusväg där träd efter träd genomsöktes efter godsaker att äta. Hela tiden i rörelse avverkade de ett sådant träd på kanske 30 sekunder innan nästa stod på tur. Jag hade bara att invänta min tur vid närmaste vegetation och visst landade de där. Tacksamt, tyckte fotografen om stjärtmesen.

Brusigt & oskarpt

Kvalitén på dagsljuset har varit grymt uselt ett bra tag nu. I varje fall för fotografiska ändamål som de bedrivs här. Men man får inte ge upp för det, man kan pröva extrahera vad som finns kvar och se vad som händer. Göra dygd av nödvändigheten, gilla läget och andra aforismer som kommer upp.

Djuren kan ju  inte rå för vädret och gladan i denna serie gjorde verkligen vad den kunde för att hjälpa till. Sitter i princip blickstilla som vilken utbildad modell som helst, fast här lyfter den på stjärten och och om inte förr - har  jag numer lärt mig - gäller det att  ha fingret berett på avtrycket. För nu lyfter den i vilket ögonblick som helst. 

Oooppps! Här händer det saker. En ytterligare glada satt för mig dold i samma träd, de sticker åt var sitt håll och är nära kollidera med varandra. Därefter  går vi alla tre skilda vägar för denna gång. På väg till  bilen hinner jag tänka vilken tur man har som lever nu, bilder som dessa hade för inte så länge sen tekniskt krävt specialgrejor långt utanför min ekonomiska horisont. Som sagt. Bara att  gilla läger, var det...

Jorden är rund

Pilfinkarna fotograferades från högre mot lägre position mot den mörka häcken, genom det gamla tvåglasfönstret. I trädgården hemma. De fina högdagrarna - som i mitt tycke gör bilderna - hamnade där av total slump. Utgörs av en reva i häckpartiet och trots att den sitter bara är en meter ovan mark är det från över horisontlinjen ljuset faller in - vi bor högst upp på åsen. De som ville bevisa att jorden  inte var platt hade inte behövt segla jorden runt... Det är alls inte konstigt att fåglarna misstänksamt rör sig kring den där högdagern. Mörkret härskar oinskränkt, ser ut att bli grådask en dag till. Lyckades i alla fall ta en serie på gladan som lyfter från sin trädgren igår innan datorstrulet. De bilderna visar jag imorgon, brusiga och rörelseoskarpa, får se vad ni tycker.

Ordning & reda och lite kaos!

Här av människor skapad skog. Energiskog. Raka linjer skapar förstås fina insynsmöjligheter för fotografen och det verkar som hararna - rejält välgödda vill jag påstå - finner trygghet i ordningen. Allt de behöver göra är ju att ta ett sidosteg eller två och de är helt borta från nyfikna blickar.
Över till något helt annat. Har någon mer fått uppleva det rysansvärda ögonblicket när den externa hårddisken med backup inte länge startar? Lampor lyser, men datorn känner ingen anslutning. Du tar försiktigt upp disken, skakar den sakta. Det rasslar och brusar, plötsligt börjar den slamra. Men ingen förbindelse med datorn...Ridå! Jag bytte sladd och anslöt till nästa dator utan att något hände där heller. Byter tillbaka igen - och se! Plötsligt startar den som vanligt. I skrivande stund kopierar den sig till annan backupdiskenhet, hoppas, hoppas den överföringen ska fungera. Sen blir det att köpa nytt. Disken var bara två år gammal, ta lärdom och se över era enheter. Plötsligt betyder de där gamla bilderna man tagit mer än någonsin...

Örnfrossan stiger...

Så har larmet äntligen tystnat. Raketer och smällare för säkert miljontals kronor. Bara i denna lilla stad. Först nu kan jag koncentrera mig på livets viktigare saker, som att t e x uppdatera bloggen. Förra inläggets kungsörn var bland 2012 års sista bilder. Nu när vi gått någon timme in på det nya året bjuder jag på en kungsörn från mars månad, samma år. Den gången såg jag aldrig mer än en och samma fågel, åtminstone inte mer än en fågel i taget. Nog k a n det väl vara samma fågel på bilderna? Fotosessionen för några dagar sedan bjöd på tre (3) örnar inom samma, minimala luftrum. Jag kunde inte bedöma om alla tre var kungsörnar, men alla var otvivelaktigt örnar. Så fort det blir tjänlig väderlek - minst 1/3200s, bl 6,3, ISO 800 - ska jag försöka ta mig dit igen. Hjärtat hoppar i bröstet av förväntan redan  nu...