Den här passionen att fotografera vilt äger ju främst rum gryning och skymning, som alla läsare av bloggen vet. Ibland bevisas motsatsen av verkligheten självt. Det finns inga sanningar i denna verksamhet, panta rei som grekerna uttryckte det. Jag gick alltså vägen fram, så tyst jag kan. Men grus knastrar under sulan, hörs säkert på långt håll. Men denna dag värmde solen och råbocken drömde sig bort där den låg helt nära vägen. Alldeles för sent för att undkomma på värdigt sätt, reser den sig istället nonchalant långsamt, hoppas väl på att inget ont ska hända. Vi betraktar varandra ett par sekunder, sedan viker han av. Ögonblicket är över. Men jag och bloggen fick ett par hyfsade närbilder.
I morse när jag cyklade till jobbet stod en råbock 3 meter från grusvägen. Han märkte inte att jag kom på min Ferrari till cykel.
SvaraRaderaJag hade visserligen ingen kamera med mej men såg honom ändå :-)
Som du vet är det massor av människor som uppskattar dina bilder och blir glada av dem, inte bara här på bloggen!
Ehhh, mycket vänliga kommentarer på sistone. Uppskattas varmt.
SvaraRadera