De vet att du är där, men de kan inte se dig där du står i skydd av en tall. De hör kamerans arbetsljud, de känner doft av människa. Men de kan ändå inte placera dig rätt i rummet. Gång på gång påminns man om att dessa stora skapelser är flyktdjur, i århundranden nedlagda av oss människor för köttets och benets skull. Ängsligt spanar de åt alla håll. Till sist bestämmer de sig för att flytta sig till fältets mitt för där finns flyktväg åt alla håll. Fortfarande utan att veta var jag är. När man vistats länge i markerna utan ha sett något av intresse är det lätt att tro att detta beror på att man gör fel, närmar sig från fel håll, har för dålig smygteknik eller annat. Förmodligen berodde det istället på att inga djur fanns i närheten just då. Kronhjorten har utrustats med förnämliga sinnen, men verkar istället ha brist på koordinering av intrycken; de vet att, men inte alla gånger var. Därför kan man ibland komma nära dem för att nästa gång se dem fly från hundra meters avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar