Nu slåss de igen.

Detta är ingalunda ett toppenfotografi, det är jag själv helt klar över. Men när jag betraktade bilden undrade jag när det senast inträffade att jag fått se gravänder slåss?  Många är annars revirstriderna på ängarna, denna inträffade dessvärre riktigt långt bort från kameran. Först såg jag ett virrvarr av fågel och vattenstänk som blixtrade till därute och jag är inte sämre människa än att jag då tog en bild. De var först tre pretendenter, till sist stod vinnaren ensam.

Ormvarning!

Min tur att springa på livs levande snok, den här var säkert tre meter lång! Nä, långt ifrån. Kanske halvmetern om man skulle räta ut den. I alla fall låg den som ett ömsat skinn på stigen. När jag försiktigt med skon sprätte lite sand över den kom den till liv och ställde sig i ställningen ovan och rörde sig därefter inte ur fläcken. Då fick det bli gymnastik för min del, igen. Platt på mage precis innanför MFA (minsta fokusavståndet) på 500:at som var det + konvertern som satt på kameran.

Samma bild mer croppad. Visste ni att även snok är giftorm? Enligt Wikipedia i alla fall. 

Två sidor av tvåbenta (2)

Det var nersidan med buskörandet. För det fanns i detta fall oxå en uppsida. Här ovan är rödbenan som den mestadels såg ut medan jag hamrade på med kameran, innan fartdåren kommit alltför nära. Snäll, trevlig fågel med vacker drill i mun. Enda större rörelsen var huvudets när den uppmärksamt spanade åt alla håll som fåglar gör.
Sen kommer den lilla, blå bilen i hög fart.

Och se! Lite action! Detta är sista rutan innan objektivet snabbt drogs undan och gruset smattrade mot bilplåten. Känns lite underligt att känna tacksamhet mot en sådan, men så är det ju. Så tack, fartdåre! För en bild jag förmodligen inte förunnats annars.

Två sidor av tvåbenta

Stora som de är känner sig ändå inte alla bekväma med människor i närheten. Den här storken var först avvaktande men efter att noga instuderat mitt harmlösa nylle bestämde den sig för att här, här har vi en av de fotografer som inte hotar. Så den marscherade mot mig, hoppade ner i diket för att spana efter matnyttigheter där och tog sig därefter vigt över till andra sidan. Den försöker inte flyga över. Utan håller upp vingarna för att få plats i den branta bäckslänten. Allt medan jag en gång till skänkte Storkprojektet den varmaste tanke. Fantastiskt att ha fått tillgång till dessa vackra djur. Underbara människor!
Tyvärr finns det andra varianter av tvåbenta varelser i aktion på ängarna. Jag vet att jag är gnällig men använder ändå min blogg som personlig övertrycksventil när helst jag träffar på oönskat beteende. Så det så. Här har vi alltså en fågelintresserad skådare som gjort sig omaket att köra till området för att i tubkikaren studera och kryssa fågel. När han är färdig för stunden och lunchen kallar eller vad som nu lockar, upphör allt intresse för fåglar och andra aktörer som studerar dem. In i bilen, accelerera till högsta tillåtna fart genom reservatet, passera alla parkerade bilar fyllda med fotografer och skådare  i samma höga fart, skräm bort varenda fågel längs hela vägen. Mitt pågående fotoprojekt,  rödbena-på-pinne passerades i 70 km hastighet och med gruset sprutande som kvasten efter.  Fågeln drog ju snabbt som attan, fattas bara.  Bussig typ, den där! Hade jag inte lika snabbt dragit in objektivet hade det nog oxå strukit med i stensprutet. Kan inte vissa människor istället för fågelskådning ägna sig åt mer passande verksamhet som elefantskötare eller liknande? Grrrr...

Grönbena

Ängarna håller redan på att torka ut. Det innebär troligen att vadarfåglarna drar någon annanstans om regnet snart inte kommer. Så bäst att passa på medan de finns kvar. Idag är det grönbenan, ny art för mig.
Uppdatering : Som några här befarat måste jag rapportera att eftersom två dagar i följd ingen tofsvipa synts till vid boet nära vägen, betyder det väl att den häckningen misslyckades. Synd och lite sorgligt nu när hon var så nära, vipan. 

Dilemmat!

Det blir konstigt ibland. Jag har valt att investera i dyr fotoutrustning och reser i stort varje dag till "vildmarken" i hemtrakten för att kunna fotografera,  bl a fågel. Istället sitter jag nu denna fina eftermiddag  utanför Ahls fiskrökeri vid havskanten. Njuter av deras hemlagade mat. Såklart kommer ju fåglarna istället till  mig. Och de verkar helt orädda. Kajor sitter på närmaste bord och väntar på att jag ska bli färdig vid mitt, fiskmåsar gör sina flygturer på bara ett par meters avstånd. Runt omkring mig sjunger småfåglar i alla kulörer och varianter. Detta vill jag förstås fotografera med det enda objektiv jag tagit med, ett kort porträttzoom. Inga svårigheter här att fylla ut sökaren! Fin bakgrund tillkommer på köpet och inga träd/grenar i vägen. Tankarna flyger. Sälj optiken, ät gott och gratis en livstid och få ändå lika många bilder? Hmm. Hmmmmm.

Våldsamt på ängen!

Fortsätter med sädesärlatemat, denna gång i birollen som passiv deltagare i gruffet mellan två gulärlor. Av bilden att döma hade den förstnämnde mycket lite intresse för de senare. Men för mig var tillställningen spektakulär med de små gula färgklickarna rejält upprörda över något medan de tumlade runt över ängarna. När människor är i konflikt handlar det alltid om endera makt, pengar eller kärlek. Skulle tro att båda förstnämnda förslagen passar mindre bra in här.

Bara en liten, oansenlig

Oansenlig, ja. Men oxå tuffingar när det passar. Helt enligt mina nya riktlinjer la jag mig platt på stigen och kunde ta dessa närbilder, måttligt beskurna i efterbearbetningen. Fågeln var så klart vaksam, men inte speciellt skygg där den poserade framför objektivet i kanske ett par minuter. Visst går tiden snabbt när man har motiv framför sig?
På tal om uppoffrande fotoställningar. Häromdagen gick jag längs vägen och muttrade över folks ovanor att kasta sopor mitt i naturen; en sopsäck låg nämligen inkastad i häcken. Vid närmare betraktelse var det istället ett par svarta byxor och dito kängor. Plötsligt rörde skräpet på sig och visade sig sitta fast i en fotograf som ålat sig in i häcken. Allt för konsten, helt kompromisslöst! En stor stjärna i min bok för uppoffringar som denna.

Varför gör någon detta ?

Igår parkerade jag bilen på härför avsedd plats vid Silvåkratornet, Krankesjön. Gick söderut 100 meter och stötte på denna syn. Nätet var väl en 50 kvadratmeter och grönfinken delade plats med andra fåglar. Ja, jag förstår att man normalt använder näten för ringmärkning och att man då kanske passar på att göra andra observationer på samma gång. Nej, jag tror kanske inte att dessa småfåglar hamnade i stekpannan hemma hos någon. Får vem som helst spänna ut nät och fånga fågel - jag hittade ett till senare uppspänt i skogen - och vilka regler gäller? Alla som betraktar bilden inser ju att denna fågel och dess olyckskamrater inte mår bra. Ingen ansvarig verkade vara i närheten, ingen enda liten infoskylt  upplyste vad som pågick. Svagt, tycker jag och misstänker att situationen spär på bilden många redan har av oansvariga forskare med uselt omdöme. 

2009, igen (4)

Detta får bli sista retrospektiven från det arkivet. Dimman börjar smått lätta, solens guldgula börjar lätt kolorera bladen i trädtopparna. Fortfarande hänger jag på nära håll kvar i min monopod för glatta livet, vågar inte röra mig och den obekväma, halvhukande ställningen hade f.ö. immobliserat mig ändå. Lite äldre som man hastigt och lustigt blivit, får man sakta och metodiskt räta ut kroppens udda vinklar för att inte fastna i dem. För gott.