Training Day...

Ibland tycker jag att det nästan börjar sitta, nu till slut. Har haft vansinnigt svårt att komma överens med kombinationen BIF.ar, handhållet tagna,  tillsammans med telekonvertern och 500:at. Objektivet enbart har inte vållat några som helst problem. Fastän bilden verkat vara klar i sökaren under tagningsögonblicket har det i de flesta fall inte funnits skärpa någonstans på motivet. Träning, träning, än mer träning...

Natur i otakt...?

"- Hör upp nu! Du är så vänlig att producera fram din växtdel så jag äntligen får något att gömma mig bakom. Den där fotogubben har förföljt mig i flera dagar nu. Jag orkar inte längre!!!"
Bilden på den ilskne grönfinken togs igår.

Råget!

Tyvärr blir det inte så mycket vandrande i skogen nuförtiden. Mina kvarter har skövlats, kvar av skogen är enstaka torrakor. Visst, det blir säkert bättre när växtligheten sätter fart, om ett par veckor kan i alla fall rådjuren förväntas ha gott om mat på hyggena. Bilden ovan är i alla fall rätt nytagen, med geten stående mitt i utlagda maten som då ännu fanns kvar. Det var härligt kvällsljus, men med så lite skog att gömma sig i är djuren extremt försiktiga och drar iväg på direkten.

Storspov & Pilfink

Hade en riktigt fin träffning med storspoven igår, nere på ängarna. Bilderna är bara kompositionellt beskurna, i princip finns hela sensorytan representerad.  Vädret blir bara bättre. För några veckor sedan grinade vargavintern oss i ansiktet. Idag var sonen på utomhusgrillning!

Med sista bilden ville jag bara visa att mina pilfinkar inte farit alltför illa detta år heller. Har nu slutat mata dem. En del stannar kvar i trädgården och hoppas väl på fortsatta under, men nu får det vara nog för denna säsong. 

Snö, is & värme!

Tidig morgon, Tåkern, Östergötland. Jag är först på parkeringen, solen har nyss gått upp och jag har en hel dag till eget förfogande som jag kan göra vad jag vill med. Svälingetornet är målet och jag hinner bara komma ut till första strandängen när jag ser två tranor efter först ha hört dem öronbedövande trumpeta efter sällskap. De står upp i gränslinjen mellan djup skugga och solbelyst fond och autofokusen klarar inte riktigt av kontrasterna ( jag skriver så för att slippa skriva att det var personen bakom kameran som behöver kompentensutvecklas. F-n, nu skrev jag ju det ändå! ). Efter lite fibblande drar fåglarna iväg och när de kommer in i den gyllengula soluppgångens första ljus är jag plötsligt med på banan igen och får denna värmande bild på de mäktiga vingspannen.

Drama i skogen !

Nej, nej. Fågeln på bilden har inget med dagens ämne att göra. Istället vill jag berätta om dagens skogsutflykt. Fotograferade talgoxe, blåmes och en mycket samarbetsvillig sädesärla - kommer att visa upp sina konster i senare inlägg - när jag stöter på något alldeles förskräckligt. Fastbunden i ett massivt träbord ser jag en blind man frenetiskt försöka slita sig loss. Blind? Han hade i alla fall vit käpp. Just så var det. Mannen rycker spasmodiskt i sin välförankrade kätting, kan inte komma loss.
Detta händer i skogen, vid en välbesökt rastplats. Jag kunde inte tro mina ögon! Sen kom jag på det. Gå vidare! Detta är bara ett filminslag för Dolda Kameran. Mig ska de inte lura!
Väl ute vid gömslet börjar samvetet gnaga. Tänk om det är på riktigt? Någon tröttnar på farbror och kedjar fast honom i skogen. Som i en Fellinifilm. Jag beslutar mig för att vända tillbaka, hoppas att mannen inte längre finns kvar och allt återgått till normalt. Nej, jäklar! Han står kvar. Nu skymd bakom trädstammen. Men jag kan ändå se hur mannen förtvivlat rycker i det fängslade benet, fram och tillbaka. Det fanns ingen återvändo. Fram gick jag till mannen, frågade vad som hänt här. Han vänder sig om, jag kan se han är rätt gammal. Så börjar han prata. Om sina dåliga knän. Hur han förr orienterat i O-ringen och nu måste stärka muskulaturen. På trygg norrländska. Till min fasa - och samtidigt stora lättnad - ser jag nu att kedjan är en gummiexpander, vita käppen en avbarkad skogspinne. Och, ja han hörde till sällskapet i den stora husbilen på parkeringen. Ja, de sitter visst allihop därborta. Pekar mot grillplatsen 50 meter längre bort. Ridå, tack! 

Varken mås eller duva

Av halmbalen kan man sluta sig till sensommartid. Närmare bestämt augusti, förra året. Hade genomkorsat mitt Fågelrike på jakt efter möjliga motiv när en vit fågel långt borta fångade uppmärksamheten. Vad är detta? En mås?

Nä, rovfågelprofilen var alltför påtaglig. Men vad sjutton kan det vara för vit raptor? Ingen gjuse, det är säkert.

Sen skakade några segment i hjärnvindlingarna sig lösa. Det måste vara Börringevråken! Tyckte att dess teckning väl stod fram mot bakgrundsfärgerna. Bilderna togs på långt håll så inte påtagligt mycket IQ i dessa annars.

2009, igen (3)

Den här är en liten kalv på irrvägar. Höll på att fotografera en grupp kronvilt när jag helt plötsligt ser den här nyfikne krabaten längs staketet raskt komma mot mig.  Först stod jag helt öppet men intill ett pumphus som jag snabbt som tanken tog betäckning bakom. Med bara objektivet framstickande runt hörnet kunde jag i sökaren följa den lilles förehavanden allt medan den raskt närmade sig mitt ställe. I översta bilden har han fått syn på mig men verkar inte riktigt förstå att kamerautrustningen är sammansatt med en människa. När det sker. Då blir det fart på djuret ska jag säga. Tillbaka till mamma!!

Lite av varje från Fågelriket

Många småfåglar börjat hitta tillbaka efter förra skräckmånaden. Sävsparven brukar jag mest hitta i buskar och vass, men det går ju lika bra på slätmark. Om sädesärlan heter det att när den lilla fågeln väl siktats dröjer det inte länge innan resten av gängen dyker upp på spelplanen. Just detta exemplar var speciellt i så måtto att det krävdes omtagning för att fånga den hyggligt skarpt; antingen satt den för nära eller i fjärran.

Det finns många fina fåglar i vår Herres hage, dessa påträffades vid vattenverkets strandbrink. Den  främre verkar ha vita prickar i fjäderdräkten, kanske det är därför den ser en smula bister ut. När jag ser dessa fåglar tänker jag speciellt på en bloggande kollega, du vet vem...

Osannolikt antal

Från Tåkern, förra veckan. Ån som flyter ut från sjön är ett trevligt ställe för fotografen, lätt åtkomlighet, nära till aktionen och dessutom en liten plattform uppbyggd bara ett par rejäla kliv från vattnet. Så skulle det se ut på fler håll där man  annars mest tänker torn och tubkikare! Enligt Svalan var det c:a 500 sothöns i ån, knappast någon överdrift.

Knölsvanarna i förgrunden skulle snart få veta vad det antalet kan innebära...

...när svärmen av bibliska proportioner bokstavligen förmörkar himlen. Ouupps! Här gäller det att ducka!