Snö, is & värme!

Tidig morgon, Tåkern, Östergötland. Jag är först på parkeringen, solen har nyss gått upp och jag har en hel dag till eget förfogande som jag kan göra vad jag vill med. Svälingetornet är målet och jag hinner bara komma ut till första strandängen när jag ser två tranor efter först ha hört dem öronbedövande trumpeta efter sällskap. De står upp i gränslinjen mellan djup skugga och solbelyst fond och autofokusen klarar inte riktigt av kontrasterna ( jag skriver så för att slippa skriva att det var personen bakom kameran som behöver kompentensutvecklas. F-n, nu skrev jag ju det ändå! ). Efter lite fibblande drar fåglarna iväg och när de kommer in i den gyllengula soluppgångens första ljus är jag plötsligt med på banan igen och får denna värmande bild på de mäktiga vingspannen.

Drama i skogen !

Nej, nej. Fågeln på bilden har inget med dagens ämne att göra. Istället vill jag berätta om dagens skogsutflykt. Fotograferade talgoxe, blåmes och en mycket samarbetsvillig sädesärla - kommer att visa upp sina konster i senare inlägg - när jag stöter på något alldeles förskräckligt. Fastbunden i ett massivt träbord ser jag en blind man frenetiskt försöka slita sig loss. Blind? Han hade i alla fall vit käpp. Just så var det. Mannen rycker spasmodiskt i sin välförankrade kätting, kan inte komma loss.
Detta händer i skogen, vid en välbesökt rastplats. Jag kunde inte tro mina ögon! Sen kom jag på det. Gå vidare! Detta är bara ett filminslag för Dolda Kameran. Mig ska de inte lura!
Väl ute vid gömslet börjar samvetet gnaga. Tänk om det är på riktigt? Någon tröttnar på farbror och kedjar fast honom i skogen. Som i en Fellinifilm. Jag beslutar mig för att vända tillbaka, hoppas att mannen inte längre finns kvar och allt återgått till normalt. Nej, jäklar! Han står kvar. Nu skymd bakom trädstammen. Men jag kan ändå se hur mannen förtvivlat rycker i det fängslade benet, fram och tillbaka. Det fanns ingen återvändo. Fram gick jag till mannen, frågade vad som hänt här. Han vänder sig om, jag kan se han är rätt gammal. Så börjar han prata. Om sina dåliga knän. Hur han förr orienterat i O-ringen och nu måste stärka muskulaturen. På trygg norrländska. Till min fasa - och samtidigt stora lättnad - ser jag nu att kedjan är en gummiexpander, vita käppen en avbarkad skogspinne. Och, ja han hörde till sällskapet i den stora husbilen på parkeringen. Ja, de sitter visst allihop därborta. Pekar mot grillplatsen 50 meter längre bort. Ridå, tack! 

Varken mås eller duva

Av halmbalen kan man sluta sig till sensommartid. Närmare bestämt augusti, förra året. Hade genomkorsat mitt Fågelrike på jakt efter möjliga motiv när en vit fågel långt borta fångade uppmärksamheten. Vad är detta? En mås?

Nä, rovfågelprofilen var alltför påtaglig. Men vad sjutton kan det vara för vit raptor? Ingen gjuse, det är säkert.

Sen skakade några segment i hjärnvindlingarna sig lösa. Det måste vara Börringevråken! Tyckte att dess teckning väl stod fram mot bakgrundsfärgerna. Bilderna togs på långt håll så inte påtagligt mycket IQ i dessa annars.

2009, igen (3)

Den här är en liten kalv på irrvägar. Höll på att fotografera en grupp kronvilt när jag helt plötsligt ser den här nyfikne krabaten längs staketet raskt komma mot mig.  Först stod jag helt öppet men intill ett pumphus som jag snabbt som tanken tog betäckning bakom. Med bara objektivet framstickande runt hörnet kunde jag i sökaren följa den lilles förehavanden allt medan den raskt närmade sig mitt ställe. I översta bilden har han fått syn på mig men verkar inte riktigt förstå att kamerautrustningen är sammansatt med en människa. När det sker. Då blir det fart på djuret ska jag säga. Tillbaka till mamma!!

Lite av varje från Fågelriket

Många småfåglar börjat hitta tillbaka efter förra skräckmånaden. Sävsparven brukar jag mest hitta i buskar och vass, men det går ju lika bra på slätmark. Om sädesärlan heter det att när den lilla fågeln väl siktats dröjer det inte länge innan resten av gängen dyker upp på spelplanen. Just detta exemplar var speciellt i så måtto att det krävdes omtagning för att fånga den hyggligt skarpt; antingen satt den för nära eller i fjärran.

Det finns många fina fåglar i vår Herres hage, dessa påträffades vid vattenverkets strandbrink. Den  främre verkar ha vita prickar i fjäderdräkten, kanske det är därför den ser en smula bister ut. När jag ser dessa fåglar tänker jag speciellt på en bloggande kollega, du vet vem...

Osannolikt antal

Från Tåkern, förra veckan. Ån som flyter ut från sjön är ett trevligt ställe för fotografen, lätt åtkomlighet, nära till aktionen och dessutom en liten plattform uppbyggd bara ett par rejäla kliv från vattnet. Så skulle det se ut på fler håll där man  annars mest tänker torn och tubkikare! Enligt Svalan var det c:a 500 sothöns i ån, knappast någon överdrift.

Knölsvanarna i förgrunden skulle snart få veta vad det antalet kan innebära...

...när svärmen av bibliska proportioner bokstavligen förmörkar himlen. Ouupps! Här gäller det att ducka!

Bofink, fiskgjuse

Ett par härliga krumelurer som lyser upp landskapet, även med sin fina sång eller sin dramatiska apparation på scenen. Fiskgjusen anlände kanske lite tidigare än jag trott, den måste kämpat sig igenom bitande motvind sista etappen. I alla fall är sjön helt öppen och fylld med fisk och nu kommer väl värmen imorgon, enligt SMHI´s darriga prognoser.

Trana visar sig på bästa humöret

En av tranorna började avancera mot mig och jag tyckte att morgonen började allt le mot mig ändå. Se så fint den klarar av ett trådstaket; böjde på huvudet för övre tråden och enkelt klev den över undre.

Sen fortsatte den bort från strandängen mot vägen, förbi mig. Vidare öde okänt.  Denna bild är knappt alls beskuren, så bättre närkontakt kunde jag inte få med min utrustning. Så frånvaro av kvantiteter tranor ersattes av en kvalitéfågel, kanske inte så dumt ändå.

Bondens skräck fotografens (extra-) knäck?

Gås är ämnet för dagen. Måhända lantarbetarnas passion för temat är begränsad. Annorlunda för naturfotografen i mina hemtrakter. När allt annat sviker - t o m ekorren - finns oftast dessa stora fåglar att tillgå, som regel med stor acceptans för modelljobbet. När bekvämlighetszonen passerats avviker de med makliga steg, längre än så vill jag inte pressa dem. Så varsågoda. En liten kavalkad gäss från senare tid.

Forsakar. Ja, just det. Skånes högsta vattenfall.

Låt oss för en sista gång återvända till den i vintermörker försänkta ån och strömstaren där. Hmm, några skulle kanske hävda att vi inte alls lämnat den kalla perioden bakom oss än. Hur som helst, staren trivdes uppenbart väl och verkade så anpassad till detta liv i strömfåran att det var en sann glädje att titta på dess hyss och upptåg. Blixtsnabbt och träffsäkert hoppade den runt mellan våta stenar och isiga grenar utan att för ett ögonblick tvivla på sin förmåga att hålla balansen. Fukt i kombination med vargavintern skapade en rå atmosfär därnere, en atmosfär som påverkade min smidighet och snabbhet i rörelsen. Nästan så tankebanorna belades med nedsatt fart oxå. Med fågeln på bilderna verkade det snarare åt motsatta hållet. Men då har jag förstås ännu inte sett vad de kan uträtta under sommarhalvåret...