Det är intressant med bloggvärlden. Man får ofta reda på förhållanden andra naturfotografer arbetar under och att det nog kan skilja sig ganska rejält var inom landet man befinner sig. Gravänder är något som vi sydlänningar tycks vara välsignade med i högre grad än andra, därför kan den här bilden kanske passa. Men annars ska man nog inte överdriva originaliteten i ens egna eller andras bilder, var de än exponerats. I den utmärkta bloggen http://theonlinephotographer.typepad.com/the_online_photographer/blog_index.html berättar den alltid påläste Mike Johnston i inlägget Fewer (But Better) att det på internet singlar runt hundratals miljarder bilder och att det av en typisk genrebild, som kanske bilden ovan kvalificerar till, inte finns några dussin absolut snarlika, utan - åtta tusen! Ridå, tack. 

Om fotografi och natur

Från igår kväll. Haren flyttade inte gärna på sig och inte så konstigt var det. Betraktningsytan har ju genom naturligt kamouflage reducerats till hälften. Hade det inte varit för öronen hade jag kanske missat tillfället. Så fungerar samspelet natur och fotograf : Haren trycker för den har valt en bra plats att gömma sig på och fotografen kan i lugn och ro trycka av så många bilder som behövs av sitt orörliga motiv. Skickligt uttänkt av Moder Natur som inte alla gånger är på så gott humör.

Trutens lovsång

Nä, jag ska inte försöka härma deras (o-)låt. Uppriktigt, jag tycker dessa fåglar är vackra. Därför förtjänar de en speciell plats i bloggen. Bilderna är från i vintras och senare på våren; känns bra att veta att i alla fall en del av dem stannar över vintern. Bra, för som fotograf känner man sig mindre övergiven och mer på tå med fåglar än utan.Välskurna vingar, detaljerat mönster, ja och så sången, då. Toppenfågel!

Svalan och sommaren

Blev på riktigt gott humör igår kväll då jag såg att min hemmasnickrade svalanbostad i stallet äntligen lockat till sig nybyggare. Det är fem år sen sist. De såg ut att må fint däruppe under taket, ifred för katterna. Och sann boglädje delade de sannerligen med sig av. De pyttesmå fåglarna lät som Njupeskärvattenfallet i sin eufori inför uppgiften att duplicera sig och som bieffekt kanske jag äntligen få praktisera svalskjutning med kamera på nära håll !

En konstig en (2)

Bara sällan jag ser räv under mina promenader, de drar sig undan i god tid före det. Den här var annorlunda där den först gick ut på vägen 75 meter längre fram, stannade upp och luktade, lyfte på benet, gjorde det där. Medan jag sakta närmade mig slår han sig i godan ro ner på mittremsan av vägen. Inte en enda gång fick jag ögonkontakt med djuret, men nog hade den koll på mig, tror jag. På grund av rent operatörsfel från fotografens sida (fy-fy!) - jag hade spotfokusfunktionen inkopplad och den klarade inte av rådande kontrastförhållanden i rörelser - blev denna bild den bästa. Men jag har goda bilder inetsade i minnesbanken, det får duga till en annan gång !

Bara några fåglar

Kanske inte observerade varje dag därute bland nordliga läsare. Gråkråkan? Tar med bilden för att berätta något helt annat. Som man ser går den runt i brandhärjad mark, lite grann som svedjebrukets. Någon har med precision bränt över ett mindre område mellan vägarna. Vi talar inte om jordbrukaren, här odlas inget. Möjligen något slags anställd eko-brasa för att förvandla (vild-)vegetationen, ta bort parasiter? Har sett detta på fler håll, någon som vet mer? Idag finns inga spår kvar av gärningen, men  jag undrar hur det gick med de jordugglor och deras bon som samtidigt observerats på platsen? 

Likt den vitkindade...

...är jag på resande fot. Denna blogg stänger därför ner ett par dar. Ha en trevlig helg!

Naturen är hanterbar, människan hungrig

Vad som förefaller vara en sommarbild har i själva verket exponerats en eftermiddag i slutet av oktober för några år sedan. Inget i fotot förebådar den värsta vintern på mycket länge inom mitt område; bara någon månad senare var ju landskapet täckt av nära halvmetern snö som låg kvar mer än en fjärdedels år, understödd av arktisk kyla och bitande isvindar. Hur klarar djuren det? Ja, hur klarar vi människor oss? Vi läser böcker , lyssnar på musik, fotograferar - så klart. Dovhjortarna älskar att sola sig de gånger det tillåts, det har jag sett många gånger. Kanske finner de oxå behag i själva kroppens rörelser, inte känner de sig med sina långa ben handikappade av lite snö (bortsett skare)! Likt arabhästen som sägs i galopp dricka luften den klyver. Till sist har de alla möjligheter att lyssna till skogen, en ljudkuliss även en del av oss tvåbenta kan uppskatta.Foga till detta tryggheten i att existera i en grupp och hjortarna har förhoppningsvis vad som krävs för att ta sig genom vinterns träskelände. Läste f.ö om "mina" skogar att för inte längre sedan än på nuvarande slottsherrens farfars tid fanns färre än en handfull dovhjortar kvar. Alla övriga hade redan gått till köttgrytorna. På en 75 år har nu beståndet ökat till kanske 250 individer, alla väl utrustade för kommande vintrar och numera hjälpta av utlagd mat. Anar man inte trots allt en viss tillförsikt i djurens blick?





 

Fågel eller mygga ??

Man kan inte fotografera småfågel på 50 meters håll med ett 400, man kan inte... Men om man nu gör det ändå? Törnsångaren  (tror jag)  var knappt skönjbar för blotta ögat men fick pga av perspektivet ändå en chans att visa upp sig. Fotograferad uppifrån ett torn blev ju fonden lite annorlunda och ljuset var definitivt på sitt goda humör, så jag tar risken. Tornet står intill ett kärr och till skillnad från fåglarna har aldrig myggorna varit större, myggstift på nästa gång !

Detta är ingen sommargylling !

Nej, för bilderna visar ju en och samma rödbena under födosök i de då ännu översvämmade ängarna. Men igår såg jag min första sommargylling någonsin, mycket vacker där den satt på hyllan. Uppstoppad, förstås. Men jag fick lära mig att att några genuina, levande par faktiskt häckar i backarna där utanför  utomhusmuséet, inom Haväng naturreservat. I väntan på att denna ytterst ovanliga fågel ska få bekanta sig med min kamera duger rödbenan gott med sin muntra utstrålning och vackert rödfärgade extremiteter.