Nä, det är inget akantusblad som smyckar min vita dovhind. Utan ett helt vanligt, svenskt gräsblad som elegant snor sig runt nosen efter ha först utfört diverse piruetter i tomma luften. Arkitekturprydd eller ej : Denna är en hjortindivid som med sin fluffiga päls kan mäta sig mot vilket byggnadselement som helst. Tycker jag. Förmodligen en uppfattning som f ö vi båda två delar. Är jag säker på.
Fotograferades i förrgår när hinden lugnt betade i en liten glänta i skogen. Djuret tycks finna min person så intressant att hon för några ögonblick helt glömmer bort maten. Charmerande, eller hur?
Mycket charmerande med härlig målerisk känsla :-)
SvaraRaderaHälsningar Halina
Tjusig är den, och visst är det märkligt (eller inte i och för sig, evulutionen har ju lyckats) att de mörkare djuren oftast tycks gå i de mörkare skogspartierna och de ljusare mer bland lite ljusare växtlighet. Undantag finns förstås, men jag tycker oftast att det är så.
SvaraRaderaJa, det låter ju logiskt. Och som du skriver kan ju även ha att göra med (lyckad) överlevnadsstrategi.
RaderaI mina skogar går ibland vita och mörka i samma gäng och då kan man ju undra över våra funderingar...:)
/ Klas