Så lång tid.
Från det att första rutan exponerades till den sista var vi ett par, hinden och jag.
Det hela möjliggjordes av den låga busken som syns i bildens underkant. Jag står på öppen väg och djuret måste ha sett min jacka, mitt ädla huvud, kameran och en bit av enbenet kameran för dagen placerats på. Varje gång jag tryckte av ett par skott tittade hon upp och rakt igenom mig. Kunde inte identifiera faran. Vilket möjligen berodde på att jag höll nyllet begravt i okularet hela den långa tiden, vågade inte lyfta på huvudet... Vad som hänt annars? Från bara trettio meter hade hinden såklart stuckit direkt den förstod att det var en människa framför henne. Inte ett slags krokigt, hopböjt träd. Bilden ovan en av de sista i serien.
Efter elva minuter och 42 sekunder ser jag inte längre till henne. Då kan jag äntligen sträcka på mig, spana ut terrängen. Ser ett par vita öron fladdra till, långt ner. Hon har lagt sig! Även för en med massiv erfarenhet av detta slags vilt är detta en ny upplevelse. Egentligen långt mer än bilden kan förmedla. Men vad gör man?
wow bra jobbat med att stå där elva minuter i en förmodligen konstig ställning också ;)
SvaraRaderaBilden förmedlar en härlig smygkänsla :)