Som ur en dimma lösgör sig hjorthuvudet från dimman, den läckra knoppande grenen blir snart mat. Nä. knappast någon dimma här. Det är på varje naturfotografs lott att de avfotograferade väldigt ofta placerar någon större eller mindre gren, buske eller sly mellan sig och dig. Ett klassiskt problem och därav den partiella oskärpan i bilden. Man kunde ju hoppas att parkförvaltningen kunde göra något åt det eländiga riset? Skämt åsido, jag och bocken följdes åt på dess matvandring under mer än 5 minuter på c:a 15 meters avstånd. I alla fall för mig är detta extremt nära. Hungern måste ha knipit så hårt om magen att varken vårt förflyttande - ja, hunden var med - eller vår vittring låt sig störa. Med sådan målmedvetenhet i ätandet ska man kanske vara glad att de flesta skogsdjur är vegeterianer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar