Från minnet

För några veckor sen hände något spännande, däruppe i tornet.
En gök förföljde en annan. Kurs rakt mot. När den närmaste väjde för min person, steg den häftigt under ett märkligt, smackande strupljud. Ja, jag minns det som igår.

En annan sak som hände mig förra året i samma torn: Plötsligt landade en just flygg gökunge - möjligen juvenil - bara halvmetern från armbågen. Som jag spanat åt annat håll vågade jag först inte vrida på huvudet för att närmare ta en till på vad jag anade i ögonvrån. Till slut måste jag och fågeln flög genast bort.


Tänkte på de händelserna när jag framkallade bilderna nedan.

De är lustiga avvikare, gökarna. Men absolut inte rädda och en rätt långsam flykt noteras därtill av tacksam fotograf.

Hemma

Jag hör till den delen av människor som gärna gräver där de står. Försöker finna mina "fynd" i närmiljö. När jag åkt ner till samma sjö för hundrade gången längtar jag redan till nästa.

Här en ytterligare fisktärna-med-fisk-i-mun-bild. Helt vanlig men titta noga bakom tärnans huvud. Märklig optisk effekt och helt osökt, så klart.

En till på samma tema som går att variera i oändlighet. Men de är skickliga fiskare, tärnorna.

Där tärnor uppträder finns oftast skrattmåsar. Avslutar inlägget med två bilder helt utan mysighetsfaktor. Bilden ovan uppvisar ingen familjär gemenskap. Utan en vuxen som försökte dränka en (föräldrarlös?) måsunge.

Gär det inte att dränka ungen kan man alltid hacka med näbben. Ungens skräckslagna blick ristar djupa ärr i min själ. Ibland blir naturens verklighet bara - för verklig.

19 minuter

Några resultat efter en mer än 19 minuter lång, sammanhängande skjutning. Befinner mig på skogsvägen med geten till höger, bocken på andra sidan. Inte så konstigt scenario från ett välgjort gömsle, kanske. Men här är jag helt utan. Min enda hjälp (?) är en camojacka. Plus att den lilla vind som var fläktade från djuren mot mig.

Alldeles för mycket brännvidd påskruvad, men vad gör man?
Bocken tittade åt alla håll, även mot mig utan att synbart reagera. Som den djurvän jag är önskar jag gärna mig magiska egenskaper i umgänge med skogens vilt, men vet så klart att villkor är desamma för alla. Så ett lyckligt sammanträffande att två av de mer skygga bland skogens större däggdjur lät sig fotograferas under så lång tid.
Hade jag varit starkare hade en ytterligare kamera med 300 mm brännvidd varit att föredra.

Avslöjande

Istället för en sotsvart fågel.
Tur med solljus och upplättning av skuggpartierna i bildredigeringen skapar nästan en ny art. Men det är samma gamla svarttärna.

Så här de annars oftast ut, i alla fall i mina bildmappar. En kväll såg jag 9 individer på samma gång. En kollega berättade att han hade räknat in 15. Kanske ett bra år för för dessa fåglar, 2019?

Mot slutet

Tyckte att en lätt softad miljö kring den här unga damen kunde vara passande. Förvisso var det kväll och ljuset silades ändå genom trädkronorna runt omkring.
Hade just skjutit på en grupp kronhjortar som vadade runt i raps på skogsåkern när den här figuren upptäcktes, stilla stående mitt på vägen. Cool som gurkan lät hon fotografen ta en lång serie bilder innan hon klev ur scenen mot höger. Min bil skymtas till vänster. En underbar skogspromenad gick mot sitt slut.

Känslolägen

Passion,

Nä nu jäklar...

Sk_tförbannad.

Lättläst hanfågel. Eller hur?

I de långa skuggorna

Fotade denna i skugga under lövträd.
Tror inte jag stött på den tidigare. Någon som vet vad för slags fjäril vi pratar om?



Däremot vet jag att kronhjortarna har det bra ute i rapsfältet. Tre kvällar av tre under senaste veckorna har de stuckit upp sina bastade horn och jag hunnit föreviga dem i den positionen.

Förmodat mindre störda av insekter och kanske de något äter av växtligheten därunder?

Diverse

Senaste tiden har det varit ganska besvärligt att få fåglarna att göra det jag vill de ska. Med denna lätt själviska start på inlägget bjuder jag på några som i alla fall försökte. Först fågeln med de fantastiska benen.

Sen den skygga buskskvättan som hatade mig hela tiden jag försökte föreviga fågeln. Vågar inte tänka på vad kunde ha hänt om den kunnat växa ut till tiodubbla storleken...

Några motiv från sjökanten följer.

Slutar med den modiga - ja, faktiskt - kråka som dök in buskaget proppat med ruvande skrattmås, svarttärnor och fiskdito. Efter ha tagit emot ett par rejäla rundpallar fiskade den upp ägget. Och försvann med bytet i mun, förföljd av forne ägaren.

Regnig morgon...

...och brushanarna har gjort entré. Väl synliga från vägen och hyfsat nära, till på köpet. Har en idé om det är just lite försämrade väderförhållanden som ofta lockar fram dessa fantastiska skapelser.

Utan dominanter på plats tog alla för sig av honornas gunst. Ett hejdlöst uppvaktande, flera utfall hanarna emellan tog därefter vid. Till dess....

...att de flög bort för denna gång.
Det var knappast övertecknad som åstadkom detta. En bil hade smugits upp intill min. Dieselavgaser och motorslammer täckte plötsligt in området. Inte konstig de drar, suck.

Motsatser

Stridsfågel?
Nja, med hängande vingar har den kanske råkat ut för något annat tråkigt. Men onekligen ser storken aggressiv ut. Kan säkert rejält lappa till oönskat sällskap eller så verkar bilden på mig. Dess motsats?

Måste bli andungen ovan. Som äter hela tiden och här klättrat upp på näckrosbladet för att bättre komma åt. En scen av blidhet och lätthet över ett försvarslöst djur. Enda överlevande försäkringen är mamma och pappa. Det verkar inte ungen just nu fundera så mycket över.