Vit stork i glidflykt

Höll på med småfåglarna runt tornet när plötsligt en betydligt större fågel sveper in från norr. Raskt upp i sagda torn och hinner tänka hoppas den inte bara susar förbi. Bönerna slog in i så måtto att fågeln gjorde en halvgir och jag hann få tre bilder av vilka jag väljer denna idag. Tillfällen för flygfoto av stork kommer inte så ofta, absolut inte på nära håll. Här serverades jag allt. Med vingspann på över två meter sätter de viss prägel på lufttrafiken...

Symbolik?

I gränsområden händer alltid intressanta/omstörtande/farliga saker, gränser har alltid varit föremål för stridigheter. Mest när det gäller mänskliga aktiviteter, förstås. Men visst är övergångsfaser alltid omtumlande, även i det lilla. Tycker jag. Jag undrar vad som fick koltrasten i bilden att parkera just där där den på samma gång är både dold och väl synlig i silhuett?  Kanske den från sitt ställe lömskt väntar ut en intet ont anande - men väl synlig- insekt för lunchen? Ur betraktarens synvinkel kanske istället tolkas att en slags symbolisk vändning är i vardande. Att fågelns livsvillkor med ett enda steg radikalt förändras. Självklart behöver bilden inte betyda något särskilt alls, allt är slump och kaos och det är ju oxå en intressant infallsvinkel att spinna vidare på. En annan gång.

Möten med rovfågel (3)

Under den halvgenomsläppliga tallkronan uppstår många fina ljussituationer och roligt när nån gång en fågel vilar sig där. Som bofinken ovan. Med sitt spralliga läte den mest harmlösa varelsen i skogen? Inte, då. Titta noga på käftarna. Denna bild är 100-procentigt manipuleringsfri, om någon undrar. Sänder ut en chockvåg nerför ryggraden i alla på mig. Titta lite närmre :

Bofink med hajtänder! Evolution eller mutation? Mänskligheten kan bara hoppas på det senare... Från det till det andra ber jag om ursäkt för den lite sämre bildkvalitén i detta inlägg men ingen kan väl förvänta sig perfekta bilder ställd inför monsterliknande varelser.



Ja, inte vet jag. Bilden som sagt omanipulerad. Denna fågel fanns i verkligheten i tagningsögonblicket.

Om jag ska försöka förklara så kan det vara bitar av kotten som fastnat på näbben. Eller inte alls.

Möten med rovfågel (2)

Här närmar sig höken efter ha metodiskt cirklat över vassen. Än har den inte fått syn på mig. Jag hann flytta mig ett steg åt sidan medan den vände ryggen till. Det rådde besvärligt, snett motljus. Men ska man fotografera dessa fåglar framifrån i soligt väder finns inget annat att räkna med.

Och gladan får jag fotografera med röret pekandes rätt upp i skyn. Den bryr sig inte det minsta om min person. Rör överhuvudtaget inte på vingarna, låter vinden föra den vidare. Fotograferingsavstånd kanske 20 meter.

Sekunden senare. Panik!! Kärrhöken har upptäckt mig, tvärnitar och mitt i framåtrörelsen helomvänder den, går inte att göra detta fort nog. Fotoavstånd kanske 10-15 meter, fågeln fick inte plats i sökaren. Den kom inte tillbaka, ens efter att jag lämnat platsen. Såg den senare på andra sidan viken.

Möten med rovfågel (1)

Långt mellan rovfågelsträffarna på senare tid. I veckan som gick har jag i alla  fall haft den turen. Översta bilden brun kärrhök där den cirklade över vassen. Hann parkera mig under några nedfallna grenar framför ett träd i strandlinjen och hoppades att fågeln skulle cirkla sig mot mitt håll. Så skedde. Beskärningen en ny konstnärlig grej jag kör med ( läs: de förbaskade grenarna förhindrade högre kameralyft).

Nästa ut är gladan, fotograferad från ett torn. Hur kommer det sig att vissa individer kan spänna rovfågelsblicken i en och bestämma sig för att strunta i det sedda medan andra flyr fältet direkt? Något med klädseln, hållningen eller vad? Det skulle vara en god sak att få veta. Den här bara seglade närmre och närmre. Till slut ovanför skallen på mig.

Från Tåkerns strandängar

Kvällen närmar sig. På fältet gick i medljus en ensam trana och betade. En bild skapades.

Ni trodde att det bara är glada "barn" som gör miner åt fotografen precis när avtryckaren trycks ner? Glöm det. Ni känner igen situationen. Allt är färdigregisserat, bländaren vald, skärpan på plats. Fonden har ni oxå skänkt ett ögonblicks tanke. Så. Huvudet på storspoven hölls för ett litet ögonblick alldeles stilla och jag kunde rikta in minsta fokuspunkten på dess lilla volym. Vad händer? Se själva. I bästa partystil anläggs ett sån där uttryck som gör att man måste gallra bort just den rutan för att  bibehålla gästerna som vänner efteråt.
Men man får aldrig vika ner sig.

Så till sist en bildruta där motivet glömt bort fotografen och den senare blev nöjd. Tur att spoven oftast inte sticker så fort kameran börjat smälla utan låter en få en andra chans. Med sitt vinnande utseende, med välmodulerat läte är denna fågel kanske vinnaren på ängarna. I mina ögon.

Stekhett!!

Oj, vilken sommardag vi haft. Satt i ett av de mer bortglömda fågeltornen och fick tonvis med bildmaterial på jagande glada, dykande fisktärna och nykläckta svanungar. När solen ligger på har man lust att hoppa ur alla kläder där bakom kameran, men - förutom alla tillrusande vän av ordningsmänniskor - så kommer ju horder av mygg att göra processen kort med en. Om inte knotten klarar jobbet först. Så för att kyla ner tempen lite presenteras här en härligt vintrig bild som tror jag låg framme en timme på bloggen innan Blogger snodde den. Nu har den återfunnits. Mitt fel? Tssk. kan jag inte tänka mig. Jag gör aldrig fel, speciellt när det kommer till datorer...

Konsten att äta näringsriktig mat.

Någon önskade bilden fågel-med-insekter-i-näbbet (ja, jag vet vem). Alltid ivrig att göra mitt bästa för läsarna kommer här ett bidrag på det temat. Skulle det uppskattas tror jag att jag fick en bild idag med än fler larver&flugfän. Smask!!

Tyckte att översta bilden ställvis kom ut lite överskärpt. Originalfilen delar inte denna defekt, men vad hjälper det...? Så här kommer ett nytt försök med annan ärla en annan dag, men med samma goda aptit. Håll till godo!

Blottlägger harens innersta tankar

- "Va!? Har Olssons i Silvåkra nätat morötterna"?

Ungefär sådär ser det ut som den tänker, min icke-rädda hare. När den tröttnat på poseringen drog den till fredad mark, 10 meter längre bort... Har djuren börjat bli för bekväma av sig? Skulle inte tro det, jaktens spänning har sedan länge ersatt husbehovet, att ha mat att äta. Men tänk bort jägarna så vete sjutton. Många människor uppskattar att ha viltet in på knutarna, djuren utnyttjar denna frikostighet så mycket de kan. Därav min tolkning av bilden ovan.