Galna ormvråken

Minst två veckor har den roat - och oroat - tornets besökare med sin pregnanta närvaro. Oroat för det har befarats att fågeln skulle vara sjuk. För att den släpper folk inpå sig så ovanligt nära. Flesta ormvråkar drar ju direkt de upptäcks. Även från större avstånd.

 

Här det kanske längsta skottet jag tog på fågeln denna dag. Runt en tolv meters avstånd. Och med full koll på mig, som synes.

Vråken verkar lyssna/känna efter de bytesdjur den ändå måste ta. Nere på marken, sinnen på helspänn.

 

Idag två veckor senare välsignades jag med mer bilder på samma orädda fågel. Inte den ovanstående, ny post kommer. Har den överlevt så länge måste den ha ätit flera gånger. Den kan flyga. Har sett den landa efter ett par hundra meters flygtur men aldrig sett den flyga över manshöjd. Kanske den bara  upptäckt nytt sätt att klara sig på? Ser i alla fall ut som hälsan själv. 

Bilderna helt eller obetydligt beskurna.

Kungen

Dessa ser man just nu nära nog varje dag i mina hemtrakter. 

Visst ser tornfalkarna tuffa ut där de stilla hänger i luften, spanar efter ätbart.

 

Men möts här av sin överman. En fågel - tror den är en sävsångare - som formligen osar ut tuffhet. Kolla stansen! Kungen av undervegetation i sjön, spanar ut över sitt rike. Tack och lov för att de inte är större som  t ex tornfalken ovan. Få skulle våga doppa tån i vattnet...

Fågelintresset blir bara större och större...

 Halvt vimmelkantig efter den brutala väg jag just kört på, parkerades bilen. Noterar i förbigående ett äldre par som cyklat samma väg och nu hämtade sig med en fika. Plockade ihop fotoutrustningen och begav mig.

Försöker alltid vara artig mot mina "kolleger" i skog & mark. Så tittade upp och ser att paret inte alls är ett par. Utan två  -  nunnor. Wow, vad gör de här, tänkte jag. Sen hann jag inte tänka längre. Ett batteri av initierade frågor måste nu besvaras. Hur många millimeters brännvidd bär du på där, var bara en. Jag sa att jag aldrig sett nunnor i skogen tidigare och undrade om de möjligen var fågelintresserade? Kanske t o m fotograferade? Jovisst, förstods det. Och nunnorna härstammade från närbeläget kloster. Denna gång utan kameror. Visst är det härligt att efter ett långt liv kunna bjudas på så oväntade möten? Jag tog farväl och gick. Efter ett tag nästan trampade jag på en snok. Sedan inget mer anmärkningsvärt under den stinten. 

Bilden från tidigare tillfälle.

Revirgräns ?

Blicken bestämd, stansen likaså. Hit men inte längre. 

Ett steg närmre och du utmanar mig! 

Hindar välkomna, förstås. För dem gäller inga posteringar.

Vet han om att nedfallen ledning är livsfarlig? Gula lappen på stolpen förkunnar ju just det. Nä, det sk...r han säkert i. Trillar kabeln ner hoppas han den faller på andra sidan! De kan gott ha det!

 

Lättstörda - eller inte?

Jag får alltid höra hur uppmärksam och lättstörd kronhjorten är. Detta kan nog stämma överens med verkligheten ibland. Snart tjugo års intensiv erfarenhet med många hundra pass i skogen berättar också en annan sanning. Lillhjorten ovan, t ex. Varken såg eller hörde mig där jag vandrade längs öppen bana. Helt inkapslad i egna tankar som den verkade vara, stannade den småningom upp framför de låga träden mättade med körsbärsplommon. Bilden helt obeskuren och hjorten tjugo meter bort.

Distans femtio meter, kanske mer. Jag hundra procent upptäckbar på samma väg som i bild. Inte så mycket som en blick åt mitt håll. Har min kamera kanske världens tystaste slutare?

Nå. Här har jag fotograferat bakom gles talldunge.  Avstånd kanske sjuttio meter, djuren helt aningslösa om min närvaro. Jag smög inte ens, var på väg till bilparkeringen. Ville hem! Längs en gångväg med knastrande grus, med vinden i rygg...

 

De här djuren är dock fullt medvetna om min (och annan fotografs) närvaro. Märkligt nog eftersom mer än tvåhundra meter skiljer oss åt. Dessutom var vi åtminstone delvis dolda bakom respektive bil. Förklara det, den som kan!

Sakta tar brunsten fart...

Är medveten om att när jag fotograferar kronviltsbrunsten så läggs stort fokus på den enskilde, manlige exponenten. Auran han bär på triggar fantasin och leder till ryckningar i avtryckarfingret. Muskulösa kraftpaket i otrolig snygg och smidig förpackning. Vem kan motstå sån kombination?

Här en fjortontaggare. Imponerande horn men konstigt nog i denna bildvinkel inte så atletisk. Stod också lite på avstånd, förhöll sig dröjande till hindarna. Returhjort, sannolikt.

 

Så här kan det annars också se ut. De mångfaldigt flera hindarna är inte alltid med på noterna. De lär brunsta bara en enda dag och om den inte infallit än vill man kanske istället distansera sig från manlig, intim uppvaktning. Då jagas de runt av de långt större tjurarna. Kanske tillsammans med brölandet just en metod för att få dem brunsta. Hur som helst. Fascinerande skådespel är det.

Bedrövligt !!!

Det förtjänas att erinra om bevarandestatus för dessa fina djur. Såvitt känt utgör den lilla spillran i Skåne om några hundratalsdjur hela summan av nominatrasen av kronhjort. Den ras Linné baserade sin systematik på.  I hela Europa. Dessutom starkt hotad av inplanterade, större underarter. På bild ovan äkta vara i naturlig miljö.

Men dessa djur är underbart anpassningsbara. Ett maskinberett travspår mitt i habitatet? Inga som helst problem!

Pumphus, ställverk... Inga som helst problem, de heller. Kronhjort verkar tacksamt ta emot allt den erbjuds.

Naturlig miljö, som sagt. Men tittar man noga skymtas baken på en annan slags tjur. Nötkreaturets 700 kilosbjässar. Går bra att samsas på fälten, uppenbart. 

Förfärligt att jaktliscensierande myndigheter inte förmår tänka mer proaktivt. Istället för som nu upplåta 10 - 20 procent av stammen varje år till landets mest bortskämda intressegrupp jägarna, måste man inte istället lösa in mer mark, bygga bort trafikfällor? Kort sagt förbättra situationen!??  Om vi svenskar slarvar bort denna möjlighet vi förvärvats på kortsynthetens heliga altare. Ja, då förtjänar vi dumstruten på. För all framtid.
 

Fåglar modell mindre och större. Bara några bilder

Bara sällan jag har turen få se havsörn jaga över sjön. Den här gången ser det ut som viggen är tilltänkta offret. Och så slutade det. Örnen lyckades isolera en enstaka individ som då blev lätt byte. Faktiskt första gången jag ser att rovfågeln lyckats med sin attack.

 

Möten

Surrealismens idespruta #1 André Breton sammanfattade rörelsens credo som det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord. Riktigt så oförmodat möte gäller nog inte i bilden ovan. Men tranan blev väldigt på tå när galten oväntat steg fram ur vassen. Samma gällde för fotografen...

Mötet med den lille parveln i bilden ovan vädjar istället om min faderskärlek till en så utsatt fågelunge. Som jag tror är juvenil rödhake. Ser så extremt oskyddad ut...

 

...vilket alltid och i alla lägen gäller för stjärtmesar. I alla fall i min värld. Finns något sötare i fågelvärlden? Kanske utseendet någon gång fått sparvhöken att i sista sekund ändra sig, tamkatten att med svansen mellan benen retirera till andra jaktplaner? Skulle inte förvåna. Oftast finns väl underliggande meningar i Det Stora Hela med sedan länge färdigutvecklade former och färger. Men den lilla fågeln måste ändå vara ytterst försiktig i allt den gör. Hoppas jag.

Ännu har årets brunst inte riktigt påbörjats

Nästan en hel vecka har gått. De lite större bland handjuren lyser ännu med sin frånvaro. Men fler sex- och åttataggare har börjat dyka upp. Hindarna styr och ställer.

Av välansad gräsmatta låter de sig gärna smaka. Här försöker jag gömma mig bakom något som ungefär såg ut som en vattenpost. Det gick inte så bra.

Sist lufsade denna sextaggaren in i skogen. Den har sett mig, blängt en smula. Men inte kunnat låta bli att stilla nyfikenheten över min gestalt. Den tog notis, men inte mycket mer.

 

Nä, hindarna är mycket mer vaksamma. Säkert för att de har hand om kalvarna. Annars kunde man ju tro att bland mänskliga figurer, i form av t ex troféjägare, i första hand skulle skrämma bort de behornade i kronviltshjorden. Kanske de ändå förstår skillnaden mellan fotograf och jägare? Nä, det gör de nog inte.

Här en åttataggare som trivs bland betblasten. Förgäves försökte jag få lite uppmärksamhet. T o m busvisslade. Medan de är roliga att fotografera har jag aldrig förstått vad som utgör "sport" i att fysiskt fälla dessa fina djur. Lika upphetsande som att sikta mot en bild på måltavla. Eller hur?