Vinterstorm med snöfyk (som vi skåningar säger)

Ugggh...! Idag, igår och säkert ett para dagar till. Snömättad vind piskar hemmet, går man ut för skottning är jobbet ogjort efter kvarten. Helt enkelt tid för innesittning och hoppas strömmen inte går.

För att få lite perspektiv på ovädret blickas här tillbaka på förra årets sensommar, närmare bestämt månaden augusti. Varmt, gott. Ingen snö. Ej heller snöskottning... Bara underbart väder eftersom värsta värmeböljan då passerat.

Medan många av oss samtidigt letade efter den sällsynta aftonfalken, passade denna hona av tornfalk på att utföra lite poseringsarbete. Snällt satt hon på sina stolpar och lät sig utan protester förevigas. Även från nära distans.  

 

Fast någon gång ville fågeln lämnas i fred och med blicken på bilden ovan var det önskemålet inte svårtytt. Trött blängs jag på. Och hoppar in i bilen, drar iväg. I den härliga sensommaren.

Snö, kamouflage, upplättningsljus

Fler bilder från skogens kvällsljus. Nu lite lättare sen snön kom och som legat kvar. Kalven på bild ovan verkade inte registrera mig, vare sig som hot eller observerade den mig inte alls?  Med mitt snökamo ( som jag sällan får användning av ) befinner jag mig på öppen stig kanske trettio meter bort. Verkar ju hur effektivt som helst...

Innan snön föll gick det så klart bra att fotografera från bilen. Titta noga. En mycket mörk variant håller den vita hjorten sällskap.

Utan snö skulle en sån här bild förmodligen varit omöjlig, en gissningslek vad som där föreställs. I alla fall med mina fotogrejor.

 

Medan jag fotograferade några skovlade dovhjortar bland skogssly och mörka skuggor passade kalven ovan på att ta en nyfiken blick på mina förehavanden. En föraning, en känsla av att någon betraktar en? Precis så kände jag medan kameran - monterad på det trogna enbenet - snurrade runt och fotograferade den orädde. Några sekunder stod vi där och tittade på varandra. Sen snodde djuret helt om, försvann in i mörkret.

Nära inpå och kaxiga

Äntligen har de blivit ett par igen. I alla fall har jag inte sett dem tillsammans sen förra våren. Jo, det sitter en ytterligare kattuggla ovanför. Båda totalt coola med att bli avbildade i detta närskott.

Storskarven ovan vinkade åt mig så fort jag stigit ur bilen. -"Ån ligger åt det hållet", verkar den säga och visar med hela handen. Inte ett dugg störd av mitt fotande, den heller.

Och vad ska sägas om sparvhöken? Dominerar sin omgivning totalt där den slagit sig ner på min matning. Om den sett mig fotografera på nära håll (genom fönster) så visar den inte med en min att den bryr sig.

 

Avslutar med den kanske mest individuella fågeln av dem alla. Nästan minst, men med stark utstrålning låter den sig sällan avspisas. Här fotograferad från bara ett par meters håll. Öppen väg, jag knäsittande. Den attityden kan väl ingen klaga på!?

Rovfåglar i Januari

Några av de som nu börjar bli mer fotograferingsvänliga.

God portion ironi i det att när de syns som mest är det också som mörkast. Under några veckor var BIF:ar ute ur ekvationen för min del. Havsörnen längst upp krävde 1/800 s, ISO 2500. Mitt på dagen... Gladan därunder nog ingen lycklig individ; som blötlagd satt den på sin gren, väntade på bättre tider.

Ormvråken på stolpe en blåsig dag. Försökte inte ens flyga bort för motvinden hade fört den än närmare. Skitförbannad för detta, så klart.

 

Gladan i lite bättre ljus, tack och lov. Det ljusnar även i Skåne. Och nu är första flyttfågelvågen bara några veckor bort. I bästa fall. Vintern går mot sitt slut?

Retrospektivt

Återblick på en av förra årets större begivelser i min hemtrakt. Den lilla fågeln lockade besökare från Blekinge, Göteborg, Stockholm. Inte klokt, egentligen. Men för de som har mycket, men kanske saknar det där sista, finns inga val. Fågeln måste fotograferas.

Minnesgoda kanske kommer ihåg från tidigare inlägg - eller kan direkt se - att berättelsen handlar om juvenil aftonfalk. Bara de unga har ännu inte lärt sig att frukta sin fiende - människan. I bilderna ovan skiljer bara ett fåtal meter oss åt. Bekvämt satt den på sin stolpe, fick syn på något gott i dikeskant och avståndet mellan tanke och handling än kortare.

 

Under flera veckor bjöd den på sig själv till alla naturfotografers glädje. Det är bara några år sedan en annan juvenil av samma sort skämde bort mig i samma område. Kanske turen ler mot mig redan nästa höst?

Tiondelen

 

Tidig morgon. ISO 15000, 1/10 s. En av handfull bilder skarp nog för mina ögon. Nog pratat.

Svep från senaste veckan

Hägrarna är bland de mer pålitliga fåglar som påträffas under vårt vinterhalvår hemmavid. Så länge sjöarna är öppna finns de där och ibland släpper de till några bilder.  På bild ovan t o m riktigt nära då gråhägern landade utanför det stationära gömslet. Utan att först se sig för.

Ägretterna utgör såklart frestande tillskott i den annars magra fågelfaunan. 

Gråhäger flyger lågt utmed ån...

...medan sparvhöken istället gör en av sina första framstötar mot min fågelmatning. Så långt resultatlöst. Lås oss hoppas så förblir. Annars såklart en mycket vacker fågel som hälsas varmt välkommen. Så länge den missar sitt byte. På min tomt. Fotad genom fönster.

Hopp om framtid (?)

På senare tid har jag återanknutit bekantskapen med ett skogsområde jag förr hämtade mycket material från. Av för högt jakttryck, lösspringande hundar eller annat avtog bildmöjligheterna och därmed intresset för den skogen.

Ovannämnda faktorer gäller fortfarande, men artbestånden tycks ha utvecklats i rätt riktning ändå. Eller har jag kanske bara haft tur?

Det gäller att vara ute i rättan tid. Här gäller ett smalt, smalt spann vid gryning/skymning. Annars går man förmodligen tomhänt hem.

 

Fototekniskt gäller tuffa tag. Fullt öppen bländare, så klart. ISO-värden på upp till 30.000 och ändå lååånga exponeringstider. Förbarmande då att djuren bäst skyddar sig genom att blickstilla vänta ut upplevda hotsituationer och samtidigt bli fotografens bästa hjälp. 

Tack så mycket!

Biter ifrån

 

Förvisso suddig i konturer. Mestadels runt vingarna. Har sin förklaring i vintermörkret som omgav oss runt julas. Det är inte därför bilden finns på bloggen. Det är för att fågeln biter ifrån. Jag gillar att tänderna i munnen framstår som veritabel sågklinga. Inget problem med rörelseoskärpa där, inte. 

Storskraken togs med hög iso för att möjliggöra 1/1000 s som är väl lågt för BIF:ar men i alla fall hjälpligt fungerar.

Ovan har det även här bitits. Möjlig vitkindad gås har fått plikta med yttersta priset. 

Allt sker i samma dunkel, inte så mycket blir skarpt. Här en som längtar till soliga dagar...

Ko-ko !

Göken på stolpe blev ett gott minne från förra året. Det hände mitten av juli, då hetta och torka tävlade med varandra. 

 

Taget från bil, just när vägen lämnar ängarna. Vad gäller göken blev året ett av mina bästa, fotografiskt sett. Kanske extremvädret lockade extra mycket? Enligt "folktron" - jag saxar nu ur Wikipedia - förutspådde gökarnas ankomst instundande sommarväder om fågeln först hördes från bar eller lövad kvist. Om det förra rådde spåddes dålig sommar och kanske missväxt. Ska hålla koll på detta till våren, var så säkra 😀 För jag släpper gärna några fotograferingsmöjligheter i utbyte mot svalare temperaturer och en skvätt regn då och då.