Fåglar på skånska

Bilderna har några veckor på nacken.

Trångbott!

Livet på ängarna fortsätter som det brukar. I trängslet som uppstår jagar den ene fågeln bort den andre. Som igen landar något för nära nästa boplats och så är det bara att flytta på sig igen. Stressigt värre. Storleksförhållandet på vem som jagar och som blir jagad verkar inte vara viktigaste faktorn. Man respekterar de revirgränser som gör sig påminda. På bild en ensam storspov som sökte en åtminstone tillfällig uppehållsplats. Här gör den sig startklar för nytt lyft.

Så till det fina i kråksången. Ibland måste de flyga åt annars oönskat håll. Kanske den just denna gång upplevde det mindre stressande att flyga mot mig än att bortjagas. Knappt spoven fick plats i rutan där den nära susar förbi min för dagen valda brännvidd. Höll nära nog rak kurs och erbjöd inga större svårigheter att fota.

När man har lust bara lägga sig raklång bredvid

Riktigt skapligt väder har vi haft senaste dagarna. Våren börjar smått övergå till försommar. Ljuvliga förhållanden råder, Både för fotografen och individen utan kamera.
Här vilar honan av gräsand/årta eller vad? Behöver  hjälp med artbestämningen. Hon ligger nära strandlinjen och växtlighet på åns andra sida bildar - i mina ögon - tilltalande fond. Grönskan är skir, lätt att tycka om.

Här är jag på säkrare mark. När det gäller artbestämning, menar jag.  Helt orädd satt fågeln på klippblocket, lockade mig längre och längre ut på stenarna mot havet. Till slut var det stopp; vatten skiljde oss åt. med 135 mm brännvidd kan man i alla fall tydligt se ärlan. Vid havsbandet blir ljus och färger som från andra breddgrader.

Resultat från igår :

Igår kväll gick jag min vanliga fotorunda. Inte mycket av vilt att se - och ingen enda ruta tagen - fram till dess skogen öppnar upp sin katedral.
Bevakar sträckningen under någon halvminut i sökaren. Tomt, nichts, nothing. Har fortfarande rätt bra fjärrsyn - utan glasögon - och skönjer så till sist en bekant kontur.

Taget med 420 mm tele och därtill något beskuren bild, anas säkert att avståndet oss emellan är ansenligt. Men här - hoppas jag - stöder djuret kringliggande miljö och tvärtom. Sagodjuret inplacerad i en sagolikt vacker bokskog. Vad kan vara mer naturligt? 

Ur fågelns synvinkel...

Vi fåglar gillar färger. Vi lyser upp vilket torftigt landskap som helst. Vi är vackrast i världen!

Se bara! Strålglans från min fjäderdräkt går verkligen på djupet. Här är äkta vara!!

Varför har du inget att erbjuda oss?
Du bara gömmer dig bakom det där mörkt gröna. Ge oss fåglar något att glädjas över? Nä, nä. Ni människor bara tar från oss utan ge något tillbaka. Skulle bara fattas oxå att du inte skriver i din blogg om oss...

Ja, ja. Den lille ettrige charmknutten har härmed fått framföra sitt meddelande. Mer färg åt alla. Observerar man noga har han ju rätt. Flertalet bland naturmänniskor klär sig i diskreta färger för att smälta bättre in med omgivningen. Nog bra för annat vilt, men fåglarnas förmåga se ultravioletta delen av spektrum avslöjar oss ändå. Så var man en illusion fattigare.

Sommarlikt !

Tog dessa bilder när vi hade fenomenalt fint väder. Det var bara häromdagen. Nu har vi haft regn&rusk istället.
Till synes bekymmerslöst går grönbenan fram mot mig. Den hade en fin stund där på övre bilden; värmen och god tillgång på mat borgar för det. Undra på att den ser nöjd ut. På tal om se. Skapligt välförsedd nertill, eller hur? Som att gå med snöskor...

Samma fågel & tidpunkt & plats. Motljuset förvandlar fonden. Från dypöl till ett hav solkatter, som om bilden istället gjorts vid en större sjö. Tänk att det fortfarande finns naturfotografer som tror kamerabilden alltid speglar verklighet. Så länge bilden bara inte manipulerats i efterhand. 

Istället för undanstoppad utrustning...

Tänk om den absolut vattentäta fotoutrustningen uppfunnits! Med automatisk avimningsfunktion och torrtorkning av optik. Då skulle inte fototillfällen behöva missas. Som hände här. Är på väg hem efter morgonpasset i gömslet. Promenaden i skogen avbröts plötsligt av ett förfärligt oljud. Marken dånar, grenar knäcks. Något är på gång!
Uppenbarar sig strax ett gäng kronvilt. Viss förvirring infinner sig när de får in mig på radarn. Istället för att bara korsa vägen som nog var avsikten, börjar de rotera runt den, springa fram och tillbaka. Tur för fotografen som fick oväntat gott om tid för att packa upp sin utrustning, nerstoppad i ryggsäcken som den var pga regnandet.

Om det är korrekt att hindarna brunstar bara en enda dag * under varje ägglossningsperiod är det såklart bråttom att finna Den rätte. Men här försöker ungtupparna nog på sig ett eget nummer och de stackars hondjuren skingras åt alla håll. Platshjorten är inom räckhåll, men har så mycket att stå i att han inte kan vara på alla platser samtidigt. Det är det hannarna på bild - de var fler än så - försökte utnyttja i trafikstockningen som uppstod.
* Solheim,Klaesson,Pedersen,  "Kronhjort", Bonniers Förl 2004, s 40 ff

Scenbyte

För en vecka sen togs dessa bilder på fisktärnan, årets första för mig. Än så länge bara i ett fåtal, men en av dem bjöd upp till dans. Här ryttlar den god bit ovan vattnet, spanar efter fisk som de träffsäkert hämtar upp. Hur lätt som helst efter vad man kan döma.

Sen sänker den sig något, ryttlar ännu. Och fonden förbyttes som genom det berömda trollslaget. Det var en av anledningarna till att bilden hamnade i dessa spalter. 

Rustar till strid!

Inte ofta jag träffar på dem denna tid på året. Inte särskilt ofta senare heller, för den delen. Men här möter jag nu en av fågelvärldens stridisar. Redan har hanen av brushane börjat anlägga sin praktdräkt. Deras speciella attribut är väl halskragen som individen på bilden - fotograferad i onsdags - redan börjat anlägga.

Han verkade väldigt hungrig och brydde sig inte ett dugg om något annat. Vandrade oupphörligt fram och tillbaka, körde då och då näbben ner i gyttjan och smaskade i sig något gott. Visst kan man se det? Den blicken är inte att leka med. Till sina rivaler kommuniceras : Reviret är inmutat, bästa gyttjan är min!! Våga bara komma i närheten för då ska du få se på gnistor.

Vinterbadare!?

Nej, nej. Bilden togs tidigare i veckan. Men något i hållning och miljön påminner om vintriga tider. Som sälen tittar den upp efter brutit issörjiga vattenytan.
Som alla mina läsare såg är det istället storspoven som badar. Och som den badade! Vattnet rinner av fjäderdräkten på sekunden. Men på bild är den fortfarande våt. Tack för det, Canon. Vem av oss är mest fräsch, fågeln eller fotografen? Säger som politikern : Nästa fråga! Ritualen tog i alla fall flera minuter och då var jag inte med från början.