Funderingar på ankdammsnivå

Det började ju så lugnt. I översvämningen samsades fåglarna, stora som små. Eftermiddagen gick sin gilla gång. Man putsar sina fjädrar, sträcker på sig.

Nu landar ett ytterligare gäng sångsvanar i samma pöl och det blir andra bullar.

Sångsvanen ser visst alltid glad ut. Så om det är glädjesprång över att vintern ändats eller revirstrider som uppstår vete katten.

Lär finnas ett enda landlevande djur som kan oxå gå på vatten. Någon ödla i regnskogen, har jag för mig. Dessa bilder visar att sångsvanen i alla fall kan skryta med att kunna springa på vatten. Avundsjukt betraktar jag dessa sprinters vid sidan om. Jag kan i alla fall fotografera dem medan de rusar på. Försök det, ni svanar! 

Övergångstid

Många djur har ju bra kamouflage. Fältharen kan nästan osynlig uppehålla sig i grästerräng. Men på bilden från i förrgår stämmer det inte. Ännu är gräset alldeles för kort. Och ännu är gräset alldeles för blekt. Fotosyntesen har inte hunnit göra sitt jobb. Om detta vet haren inget. Den tror den är osynlig där den trycker bara femtontalet metrar bort. Tar 20 bilder. Alla identiska. Djuret ligger blickstilla. Hallå, jag syns ju inte då!

Som en tydlig mörk, rund fläck avtecknar sig tvärtom haren distinkt mot sin omgivning. Som fotograf utnyttjar jag detta. Predatorer säkert likaså. Under en kort period lever den (extra) farligt. Lycka till, lilla hare!

Förr trodde man Naturen var främst till för människorna

Titta en så fin fågel, tänker jag. Sitter så förnöjt på sin stolpe, spanar över de ännu vintriga ängarna. För en månad sedan.

Blygt slår den ner blicken medan jag med stadigt grepp håller kameraknapparna nedtryckta. Så fridfull Naturen ändå kan bli, min högtstående själ känner harmoni med denna lilla käckt roande krabat...

Kabbooomm! Plötsligt och helt ogenerat släpper den en veritabel bomb framför näsan på mig! Bara så busfräckt. Hmmmm. Naturen kanske ändå inte är enbart till för att behaga oss, skapelsens krona? Hmmm. Nog bäst den oxå förblir så...

Fantastisk fågel !

Ormvråk eller Börringe-? Jag har läst in mig något på skillnaderna. Kanske det jag kallat för Börringevråk några gånger istället varit osedvanligt ljus ormvråk. Hoppas läsekretsen inte slår mig i skallen för detta, tycker fågelID fortfarande är svårt. Bättre jag gör misstagen här så slipper ni ... Ljusa fåglar. Juvenila i synnerhet. Så denna är förmodligen just en sådan. Ung ormvråk. Vilket inte innebär mindre fantastisk fågel. Sitter på räcket intill fågeltornet, vid parkeringsplats med flera bilar uppställda. Alldeles intill en bro. Jag ser fågeln, tar denna bild från bortre brofästet. Fågeln sitter lugnt kvar.
Men så problem. Bron är för smal för möten och biltrafik bakom vill fram. Så jag kör över, svänger in på P-platsen, stänger av motorn. Lugnt betraktar rovfågeln sin omgivning. Gör ett nästan tamt intryck.

Denna är nog så nära en vild, sittande rovfågel i det fria jag någonsin kommit. Sparvhöken i tidigare inlägget undantagen. Men den är ju kamerafångad bakom fönsterglas. Kanske sex meter bort eller närmre än så tittar vråken på mig, kontrollerar sin omgivning.  Detta är i alla fall det helt obeskurna foto situationen möjliggjorde. Kameran maler på. Jag flyttar bilen ytterligare några meter bort för ny bildvinkel, tar några skott. En person går nerför trappan till skådartornet, fågeln flyger genast bort. Hjärtat bultar, pulsen rusar. Ännu i möten med det vilda.

Mot full fart i maskin!

För varje dag fylls ängarna på med nya individer. Området - så tyst, ja nästan ödsligt under vintermånaderna - lever upp igen. Ett par smakprov kring detta tema.

Troligtvis är de första storkarna om våren inte hemvändande flyttfåglar. Utan matade fåglar, om vintern omhändertagna i hägn? Påstår inget men tycker att flyttlassen med dessa giganter i annat fall känns riktigt tidiga. Hur som helst har redan ett storkbo inspekterats och säkert kompletterats med nya inredningsdetaljer för årets häckning. De här är vana vid människor, reagerade inte speciellt när jag kom gående mot den.

Bläsgås landar. Någon berättade för mig att han sett en flock många hundra meter djup,  än mer bred förmörka himlen framför honom. Inför mina ögon uppträder de gärna mer stillsamt. I smärre grupper om på sin höjd något eller några tiotals individer . Med de gula "landningsställen" ute en härlig färgklick mot duvblå himmel.

Min matning blir annans mat? Nä, inte denna gång!

På Martins begäran : Bilder från sparvhökens "besök" till min matning igår. Matning, ja. Jag betraktar matplatsen som ett ställe där småfåglar får hjälp under vintern. Andra individer med annan agenda har helt andra koncept om detta...
Sitter och skriver när en lätt duns hörs, en skugga sveper förbi utanför fönstret. Följt av tättingarnas gälla varningsrop. Så inte mycket att tveka om. Nu blir det action, fram med kameran!

Fast så mycket rörelse i bilderna kan jag tyvärr inte bjuda på. Fotografera anfallande rovfågel från några meters avstånd bakom glasruta och med alldeles för mycket brännvidd för jobbet. Till detta ett svårhanterligt motljus i kanske inte alltför välputsade glasrutor. Nä, det klarar jag inte. Så här sitter Sparris, funderar över nästa drag.

Såklart känner den av min närvaro. Jag finns bakom ett av de där fönstren mitt i fågelns öga. Nu gör fågeln snart det nya tricket. Pilsnabbt springer han in under kaprifolien, försöker nappa åt sig av finkarna som förskansat sig i det täta grenverket. De har valt rätt. Tur för dem. En pilfink på marken blir en pilfink mindre. Jag har sett de här hökarna promenera genom mitt trådstängsel : Visserligen fick den skruva på kroppen och ta i så det knakade för att få in kroppen genom den lilla fyrkanten. Men det gick. Hunger är uppfinningsrikedomens moder, för att travestera talesättet.
Senare igår kom Sparris tillbaka igen. Om detta blir blogginlägg en annan gång.

Det händer på ängarna

På platta ängarna verkar mina fåglar trivas utmärkt på förhöjningar som sorkhögar, grästuvor. Man ser ut över vidderna, men exponerar sig för vind. Och exponerar sig såklart för kamerans inre.

Se bara på gårdagens vårfynd. Ett gäng förvånansvärt orädda starar plundrar mat ur skafferierna, bryr sig inte mycket om andra omständigheter. Under den redan söndertuggade tovan verkar det krylla av mask. Bara att förse sig .

-Men jag äter minsann ingen mask! Mer då upphovet till högen jag landar på.
Antar att det är Börringevråken vi ser här på bild igen. Mittåt! Trolig ormvråk.

Just nu. När jag skriver detta landar en annan rovfågel på kaprifolen tre meter bort. Sparvhöken Sparris gör att av sina fåtaliga besök. Snabbt fram med kameran, Så nära blir det bara huvudporträtt. Den rusar in under växten, försöker snappa pilfinkarna som sitter i grenverket. Verkar inte ha jaktlyckan med sig idag, heller. Fågeln försvinner när jag lätt råkar skrapa objektivet mot rutan. Bilder kommer i annat inlägg.

Men nu måste detta inlägg avslutas på vettigt sätt. Vråken och sorkhögen, ja. Ingen kan väl ta miste på återseendets omfamnande glädje.  Eller hur?

En som inte kom undan

I hörnet av den stora sjön såg jag några ljusa fåglar guppande på vattnet. Satte mig (kamouflerad) vid sjökanten en bit bort, för de flög ju såklart bort så fort de såg mig på vägen dit. Har sån tur att de, eller en grupp likadana kommer tillbaka, kör en runda över huvudet på mig. Sen försvinner de bort. Mot okända äventyr. Tar en skur exponeringar. Hemma ser jag att de är salskrakar.

Här en hanne som blixtsnabb försökte fly bort från kameran. He, he! Den gubben gick ju inte (längre). Känns en smula exotisk, eller hur? Speciellt efter ha sett så många grå/bruna vinterfåglar. Sen dyker den här upp på radarn. Häftigt.
På tal om häftigt. Under ett par dagar har jag hört tranor. Hört rördrommen. Sett ingenting alls. Snart ska väl något manifestera sig i bild? Kan man hoppas på i alla fall. Den här våren har (så här långt) rivstartat i mina hemtrakter. Det är ljuvligt att leva (även om anhöriga insjuknat). Jag andas. Jag är. Jag fotograferar. Sen kan man bara hoppas på det bästa för sin omgivning.

Djur i bebyggelse

Den lilla byn lockar inte bara på fåglar som ormvråken, så ofta publicerad i bloggen. För någon vecka sen var betydligt större varelser inne i "centrum" och snokade. I en för tillfället outnyttjad äng, på sommarhalvåret bete för hästar, stryker tre rågetter omkring. I högt gräs, men den lilla ängen är omgiven av hus. Med vakande fönster. Vägen skär rakt igenom bebyggelsen. Och där kommer jag in i bilden, s a s.

Kameran söker rätt fokus genom virrvarret av grenar; spotfokusfunktionen är verkligt användbar. Djuret på bild står stilla när det inte försiktigt, försiktigt förflyttar sig genom gräset. Ett steg i taget, sen lyfts huvudet upp, spanar runtomkring. Ett par tuggor och proceduren upprepas. 

Med gullighetsfaktor i kvadrat

Inte bara de flyttfåglar som nu anländer är glada över ha klarat vinterhalvårets strapatser. I deras fall en ofta lång, farofylld färd över mörka vatten, med predatorer på lur längs hela rutten. Även kvarblivande vinterfåglarna känner att nu är vintern slut. Vi klarade det!
Det märks bl a på ökad aktivitet i luftlagren. Fåglarna flyger oftare, närmre, längre. Mer fototillfällen för fotografen, som aldrig tycks få nog.

Den här bilden togs i förrgår. En individ ur flocken med stjärtmesar som surrade runt tornet. Känns för en gångs skull bra att kunna fotografera ner mot motivet. Härligt ljus hade jag och denna var så nära att hela långa stjärten visst inte kom med. Taget under sekundsnabb vila mellan alträdets många "matplatser", som en efter en bockas av.