Gott nytt år!

Äntligen har vädret möjliggjort fotograferande. Dessa bilder är dock några dagar gamla, men får duga som nyårshälsning från mig. Ljuset dessa dagar innan ovädret var fantastiskt, naturen likaså visade upp sin bästa sida. Det är härligt att vara fotograf!

Välväxta

Nej, det ni ser här är inte vilken blottlagd kulle som helst. Kullen är i själva verket ett mindre berg av - ni gissade det, morötter! En hård vinter som denna är det tacksamt att djuren stödutfodras. Efter bara ett par dar var kullen decimerad till en plätt, utdistribuerad i naturen som den blev. 1 vecka senare fanns säkert inte en morot kvar. Så är också djuren i "min" skog som regel i mycket gott hull. Bifogar oxå en stämningsbild som visar att kronvilt i förhållande till råvilt verkligen är välväxta.

Bilder sköna att titta på...

...när snöstormen ryter runt husknutarna. Skåningarna upplever just nu en av de värsta julhögtiderna på många år. Än så länge har större vägar varit farbara, jag har kunnat jobba. Men ge sig in i eländig skogsmark känns just nu inte - låt oss säga adekvat. Så räkna inte med nytagna bilder på ett tag.

Skogsbrand?

Inte alls. Detta är en vanlig solnedgång i min förtrollande skog. Känns som ett privilegium att få vistas ute på platser som denna. Frisk luft, god hälsa och bra bilder. Vad kan en människa mer begära?

Inte så elegant, kanske

Ungefär så här bör konstnärer före 1800-talets mitt trott att också hästar snabbmarscherade, den s.k flygande galoppstilen. Kameran ljuger inte, också i verkligheten är dovets rörelsemönster liksom knyckigt, men undan går det ändå. Inga bilder idag, det snöar och blåser i Skåne. Klass 1-varning, minsann. Bättre hålla sig hemma då.

Bild utan text

Imorgon ska jag ut och fotografera. Förväntningar ligger på 6-8 minusgrader och 7 sekundmeters iskall nordan. Härligt, härligt. Eller hur?

Så sorgligt

Häromdagen hittade jag den här lille stackaren. Låg helt nära vägen, andades men var sjuk och eller kraftigt medtagen. Den hade något sorts rivmärken på ryggen, kanske den försökt krypa under en taggtråd? Efter ha tagit ett par bilder gick jag därifrån. Återkom efter ett par dar och fann inget annat spår än den snöfria legan. Jag är optimist och hoppas den klarade sig. Men förnuftet talar annat språk.

Matdags, igen

Redan innan första snön dumpit ner blev det åter dags för stödutfodring. Mycket populärt bland djuren, vågar jag nog påstå. Bocken ovan har hela munnen full med morot. Medan jag sakta närmade mig passade han på att plocka i sig så mycket han kunde innan det var dags att sjappa. Som synes bjöd han in mig på armlängds avstånd (OK, lite överdrivet) innan han tyckte privatsfären överträtts.

Det skjuter på...

Ibland är det praktiskt att få lite hjälp från vännerna i skogen själva. Den store med den välutrustade kronan längst bak i bilden var vänlig nog att puffa på sin hjord mot mig och han tog lite senare hjälp från hjorten till vänster i bilden. Och jag bjöds på ett utsökt fototillfälle.

Nu - då

Det går undan nu. Från skön höst till bister vinter på en vecka. Så här kan detta te sig i min skog. En fördel nu är att exponeringstiderna rejält snabbas upp. Exif-data finns tillgänglig i alla mina senare bilder, kontrollera gärna själva. Undre bilden har skjutits i mångdubbelt sämre ljus.
Hurra för vintern!

Lekplats

Kronhjortskalvarna lekte på fältet, spann verkligen loss där under ett par morgonminutrar. Råbocken tittar förvånad på. Vad ovanligt kan inte hända i hjortskogen?

Spegelflykt

Fångade i perfekt synkronisering i skånska vinterlandskapet innan snön kom. Två rågetter som just avslutat sitt middagsmål och i maklig takt seglade iväg nerför backen från kameran. Och så säger dom att Skåne är platt.

Morgonstund har guld i mund...

Tja, den titeln var väl nästan omöjlig att undvika. Så här vackert kan det bli när landets finaste nominatkronvilt poserar i skånsk höstmiljö ett tidigt klockslag. Se och njut!

Ovanligt.

Bjuder på en ömtålig situation jag aldrig sett innan i det vilda. Kalven är så stor att den bara med stort besvär lyckas pressa sig till rätt läge under sin mamma. Observera att djuren står utanför viltstaketet. Som framgår var ljuset denna dag också lite över det vanliga.

A day at the races...

...ja, hinden står faktiskt på en övningsbana för travhästar. Som väl var gick det nu inte så fort utan djuren gick i vanlig ordning att fästa på sensorn. Att de, om de vill, kan springa nästan lika fort som en häst är en annan sak. Långa ben, lång hals för balansen och kraftigt bakparti borgar för detta. Om ni inte redan visste har kronviltet en elasticitet i trav och galoppen som får hästen att skämmas. Tycker jag. Men kommunikationen till och från hjärnan är säkert inte lika utvecklad som sina tämjda kusiner. Hjortdjur tycks bli aggressiva mot människan vid upprepad närkontakt. Annars hade det varit en fin tanke att kunna stalla in sina ägandes hjortar om kvällen!

Oemotståndlig?

Man kan om dessa djur säga att de är oemotståndliga- på flera sätt. De har kommit för att stanna och det verkar inte finnas något sätt att bli kvitt dem, om någon nu ville det. De små kultingarna är ju därtill också så charmerande, tilltalande. Den lille mitt i maten ovan fick jag inte syn på innan 10 metersgränsen, hunden reagerade inte heller. Ett par snabba skott och därefter kvickt tillbakadragande. Suggan märktes inte av, kanske hon lurpassade där bakom bethögen?

Vithind i höstprakt

Ganska lättfotograferade när de är på humör, eller hur? Jag älskar dem, kamerans autofokus älskar dem, objektiven likaså. Det vill säga när de ställer upp sig på det här sättet.

Hej då, hösten

Nu en vecka in i november har ljuset ändrat karaktär till det sämre. Med min utrustning har dagar redan gått utan tagna bilder. Skulle exponeringen bli riklig nog, tillkommer ändå rörelseoskärpa på djuren. Suck. Hoppas på snö, mycket snö. Härligt då att erinra sig om höstens glödande solmorgnar, med vimmel av stora djur. Du fotograferar en hjort bara för att se en annan störta fram. Härligt! Kanske sådana tillfällen inte bjöds varje gång, minnet är ju selektivt, men nog hände det ofta. Kvalitén på ljuset i sig självt gör bilden levande.

Kylan kryper inpå.

Ibland faller saker på plats. Morgonen var tillräckligt kall. Under brunsten levererar de stora dovhannarna ett ljud likt en korsning mellan snarkning och snörvlande.De utstöter detta läte med öppen mun och lite tillbakalutat huvud, i fart eller stilla. Eleganten ovan lufsade framåt i bilden, mig till mötes, utan tillstymelse av kondensrök. Plötsligt styr den ut till vänster i bilden och just där - och bara just där - strilade ett smalt band av solsken ner mellan grenverken och belyste utandningluften. Effekten var så tydlig att den lätt kunde observeras i kamerasökaren och jag visste att jag hade en bild.

Där satt den!

Till slut fick skogen kapitulera och jag vinna ekorrechansen; min inställning att är man bara på rätt plats måste förr eller (oftast) senare möjligheten komma till en. Den här lille vännen var dessutom inte alls blyg, satt snällt stilla och jag kunde ta ett 25-tal bilder, ur lite olika vinklar till och med. Just nu är det mycket att ställa med, vinterboet ska ju fyllas med godsaker. Från att i månader varit osynliga träffar man därför på dem då och då.

Jag bryr mig inte!

En omskakande händelse mindre kvar att uppleva. På ganska nära håll överväger den unge kronhjorten om den ska bli rädd för mig eller uträtta klart sitt mindre behov, eller både och. Resultatet blev en bild som nog inte är dussinvara, i alla fall har jag inte sett något liknande. Här står alltså en 6-taggare och lugnt pi**ar klart utan att ta den minsta hänsyn till att den är upptäckt. Vett & etikett, någon?

Vart tar dom vägen efteråt?

Under kronviltsbrunsten siktar man handjur i parti och minut. De är ofta orädda, i vart fall i högre grad än hindarna. Som jag tidigare iaktagit jobbar de mindre inte sällan ihop med de större hjortarna. Allt detta finns nu fotograferat. Men vad händer sen? Vart styr dom kosan årets övriga 48 veckor? Jag vet att det finns folk som vet, men de vill inte dela med sig av kunskapen? Själv har jag sett vilda kronhandjur, utanför brunsttiden, exakt 3 ggr. Varken mer eller mindre. Har en teori som någon gång måste prövas, men det får anstå till dess kamerasensorerna kan användas i nära nog totalt mörker. Ni blir de första som får veta resultatet, jag lovar.

Kontrasternas djur...

De växlar gärna plats inom sitt habitat, sagodjuren. För det mesta vistas de i snårskog så tät att de - deras yttre till trots - inte är helt lätta att upptäcka. Men som området genomkorsas av vägar kommer de förr eller senare upp på en. Istället för att snabbt överkorsa, stannar de gärna kvar och äter av gräset och de blommor/buskar som växer längs dikesrenen. Jag har sett avelshannar marschera längs vägarna precis som de vore naturgivna tillgångar och inte alls bekymrar sig över fotografen längre ner som med sitt teleobjektiv rasslar iväg salva på salva . De är kanske lite bekväma av sig? Hjortdjur i allmänhet ,och skånska exemplar i synnerhet, vänjer sig vid civilisationens underverk vare sig det är vägar, telefonstolpar, basstationer, t.om (lågintensiv) industriverksamhet. Eller så förefaller det mig, åtminstone.

Kameraskygga hannar.

Så har dovviltsbrunsten börjat. De stora gossarna gör sig åter lättillgängliga för fotografering. Men inte hur enkelt som helst. Hittills i år har de skyddat sin avbild genom att omge sig med grenar och buskar, vill inte riktigt ut i rampljuset. Det hade fortfarande inte dagats när den imponerande varelsen ovan faktiskt för ett ögonblick lämnade den trygga skogen, gav mig ett par bilder alla behäftade med rörelseoskärpa för att slutligen ställa upp sig framför trädet. Förvisso inte den vackraste bakgrund, men detta var vad som kom ut som helbildsporträtt. Det kommer säkert fler möjligheter längre fram.

Full fart!

De behöver inte precis vara buskablyga, avelsherrarna när de väl bestämt sig. När sådär 250 kg sätter full fart vibrerar marken, vill jag lova. Det är väl en orsak till att man väljer öppna ytor för sitt parningsspel. Föreställ er detta utspel i tät skog, med horn breda som en pizzaugn! För sådant förutseende är vi fotografer moder natur djupt tacksamma.

Höstlöv faller...

...och dovvilt hälsar på. Ja, kanske ni måste koncentrera er, men någonstans i bilden finns ett fallande höstlöv. Brunsten verkar bli lite senare i år, hoppas det inte beror på skogsavverkningen. Just nu kan man ställas inför fantastiskt ljus i skogen, skapat av lågt stående sol - och lågt strålande solenergi. Jag hoppas på mer innan vintergrådiset permanentats.

"Smygjakt"

Ja, som ni förstått är det ju ingen som jagar här. Istället gick jag längs vägen och hörde ett rejält brölande från en stor kronhjort en bit längre upp, när det plötsligt brakade till alldeles nära. Jag frös till is, fick sakta ner stativet på plats och ut ur buskagen smyger denne unge man. Helt upptagen med sina bestyr märkte den först inte min spensliga figur och innan den rådde bot på det förhållandet, hade jag hunnit få iväg ett par, tre skott. Mycket spännande, minsann.

Pga tekniskt missöde...

...där förra inläggets bild inte kunde förstoras, bjuder jag på en annan. Från högbrunsten. Den lille kalven verkar imponerad av den store mannen och - på behörigt avstånd - följde den efter. Kanske den tänker att om bara 6-7 år så kanske... Kalven hade inga problem att hålla hjortens löptempo. En iakttagelse att begrunda i en natur där alla gräsätare lever på sin snabbhet.

Senaste veckan...

...har det blåst en del. Vet inte när just denna gren föll ner från ovan, men det blir ju mest dramatiskt om jag säger att det skedde strax innan bilden togs. Den förvånade haren närmar sig försiktigt, beräknar faromomentet, kan jag gå ett par steg till? Nä, bilden är gammal och min fantasi livlig. Men det kunde ju ha skett ändå, inte sant?

Uppvaknande

Den här killen tog igen sig bara 20 meter från timmervägen jag smög fram på. Hornet stod rakt upp i luften. Först hann jag tänka att det kanske var ett gammalt, tappat horn, men då hade jag ju sett det tidigare. Det visar sig att hornet satt fast på och tillhörde den här sovande individen, som yrvaken lät mig hållas ett par sekunder efter, som ni ser, ha orienterat huvudet på det vanliga sättet. Sedan reste han sig upp och sprang iväg och det var en, inte två rörelser som liksom smalt samman. Mycket elegant.

Patriarken

De reagerar helt olika på brunstvrålen, hindarna alltså. Vissa verkar inte tycka att hannens skådespel rör dem i ryggen. Andra känner sig kanske mer träffade och flyr förskräckta. Kalvarna verkar artigt intresserade. Det är inte utan att man en aning lider med den store. Såg ju flera inringningar av hindar, men inget betäckningsförsök. Får väl anstå tills nästa säsong för denne herre?

Fotomodell

Kronhjortsbrunsten är ju inte bara om handjuren. Vad tycks om detta feminina praktexemplar? Långbent, reslig med grace. Dessutom nyfiken och mycket villig att posera framför kameran. Jag trakterades en härlig underhållning, dessutom gladdes jag över att det skedde i dagens första solljus. Ser nästan ut som djuret delar den uppfattningen,eller vad tycker ni?

Mellandagsvilt!

Nu -när för min del -2010 årskronhjortsbrunst officiellt avslutats, kan man istället för djur oblygt exponerade på öppna fält åter få reka dem i svårtillgänglig skog, bakom buskar och stammar. Kraven på fotografen höjs medan utbytet oftast upplevs magrare. Så lika gott att vänja sig. Men det dröjer bara en eller ett par veckor till så blir det dovviltets tur. Happy days are here again!

Bjuder på en gaffelhjort. Kallas så pga hornets böjning á la bestick i profil. Jag gissat att han är lite drygt 2 år gammal. Redan har den en kropp större än en vuxen hinds. Fantastiskt smidiga i alla gångarter, något som inte alla gånger kan sägas om den fullvuxne kronhjorten med sin tunga behorning. Det talas om kanske 10 kg eller mer, störst och värst är förstås de amerikanska varianterna.

Förr om åren...

...kunde speciella konstnärer handmåla svartvita foton till färg. Detta nytagna foto påminner lite om den epoken med den skillnaden att bilden ser ut som ett gammalt svartvitt, bemålat och av tiden blekt fotografi. Eller påminns man om en ursprunglig cyanotyp efter att tidens tand attackerat bildytan för några decennier. Förr fanns en uppsjö av bildframställningsmetoder, alla mer eller mindre fotografiska, kompletterat med mångfald av fotopapper i alla möjliga utseenden och egenskaper. Så var det sagt. Dagens fotograf kan med bara ett par knapptryck imitera en del varianter. Tycker själv att bildresultatet blev ganska lyckat.

Paradox!

Jag tror att alla som sett mina kronviltsbilder noterat diverse mänskliga artefakter som staket, stolpar, vägar och skyltar. Lite ironiskt att en av landets få lokaler med ursprunglig, nativ ras genomkorsas av daglig och pågående industriaktivitet, låt vara förmodligen utan miljöpåverkan. Kanske man annars kunnat tro att området skulle vara svårtillgänglig vildmark. Efter flera års observerande tycker jag att djuren verkar opåverkade. Defintivt har man inga problem med reproduktionen, antalet individer tycks snarare vara ökande. Utan att ha direkt jämförelsematerial för handen verkar djuren må bra, leva ett naturligt hjortliv (har ingen aning vad jag menar med det?), producera individer i gott fysiskt trim och med ståtliga hornkreationer som ungdomen ovan. Sett sexton- och artontaggare ragga brudar med en frenesi uppfriskande att skåda. Låt oss hoppas att utvecklingen fortsätter i denna riktning.

Variationer i färg och form

Låt oss inte i dessa hjorttider glömma bort att det finns andra djur i skogen som oxå vill vara med på bild! Om den torra och varma sommaren la sordin på fotomöjligheterna, kontrar nu denna våta och blåsiga höst med finfina sessioner ute i det fria. Helt plötsligt inte bara ser man mer vilt, djuren presenterar sig själva utan knot (fast räven ovan blev ordentligt skrämd när den fick syn på mig). Kanske det ger möjligheten att återkomma med mer icke-hjort framöver. Om nu bara regnet håller sig borta denna morgon, känner jag för att ta ett nytt nappatag i hjortland. Bekvämt nog sammanfaller regnandet med usla bilder, framför allt om regnet kommer diagonalt. Bättre att avstå, då ):

Re: stilla min nyfikenhet

Bättre så här, Stefan?

Trainee?

Nog verkar det som att för att få erfarenheter för framtiden, får ungdjuren först - jag pratar om hannar - göra fotarbetet för platshjorten. Denne åttataggare sågs leta upp hindarna, därefter sprang den tillbaka, möjligen för att återförmedla informationen till höga vederbörande. Spets- och gaffelhjortar samarbetar vidare med den store då hindarna ska samlas i lagom stora flockar för eventuell parning. Om jag förstått rätt är hindarna brunstiga bara en enda dag, så de bör väl vara rätt tillgängliga i sammanhanget. Om ett par, tre år kan kanske djuret på bilden självt vara moget utmana om parningsrätten. Så sluts det kretsloppet.

Stilla min nyfikenhet.

Som sagt, vissa sessioner ute i naturen blir ingenting, andra blir magiska. Denna morgon bjöd på det mesta av fotograferingsvilliga djur och intern action framför en häpen fotograf. På 20 minuter var hela minneskortet fyllt och jag kunde lämna över platsen till näste man. Bilden föreställer inte - tror jag - den vanliga ritualen inför parning, här pågick något mystisk innanför staketet som kan skymtas till höger. Okänt vad. Djuren var väldigt upphetsade och struntade totalt i min närvaro, om de ens märkte av mig. Peeping T0m?

Av konstnären utsatt i naturen!

Så har äventyret startat på allvar. Härligt att få förmånen att stiga upp kl 05.00 lediga dar för att eventuellt fånga något på bild. De här första dagarna av årets brunstupplaga har gett ett blandat intryck; kanonbra fotografering ena dagen avlöses av - ingenting alls. Det här är också tiden för de tidiga morgnarnas häftiga dimridåer. Likt skulpurer står den plötsligt där, bara några tjugotals meter bort. Var kom den ifrån? Dessa djur rör sig redan i klart väder med största snabbhet och elegans, oftast ljudlöst. I alla fall i mina öron. Dimslöjorna gör ett redan spännande företag ännu mer oförutsägbart.

Rensa bort gamla staket nu!

Vad ska man tro; om denna hind fäller päls redan nu tycks det ske i rasande takt på stället hon står. Vid närmare eftertanke är det inte päls utan kottar på marken. Pälsskadorna ser ut att vara stickskador, troligtvis har ett taggtrådsstaket stått i vägen för djuret. Bilden från inledningen av höstens kronviltsbrunst.

Jag läser att årets skörd har förstörts av regnandet under sensommaren, men jag undrar om det är riktigt sant. Bevismaterialet ovan talar för sig självt. Nog växer väl grödan rätt bra på fältet? Dessa högresta djur-som sista bilden visar- med sina små klövar kan ju uppenbart obehindrat vandra över högväxta böljande sädesfält. Återigen har naturfotografin stuckit hål på osanningens varböld. Eller?