Till slut fick skogen kapitulera och jag vinna ekorrechansen; min inställning att är man bara på rätt plats måste förr eller (oftast) senare möjligheten komma till en. Den här lille vännen var dessutom inte alls blyg, satt snällt stilla och jag kunde ta ett 25-tal bilder, ur lite olika vinklar till och med. Just nu är det mycket att ställa med, vinterboet ska ju fyllas med godsaker. Från att i månader varit osynliga träffar man därför på dem då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar