Kommer fram

Det här årets upplaga av kronviltsbrunst gav mig ytterligheterna närbild, eller bilder från fjärran.
Man får vara glad att få några bilder alls. Här kommer en bild från långt avstånd, i exponeringsögonblicket handhållen, vilket såklart inte är optimalt.

Vid skymningstider lämnar kronviltet sin "daglega" centralt i området och kommer först försiktigt prövande ut i det fria. Har man tur gör de det ungefär där man befinner sig och med än mer tur gör de det under gynnsamma väderförhållanden.
Här belyses terrängen av varmt gult solljus samtidigt som blått lever sitt eget liv i skuggorna. Mycket effektfullt att beskåda ( även om våra ögon försöker kompensera skillnaderna ).  Kameran kämpar vilt med vitbalansen och då och då får man gå in med hjälpande hand.
Taget sent in i brunstperioden har de största djuren förmodligen redan börjat sjappa, lämnar fältet fritt för yngre förmågor.

Svårflörtat!

Bland de fåglar jag fotograferar är honan av kärrhök den kanske svåraste. Inte för att den bjuder på speciella problem när det gäller rörelsemönster i flykt eller skygghet inför människan.. Utan rent exponeringsmässigt. Dunmatt svärta suger åt sig ljus och samtidigt sitter ögonen långt in i skallen och näbben är inte stor.

På väg mot mitt ställe tittar den på bilden rakt in i solen. Jag kan förstå att den inte vill göra det. Men nu hände det. Ändå lyckas den lägga ansiktet i partiell skugga på fenomenalt effektivt vis.
Annars gladde den mitt fotohjärta genom att dyka upp strax efter ankomst, slå några lovar i siktfältet innan den till slut försvann. Eftersom jag knappt sett kärrhök vid sjön tidigare i år, får förmodas att den är tillfällig gäst på sin resa nordost ifrån. Kanske med siktet inställt på vinterkvarter i Afrika.

Min morgon

Fantastiskt väder idag och ledig. Där jag sitter finns inte ett moln på blå, underbar himmel. Vad ska jag fylla dagen med? Otaliga fototillfällen väntar på mig? Ehhh, kan inte komma på vart kosan ska ställas. Istället hänger jag framför datorn. Vet att det är improduktivt men kan inte förmå lyfta min bak från stolen. Latmask!
Bläddrar istället bland äldre bilder. Fastnar för denna från förra veckan. På tal om lyfta kroppsdelar.

Men knappast lika soligt. Det var istället skånskt grått som försvårar bildtagning på flygande fågel. Ahhh, det blir ju det jag ska göra idag. BIF. Var görs det bäst? Nere vid sjön? OK, då är det dit jag sticker idag.
Så går tankarna. En sak till måste planeras. Vinterns fågelmatning. Måste ställa upp grejorna på rätt avstånd från fönstret i vardagsrummet. Förra året blev för nära och lite för långt bort. En del gäster från förr har redan dykt upp, letar efter mat på gamla ställen. Både talgoxe och pilfink har tutat på mig medan inlägget skrivs. Bäst skynda på!

Svischar in mot mig (2)

Tillbaka till min fiskgjuse. Med minimal abborre raskt på väg mot mig. Här ser vi den ännu lite närmre.

Sen till det underliga. När fågeln passerat inom viss gräns är det som hastigheten plötsligt dubblas. Allt går rasande fort och man finner sig fotografera vertikalt, rakt upp i luften.

Inte mycket till lunch, eller vad tycks?

Varianter

Två väsensskilda upptagningar av ungt kronvilt. Med två olika utrustningar.

Från mycket lång distans, en kväll tidigare i  veckan strax innan mörkret föll. Jag gömde mig bakom en buske, stod annars oskyddad i öppet landskap. Efter en stund försvann djuren, möjligen skrämda av åskådare utanför bild. Smällar man får ta. Härnere är kronviltsbrunsten ju närmast ett folknöje.Ganska saftig beskärning ger lite akvarellkänsla åt anrättningen. ISO 1000, 1/160 s. Fuktigt gräs späder på det målade intrycket.

Här istället en närbild om tidig morgon, från mobilt gömsle. Det kalla ljuset ger viss energi, men denne ungdom dök oväntad upp långt tidigare än förväntat. ISO 2000 och 1/40 s borgar för en enda. men viktig sak : De här djuren vet hur man står stilla. Slutartiden till trots förmådde optiken ändå gräva djupt in i päls och man. Ensam betade han ett 25-tal metrar bort, till synes obekymrad om vad resten av hjorden höll till. Knappt eller inte alls beskuren bild.

Maffig

Nära håll, mycket brännvidd och samarbetsvilligt fotobjekt. Då kan gnistorna yra...
Kanske inte så mycket av den varan i nedanstående bild på sothönan.  Den söker hellre lugn och ro än sprutar ut aggressivitet.

Normalt en avlång, rätt tunn fågel - om jag rätt erinrar mig -  kom denna ut med sumostuk, en fågel på steroider.
Från gömsle, strax innanför minsta fokuseringsavstånd. Hönan helt omedveten om fotografens närvaro.
Knappt beskuren bild. Glöd,snarare än eld radierar från de där ögonen... Så måste det bli.

Svischar mot mig (1)

Härligt att se fiskgjuse så här pass sent på året. Kanske den rastade vid sjön på sin resa söderöver. Blyg var den då inte, kursen var satt mot mitt håll till och hölls så utan kompromisser.

Den betraktar mig noga, kom tydligen fram till att ingen överhängande fara rådde. I klorna håller gjusen dagens smallunch : Den mest diminutiva abborre ska räcka till en fågel som i mina ögon känns vuxen (?).  Det var en underbar dag vid Östergötlands pärla och jag gick senare hemåt med lätta steg.

Bara en fågel...

...som här på bilden vilar hakan mot halsen. Och lyckas ändå hålla huvudet i horisontalläge.
Pröva det, om du kan! 

Den beslöjade damen

Varv efter varv, dag efter dag. Vasspromenaden sliter ut mina skosulor. Till slut.
Efter ha hört skäggmesar pinga, oåtkomliga därinne bland oräkneliga strån. En skönhet tittar ut, visar sina behag under några få sekunder. Därefter abrupt slut på fotosessionen. De här fåglarna är värre än de värsta fotomodelldivorna...

Egentligen underligt att den visade sig alls. Blåsten härjade i vassbältena, fick växterna att röra sig som vågor på öppen sjö. Sånt är svårt att veta när resan planerades. Men en vacker hona är hon, fick mitt hjärta klappa lite snabbare. Kommer tillbaka senare, jag lovar.

Snygging på strand

Tillbaka några veckor då gluttsnäppan härjade landskapet där land möter vatten.

Eleganta och lika skygga som någonsin en Garbo vandrar de strandkanter fram och tillbaka, letar efter mat som vågorna spolar upp framför dem. De bangar inte för att själva vada ut vilket såklart de långa benen väl möjliggör.

Titta! Dukat bord och bara att ta för sig. I tider av överflöd är det gott att leva som djuren gör.