En förmiddag vid havet...

... och motiven skiljer sig inte så mycket från inlandet. Gök och rödbena är knappast nyheter på denna blogg. Även om fåglarna satte sig fint.

Men miljöombytet i sig är ju trevligt. Lika trevligt som ljuset på sävsparven ovan. Det skiljer hav från insjö. När ljuset är på gott humör, vill säga.

 

Men ovanstående tre avslutande bilder kunde lika gärna vara tagna på hemmaplan. Men jag kommer tillbaka, var så säkra.

Lärkfalk en test för tekniken

 

Igår såg jag fem exemplar i lika många obsar virvla runt ovan vassen. Fågelkännare kanske kan säga om vi har ett gott år för lärkfalken? 

Som vanligt otroligt snabba och svåra att ens få fokus på. Några bilder har det blivit.

Ska bli spännande att längre fram testa nya spegellösa kameratekniken och om den hanterar dessa fåglars flykt på bättre sätt.

Räven raskar...del 2

Den listige räven hade gömt sitt byte som fällts redan innan jag fick syn på den lille marodören.

Nu lufsar han framåt, rakt emot. Rovet en fågel, det ser t o m jag. Men vilken?

 

Aj, aj. Gissar på ung sothöna. 

Man anar stolthet hos angriparen. - Se så fint byte jag tagit!! Räven stannar upp för ett kort ögonblick, spänner blicken i min. -  Håller du inte med??! Här kan jag festa hela förmiddagen...

Räven raskar över - strandängen

 

Vad gör räven ute i vassen??

Svar i nästa blogginlägg. 

Olidligt spännande nu, eller hur?!

Midsommardröm

Japp. En dröm att på bild fånga den eteriska kungsfiskaren. Speciellt när den fiskar. Tittar man noga så har fågeln en liten fisk i mun. 

Upp och ner med sitt lilla diskreta plaskande ljud.

 

Fågeln höll god koll på mig utan minsta darr på manschetten. Bildserien på den lille kungsfiskaren togs igår och jag tror den blev årets första. Må de snarast bli många fler.

Fina fototillfällen

Beslöt mig för att testa min tur på fåglar i Tåkern, Östergötland. Äventyret började bra med ett par fina fototillfällen på flygande havsörn.

 

Den här rätt unga fågeln var bussig nog att passera plattformen på hyfsat avstånd. Utan att ägna min person minsta uppmärksamhet. Sånt känns alltid bra för en naturvän.

Men signaturfågel nr 1 - tillsammans med skäggmesen - är såklart rördrommen. Av outgrundlig anledning tycks vi två ofta stöta på varandra. Men bara här. Som jag tidigare skrivit i dessa spalter har något möte mellan oss - rördrommen och jag - i hemmasjön ännu inte skett, detta efter snart tjugo års observerande. Inte utan att man börja resignera där...

 

Inte så i Östergötlands finaste fågelsjö. Hjärtat klappar fortfarande lite extra när dessa utseendemässigt daterade fåglar - min åsikt - dyker upp framför objektivet. Kan man annat än älska dem?!

Glimtar från min skog

Måste få ta plats med några bilder från skogen. Bedövande vacker där den tillåts växa fritt.

Förstärker dovets rörelser med sin egen högst personliga...

.

...ramar in och exkluderar sina invånare.

 

Exkluderar, ja. Inte alltid lika vackert därute i skogen. Höga staket monterade för att hålla nyplanteringar borta från betande djur. Kanske också ett bildmotiv?

Ormgrop naturell !

Riktigt starka människor skyr inte sin ormskräck genom snabb sorti. Nä, de stannar kvar, låter fasorna skaka om i lagom hög dos.

Just så var det. En kvinna stod på stigen, pekade neråt marken, utbrast : Se hitåt!

Märkbart tagen av skådespelet, blek i ansikte stod hon två meter från denna veritabla ormgrop. Pekade med hela handen. Jag kunde inte missa föreställningen!

 

Ställde mig på huk och försökte med min rätt kraftiga teleutrustning få fokus på de snabba kreaturen. Sa jag att de är snabba? Men de höll samtidigt respektavstånd. Undrar annars hur det känns få en snok uppkravlande innanför byxbenet? I själva verket var reptilerna hur respektabla som helst, ormade sig bara runt varandra i evig kretsrörelse. Dvs tills intresserad man i 30-årsåldern måste fotografera dem med sin I-phone. Han höll telefonen 30 cm ifrån och så klart skingrades alla ormar åt alla håll. Så kan det också gå!

Skogspromenad

Vi går varje vecka i skogen. Även om man som gammal smålänning - van vid sjumilaskogar - inte tycker hemmaskogarna är så mycket att skriva hem om. Men vackra är de, lövskogarna. Just här på bilderna dessutom arbetsplats för dricksvattenframställning. 

Som att gå i en park. 

 

Inte sällan påträffas kron- och dovhjort. Idag gjorde istället tre storkar oss sällskap. Mycket imponerande, dessa.

Passerade förbi ett rävgryt, såg en snabb rörelse. Hoppades på rävunge men istället en harunge. Så ingen räv i år, helt säkert.

Bland björk och ek även en och annan tall. Lagom högt upp en ekorre i säkerhet. Tittade ner på oss och gav några fototillfällen. Alltid lika trevliga att upptäcka. Vi promenerade vidare.

Högljudd comeback !

Kärt besök. Senast vi träffades var väl för en tio - femton år sedan. I Tåkern, där största andelen av landets population kunde påträffas. Men det var då. Sen dess har du varit försvunnen. Din högljudda sång likaså. Det är inte minst på grund av den som jag förstått att du varit frånvarande. Även om du kunnat rätt väl beskådas däruppe i vipporna. 

 

Bilderna ovan är från förra veckan. Och de är inte från Östergötland. Utan tagna i vass i Skåne. Hur läckert känns inte det? "Sången" lika oförskräckt kraxande som någonsin förr. Förhoppningsvis finner du dig en hona och det rullar på. Kanske vi ses fler gånger?