Den här rätt unga fågeln var bussig nog att passera plattformen på hyfsat avstånd. Utan att ägna min person minsta uppmärksamhet. Sånt känns alltid bra för en naturvän.
Inte så i Östergötlands finaste fågelsjö. Hjärtat klappar fortfarande lite extra när dessa utseendemässigt daterade fåglar - min åsikt - dyker upp framför objektivet. Kan man annat än älska dem?!
.
Exkluderar, ja. Inte alltid lika vackert därute i skogen. Höga staket monterade för att hålla nyplanteringar borta från betande djur. Kanske också ett bildmotiv?
Ställde mig på huk och försökte med min rätt kraftiga teleutrustning få fokus på de snabba kreaturen. Sa jag att de är snabba? Men de höll samtidigt respektavstånd. Undrar annars hur det känns få en snok uppkravlande innanför byxbenet? I själva verket var reptilerna hur respektabla som helst, ormade sig bara runt varandra i evig kretsrörelse. Dvs tills intresserad man i 30-årsåldern måste fotografera dem med sin I-phone. Han höll telefonen 30 cm ifrån och så klart skingrades alla ormar åt alla håll. Så kan det också gå!
Inte sällan påträffas kron- och dovhjort. Idag gjorde istället tre storkar oss sällskap. Mycket imponerande, dessa.
Bland björk och ek även en och annan tall. Lagom högt upp en ekorre i säkerhet. Tittade ner på oss och gav några fototillfällen. Alltid lika trevliga att upptäcka. Vi promenerade vidare.
Bilderna ovan är från förra veckan. Och de är inte från Östergötland. Utan tagna i vass i Skåne. Hur läckert känns inte det? "Sången" lika oförskräckt kraxande som någonsin förr. Förhoppningsvis finner du dig en hona och det rullar på. Kanske vi ses fler gånger?
... faller lika gärna ner. Inte en chans att de små dunbollarna kan värja sig mot havets krafter. Efter ett par ytterligare försök flyttade ejdermor ungarna till lite högre upp och alla unnade sig lite välförtjänt vila.
Hona & hane turas om att ruva. Jag kom lagom till vaktavlösning. För att göra det ännu enklare för fotografen beslöt sig fågeln ta vägen förbi. Här har den börjat inflygningen.
Sen så här pass nära. Nog den enklaste fotofågeln på länge... Från det ena till det andra : Skapligt långa ben, eller vad tycks?
Jo, fyller väl de flesta kvalifikationer för riktigt dålig bild. Så varför ta med den här? Detta är en vitstjärnig blåhake. Ovanlig. När jag fotograferade fågeln hade jag ingen susning. 700 mm brännvidd på apsc-sensor garanterar räckvidd i de flesta fall. Men räcker inte till här.
Så de har kommit tillbaka. Brushanarna. Fast de här två påminner mig mer om surikater på ökenstäppen, minus det gröna gräset.
Det jag finner mest intressant med dessa fåglar är ju att de kommer i alla färger. Jag talar nu enbart för hanfåglarna. Honorna är grå och små.
Så här.
Stolt som tuppen. Jo, de är inte främmande för att visa upp sin elegans med färg i överflöd. Och det är så vi fotografer helst vill se dem. Inte sant?
En lustig episod som inträffade för en vecka sedan. I ena ringhörnan retstickan sånglärka. I den andra den många gånger större storspoven. I potten : Den mindre fågelns tilltänkta boplats.
Behöver påpekas att tilltaget inte föll i god jord? Nu börjar spoven jakten på den undflyende lärkan...
Bättre fly än illa fäkta. Och så gick det som det brukar därute i Naturen. Den starkares rätt gäller. Men en gång till : Måste man inte beundra den lille utmanaren? Mina sympatipoäng går oavkortade till lärkan. Och då gillar jag ändå storspovar skarpt.
