Välkomna!

Här en avbildning jag i småfågelyran glömt bort att posta.
Tagen för en vecka sen med de för mig första exemplaren av stork för denna säsong. Redan anlänt? Rymlingar från storkhägn?
Vem vet och kanske det inte spelar så stor roll? På ängarna gick de obekymrat omkring och letade upp sin föda. Som de alltid gjort. Och här hör de nu hemma, det är ett som är säkert. 

Stoppa pressarna!

Jag tackar Lunds Universitet för fototillfället som gav mitt andra kryss på någon vecka därute i skogen. Först tofsmes, nu - stenknäck.

Rykande färskt framkallad bild. En riktigt skygg fågel som märkligt nog tycktes acceptera det femtiotalet klickanden kameraslutaren producerade. Och mig, såklart. Sittande i mobila gömslet bilen. Kanske åtta meter bort.
En riktig skogstomte är den med sitt helt enastående, kraftfulla  utseende. Jag skulle inte vilja att den bet i mitt finger... Skulle tro att fågeln snart är borta, kanske till glädje för andra fågelvänner i norr.

Lunds Universitet? Nyuppsatt skylt meddelade att fröautomaten är deras. 

I min trädgård

En av de mest roliga ingredienserna i dagliga umgänget med natur & vilt är onekligen när totalt oväntade saker händer. Flera gånger tidigare har jag berättat om sparvhöken som kommer på besök till min trädgård. Igår var det dags igen.
Först satte den sig på gräsmattan, sen i päronträdet. Förskräckta småfåglar flyr åt alla håll, varpå den sätter sig på staketet. Min bil kan skymtas i vänstra hörnet. Nonchalant vänder den så plötsligt ryggen till, verkar inte längre alls bry sig om tilltänkta sena middagen.

Plötsligt blir fågeln på nytt otroligt intresserad, tittar mot mitt håll till. Jag har dess 100%-iga uppmärksamhet, det känner jag nu. Får lust att kolla exponeringen och för ett ögonblick zoomas blicken - min blick - ut. Vad jag nu ser får hakan att falla i golvet med besynnerligt ekande ljud. Mellan oss båda har just landat en till sparvhök!

Så det var den uppenbarelsen, inte min, som väckte sådan uppmärksamhet.
Småfåglarnas kakafoni når nya höjder, nu när båda  rovfåglarna släpper loss och jagar byten i min lilla trädgård! In och ut genom häcken, bort över vägen. Har aldrig tidigare upplevt något liknande.
Fotograferades genom glasruta.


Det var den mest förslagna av attacker. Ena höken spelar ointresserad, sen kommer nästa och tar för sig...
Kvarten senare märkte jag att matningen var helt tyst, inte ett kvitter hördes. Gick ut och kollade och först då flög de lömska predatorerna bort. Siste hade tagit plats i spaljén. Arma småfåglar!

Mellan skog och skog

Förargligt när man inte har tillgång till sitt USB-minne med alla sparade webbilder som gjorts under åren.
Men tur i oturen att det bara kvarglömdes på arbetet. Åtminstone tror jag mig veta vart det placerats.Tänk om stickan varit försvunnen för alltid! Oj,oj sånt arbete med att återställa alla de bilderna.

För bara en vecka sen bestämde jag mig för att säkerhetskopiera rubbet till en annan sticka. Ett hugskott som direkt belönas, således. Det är därifrån jag hämtat dagens inlägg.

Taget för ett år sen. En ljuvlig vårdag - av allt att döma - och bocken njuter så han slickar sig om mun. Den mer försiktiga geten visar inte lika mycket känslor. Men som hon befinner sig närmre mig är det kanske inte så konstigt om hennes tankar mest kretsar kring hur komma bort från den här besvärlige typen. Ja, mig. Inte bocken. Fotografiet visar djuren i öppna landskapet. Ingen optimal plats att vara på under ljusa eftermiddagen. Snart har de därför återförenats med skogens djupa skuggor. 

En bland de första...

Sen en tid tillbaka har vårfåglar som tofsvipa åter delvis besatt ängarna. Om detta har tidigare hintats. Ffg denna säsong lyckades jag ta några anständiga bilder. Det är, förmodar jag, enbart hanarna som hittills dykt upp. Kräsna femininer vill ha bo och boplats i säker ordning innan de behagar landa.

Individen på bild patrullerade området rätt nära mig. Han frös. Frös så benen skälvde. Ja, riktigt skakade. Lite otäckt att se. Men antar att sånt är ingenting för en kille som vill vara först på plan när det gäller välja partner...

Som det en gång var...

Bilder av den här typen var tidigare för mig ett slags stapelvara. Tills något hände för kanske tre år sen. I "mina" skogar.
Skogsvård, kallas det. Skövling vore bättre beteckning. Förlust av habitat, eller vad ni vill. Vilda djur som korsar vägar hör historien till. Det finns kort sagt inte mycket skog kvar att korsa vägar för. Finns då heller inga skäl i världen att ta risken exponera sig (bokstavligt!) så öppet längre?

Så det här fotot ( från tidigare i veckan ) är kanske undantaget som bekräftar den beramade regeln. Eller kanske man ska våga hoppas på att djuren bestämt sig för att nu, nu får det vara nog!?  Och de tar tillbaka sin skog?
Jag tror inte att rådjuret någonsin såg mig. Inte en enda gång tittade hon - geten - åt mitt håll. Men som visas gick det undan ändå...
I bakgrunden ses en av många vedstaplar. Jag kan visst förstå att markägare nån gång vill tjäna pengar på sin skog. Men så mycket? Och staketera in stora delar av resten? Jag fruktar att på dessa inhägnade områden ska onaturliga monobestånd á la julgran få breda ut sig. Oh, heliga enfald...

Orädda

Mer skogsfåglar.
Sååå lättfotograferade, nästan orädda för en fotograf. Kan de ha blivit avbildade förr, tro? På gren satt en hona av grönsiska så stilla och fint.  -Vill du plåta mig?

Hannen höll sig inte långt borta. Precis lika obekymrad av min närvaro som partnern. Här fångad i kontemplativt sinnelag.
Jag tror jag funnit Småfågelparadiset.

Inte så nöjda

Här är den igen, herrklubben!
Med sina imponerande stora, flikiga skovelhorn en härlig syn att se.
De var inte särskilt imponerade av min närvaro, dock.

Rådslag pågår.
Kanske ämnet för diskussionen är - Ska vi dra eller sticker den där typen snart? Stannar vi kan vi sola ett tag till!
-OK, OK. Muttrade fotografen. Jag sticker. Värst så snarstuckna ni var idag. Mer än 150 meter skiljer oss åt, så vilket är problemet?

Ja, såna tankar flyger genom hjärnvindlingarna medan jag tuffar bort. Men det var trevligt att ses ändå!

Från de djupa skuggorna

Bjuder på ett fotografi från regnskogen skogen med nötskrika i genombrutet ljus.
Inte världens mest skarpt återgivna fågel, kanske. Men skärpa är väl inte alltid det enda viktiga i en bild, tycker jag.

Från att knappt ha kunnat fotografera skrikorna alls börjar en del bilder trilla in. Trevligt, trevligt.

Tadam! Ffg i denna blogg...

I fågelboken verkar tofsmes lika vanligt förekommande - snarlika utbredningsområden, menar jag - som t. ex. blåmes. Men där jag bor verkar det gå en tofs på flera hundra blå, ungefär. I alla har jag aldrig tidigare sett sett någon IRL. Så denna från igår blev även den första fotograferade. Efter sådär 10 års spanande... Kanske jag varit ouppmärksam, men nu är i alla fall debuten gjord.

Först landade fågeln på vackert knotig gren. Det rådde starkt medljus så det lilla ljusa huvudet med detaljer blev en utmaning att ta sig an. Kanske övergjort här, jag är inte säker.

Mycket mer behändigt fotoljus rådde under tallträdets solsilande grenar.
Som alla mesar en vacker fågel. Och de är orädda, tuffa. Begreppet "mesighet", som det används i normalt språkbruk, är en paradoxernas paradox.