Ornamentik?

Nä, det är inget akantusblad som smyckar min vita dovhind. Utan ett helt vanligt, svenskt gräsblad som elegant snor sig runt nosen efter ha först utfört diverse piruetter i tomma luften. Arkitekturprydd eller ej : Denna är en hjortindivid som med sin fluffiga päls kan mäta sig mot vilket byggnadselement som helst. Tycker jag. Förmodligen en uppfattning som f ö vi båda två delar. Är jag säker på.
Fotograferades i förrgår när hinden lugnt betade i en liten glänta i skogen. Djuret tycks finna min person så intressant att hon för några ögonblick helt glömmer bort maten. Charmerande, eller hur?

Längs gränsen

En färgklick kan aldrig vara fel denna dystra vinter.
Tagen för inte så länge sen, närmre i tid än man kunde tro...
En dryg vecka. Hade vi verkligen så fint då?

"Huvuden samman lite, tack! Bra! Utmärkt!!"

Väntar på att hantverkaren ska höra av sig nån gång. Men gråvädret till trots väntar jag inte på fotoutflykten. Sticker så fort detta inlägg skapats.
Som alla ser togs inte bilden igår. Då - i september - var det varmt, klart och skönt. Som framgår. Det lär dessutom bli svårt få till ett familjeporträtt någon annan månad eftersom papporna driver för sig själva resten av året.
Det gäller att lagra den energin som funnits så den kan tas fram nu. Nu när det är som mörkast och riktigt glest fototillfällen emellan.

Så här kan det se ut...

...med ett större gäng skärrade sothönor. När två havsörnar cirkulerar i närheten.
De här individerna är luttrade av alla örnattacker. De flyr för minsta rörelse av stor fågel. Gråhägern, t e x.
Bilden från idag.

Käbbel på ängarna!

Nä, fullt så mörkt var det inte. Men jag gillar det knappa ljuset. Alla detaljer upptäcks kanske inte med en enda blick. Istället måste ögonen orientera sig över bildytan.
Jag betvivlar att någon skulle missa de två bråkiga stararna ändå.

En till!!

Inte en bild jag är speciellt stolt över. Men den föreställer ju ormvråken, troligen den ljusare varianten som kallas Börringevråk. Skyggt som skogsrået även detta exemplar. Men nu börjar jag tro det finns hopp om bättre bilder på traktens vråkar denna vinter.I så fall återkommer jag gärna i ämnet.

Samling vid vattnet!

Efter en dags hårt arbete i de brunsttider som är höstens, blev det så dags för kronviltet att förfriska sig. Området de uppehåller sig i producerar ju just vatten så ingen brist råder på den varan. Omkring "vattenhålen" är topografin dock helt öppen, kräver först ordentlig  genomspaning. Försiktigt, försiktigt gick de så fram bakom lågväxta tallar. Samma växtlighet fotografen tryckt sig in i för att förhoppningsvis undgå upptäckt. Bilden visar tydligt hur det gick med den saken...
Ovanligt att för handjuren trängas samman på minimal yta. Vana som de annars är vid milsvida revir. Därför måste en bensträckare om kvällen sitta fint. Säkert tycker hinden detsamma.
1/50 s, iso 8000. handhållet. Klicka på bilden!!

I skugga, på en pinne

Den här bilden skulle egentligen inte fått vara med. Har tagits på för långt avstånd med påföljande kvalitetsförluster.
Men antalet ormvråkar som hittills denna höst/vinter velat medverka till den här bloggen har blivit försvinnande få.
Så välkommen, skygga rovfågel!

Ljuset där under bron blev lite annorlunda, denna regniga och blåsiga dag. Med blicken mot väster uppstod en ljusglimt i ögat. Alltid något. Den här individen hade först situerat sig riktigt nära min färdväg, stack på direkten. När jag till slut fick fram kameran för att ta denna bild, hade vråken redan avlägsnat sig en ytterligare gång. 

Bara...

...bara en liten ensam(-kommande) kille tidig septembermorgon. Toppenfint djur, tycker jag själv. Snäll och orädd var han oxå.

Uppfriskande promenad efter maten?

Tillbaka till min markälskande, gåendes glada. Detta hände ju i augusti och marken var bondens stycke utanför mitt hus.

Ståtlig promenadstil, inte sant?
Varför flyga när bordet dukats mitt framför ögonen på en?
Många markkryp drog sitt sista andetag den dagen, helt säkert.
Välkommen tillbaka vid nästa skördetillfälle!