När fåglar lyfter

Min första fjällvråk för säsongen. Just när den säger tack och adjö efter en längre sittning.
Tyvärr ingen perfekt bildfil men det är som det är. Inte ens den bästa utrustning hanterar ultrasnabba rörelser 100%-igt. Kanske kunnat gjort tillsammans med vassare fotograf, kanske inte ens då. Hade det varit annorlunda och bilderna alla blivit lika perfekta varje gång, skulle nog många bildskapare söka sig andra sysselsättningar. Tror jag. Utmaningen ligger ju inte i att ta samma bra. Utan göra "jobbet" allt bättre. Finna frid i tanken att bättre hanterade prospekt förmodligen finns att tillgå i framtiden. Tror i alla fall jag.
Jo, jag fick - i konventionell mening - bättre bilder på vråken och de kommer att flyta upp här på bloggen, var så säkra. Men ingen lika illustrativ på lyftet. Jag gillar det här momentet mellan vila och flykt.

Snällis!?

Såhär i bistra tider, när mänskligheten sätts på svåra prov, kan det kanske vara dags för ett motgift.
En snäll rovfågel på bild som värnar om de små bytesdjur den annars käkar upp?
Nä, nä. Tyvärr kommer detta nog aldrig att hända. Vinden blåste upp fjädrarna och för ett kort, kort ögonblick ser rovfågeln ut som en snäll jättebaby. I alla fall i mina ögon. När fjäderdräkten åter lagt sig tillrätta var det business as usual, s a s .
Ska man orka ta in allt det onda som utspelas i omvärlden kanske bättre än drömma det istället är dags härda rustningen, ta ett djupt andetag, köra ner huvudet och försöka komma upp på andra sidan i ett stycke. Jag tror inte vi bytesdjur i första taget slipper våra plågoandar. Vare sig vi är medmänniskor eller fågelmat.

Blåmesar, blåmesar

Igår blev blåmesens dag. De var just de enda fåglarna som ville ställa upp framför min kamera.
Bilden överst är från vintermatningen hemma. Utnyttjade ett litet hål i gråfuktiga molnen och kunde få en hyggligt kort exponeringstid, 1/500s. Så nog blev jag lite förvånad över vingarnas rendering. Visar väl bara att när den lilla fågeln rör sig raskar det undan...

Andra bilden togs i skogsmiljö. Orädda lät tre, fyra blåmesar mig komma inom 6 meter och där fick jag hållas. De är roliga att se på där de sitter upp-och-ner och äter av insekter inkilade i växtens håligheter. Ska de lyckas upprätthålla sin rondör krävs nog stora portioner och de var fullt koncentrerade på att göra just det.

Gäckande byte

Igår eftermiddag hände något spännande. Spännande och helt nytt för mig. I blå ringhörna den mäktiga havsörnen, i den röda ett stort gäng sothönor. Mästaren hade tänkt sig ett skrovmål på någon av alla de där läckerbitarna som guppade praktiskt taget mitt i sjön, lätta att upptäcka.

Plötsligt blev anfallarna två. Oj, oj. Hade hönorna varit chanslösa redan innan så blev ju allt försvar än mer ogörligt nu. Har sett parvisa jakter med havsörn innan, men då har bytet varit gömt för insyn. Här försigicks allt inför öppen ridå. Bilderna är inte tekniskt sådär direkt berusande bra. Kan bero på avståndet, 700 meter eller mer.

Nu blir det intressant. Rovfåglarna attackerade flocken från olika håll samtidigt. Med nedhängande klor såg det ut som de skopade rakt igenom gänget. Längs med och på tvären. Försvararna klumpade sig samman, motstod försöken att splittras upp. Samma taktik som när landdjur möter rovdjuren där. Eller bytesfiskarna i deras element.

Här har en av havsörnarna till slut separerat en mindre grupp. Nu vore det väl tusan om inte middag snart serveras?
Naturen tycks ha gett bytesdjuren ifråga ett ytterligare motmedel. När avståndet bara är någon futtig decimeter, när rovfågelsblick, klor och allt just ska spränga sönder en liten vilt darrande fågelkropp. Då, i detta dödens väntrum,  sprutar de - vatten. Vingarna piskar vattnet till vattendimma och förövaren förvirras tillräckligt mycket för att missa. Man kan se detta tydligt i två sista bilderna.

Attacken pågick under kanske fem minuter. Lyckades havsörnarna slå något byte undgick det mig. Det hade jag innan aldrig kunnat tro. Lär mig varje dag att aldrig ta något för givet därute.

Lunchtid och kärrhök (5/5)

Lyfter på hatten för denna för somliga smådjur förvisso ödesmättande, men samtidigt av Naturen så elegant utformade skapelse.
Där jag satt i bilen/gömslet flög den till sist över vägen, hovrade över en mindre damm bara 5-6 meter bort. Tyvärr med baken vänd mot mig. Men det finns ju minnen i fler apparater än kamerans...

Min hjälte igår

Det har sagts flera gånger tidigare : Naturfotograferandets bäste vän stavas inte sällan Ekorre.
Igår var det dags att igen damma av det epitetet.
I alla fall var skogen inte öde denna eftermiddag. Alltid något. Flera vithindar med kalvar, någon råget och massor med blåmes och talgoxar stod för trevlig underhållning. Självklart höll de sig för goda för att bli fotograferade. Så kan det ju inte fungera. Men den är i alla fall en tröstande tanke att man inte vandrar ensam i skogen.

Så när jag såg en rörelse från marken mot höjderna insåg jag att kanske, kanske finns här bilder att hämta. Framför mig många träd, än fler grenar att spana av. Och så hittade jag den lille. Till synes obekymrad balanserade krabaten i utrymmet mellan stam och kraftig gren. Den har den där opera-sångare-liknande stansen i överkroppen. Som om den just önskat sjunga en passus ur Tannhäuser... Fick många porträtt ur skilda vinklar. Just här har Kurre på bästa sätt frilagt sig själv från överhängande grenar. Tacksamt, tacksamt noterat av dess fotograf.

Teddymjuk?

Långt, långt därinne kände hon sig trygg, kunde kosta på sig en blick över skuldran. Vad är den där för lustig figur? Nå, han verkar ju inte direkt livsfarlig så jag låter honom hållas med sin smällåda.

Taget sen eftermiddag i mycket mulet väder, känns det ändå ovant hur snabbt mörkret faller numer. Får väl ta med ficklampa nästa gång så jag hittar tillbaka...

Grå Makt!

-Vaaa...?


Något fel med grått?! Grått är diskretionens charm. Grå är oxå de excellenser som i stort och litet styr normer i vårt liv. Grå är ingen färg men samtidigt alla färger blandade. Så kom inte och säg att jag är ful och att jag först nästa sommar blir vacker i vitt! Det köper jag inte!!

....Kanske även fotografen något instämmer i svanungens klagosång. Här finns alla schatteringar av grått och det är som alla vet vad passar ljuskänslig materia som sensorn bäst. Så personligen tycker jag inte jag förtjänar den där kallt avvisande blicken, svanjuvenil där!

Råget sen eftermiddag

När jag går ut i skogen för att finna mig några brunstande dovhjortar är det inte de jag påträffar. Nä, det som härskar i skogen är Tystnaden. Ibland förleds man tro att enda däggdjuret på plats är - jag själv. Beklagligt, tycker jag. Jag längtar efter brunstslutet så man kanske kan finna djuren på de vanliga ställena...

Igår var denna råget det enda större djur jag kunde hitta. Fotograferades från bil genom ett rejält snår som skapade det softade intrycket. Hon var hur cool som helst. Tyckte väl att hon kunde enkelt fly åt alla möjliga håll skulle fara uppstå där mitt på det gigantiska stycket. Man kan se att pälsen befinner sig nånstans mittemellan sommar och vinterskick. Inte så vackert, kanske. Men händer varje år.

Träffning!

Har visst intresse av historia, läser en del äldre skrifter om än äldre tider.
Ibland använder jag själv gammaldags ord.
Ibland använder jag gammaldags ord i nya sammanhang. Ordet träffning har sålunda adopterats av denna blogg. Skriver detta för att informera människor med större vetande än jag själv.

Så igår träffning med glada.  Arten som visats så många tidigare gånger här. En (eller fler?) av dessa rovfåglar med kapacitet att stoiskt uthärda fotografers närmanden, accepterar bli siktade på med   långa, vapenliknande objektiv. Därtill tål de inbromsande bilar, backande bilar, motorer som slås av och på. De utgör kort sagt kontingenten Glada På Bal.

Och där sitter den! På vindpinad storbal, omgiven av stackade ensilagebalar i vitt. Bromsade in, hann se fågeln genom några decimeters bred spalt, backade tillbaka. Det lite drömska, dimliknande tillstånd som råder i bilden kan förmodligen förklaras med den skjutvinkeln i minne. Tar många bilder. När jag åker därifrån sitter gladan fortfarande kvar på samma ställe. Älskar det!