Tur man har arkivet...

Ovädret håller i sig, verkar det. Djuren trycker i sina hålor, tar skydd av täta blad, letar upp sina viloställen där de oxå väntar på bättre tider.
M a o inte några nya bilder gjorda senaste tiden. Trots att jag verkligen försökt. Själv skyr jag inte regn och dunkel men utan djurträffar inget bildresultat.
Så därför ett besök i arkivet. Från siste april i år. Ett nästan magiskt datum för alla som studerat i Lund i alla fall. På tal om ingenting.

Det var sen eftermiddag och det hade just regnat - då oxå!
En ensam hanindivid av det komplicerade brushanesläktet rotade hungrigt bland godsakerna i det då översvämmade fågelreservatet. Fågeln färger utgör intressant kombination tillsammans med det skymmande dagsljuset. De här originella fåglarna stannar ett par dar, kanske en vecka. Sen drar de tyvärr alltid vidare. Det måste finnas många lyckliga naturfotografer längre mot norr till...

Ledig och busväder (1)

Tittar ut genom regnvåta fönster på mörkret utanför. Sämsta delen, i mitt tycke i alla fall, av vinterhalvårets väderlek har drabbat oss. Kan i alla fall svagt urskilja matningens fåglar från bakgrundens kvarvarande löv, alltid något. Länken till e-tidningen fungerar inte,  kommer inte ens fram att klicka på. Så inga nyheter till frukost heller.  Bedrövlig start på dagen? Hoppas jag inte. Är ledig idag och optimismen sprudlar. Jag menar går det inte fotografera kan jag alltid diska, städa, mocka. Hur kul som helst...

För några dagar sen hade jag denna fina blåmes som gäst i trädgården. Inför tagningen vinklade den kroppen på rätt sätt, sätter sig så tillrätta så nära kameran det bara går. Sen blicken. Medidativ, förlorande in i sig själv. Kanske fågeln just ätit sig mätt på solrosfrön och jordnötterna och nu funderar på sitt nästa drag? Diska, städa, mocka är säkert inget som berör dess tankevärld. Inte så dumt vara fri som fågeln ändå!

Ungdom

Tänk att slippa tänka strategiskt planerande. Hur ska dagens alla små eller stora ärenden hinna klaras av? Tänk slippa stressa, slippa ta ansvar för allt man gör. Välkommen härliga ungdomstid!

Ungefär så tänker jag mig in i den här unge killens liv. Bekymmerslöst betande, skild från flocken - redan strax efter fem på morgonen - i den ljuvliga september som varit. Skönt att få rå sig själv, göra det en själv vill. Jag är hungrig. Alltså betar jag. Och det bekymrar mig inte mycket att det sitter en fotograf därinne i gömslet 25 meter bort. Gör han en enda häftig rörelse är jag ju redan på snabba ben långt, långt borta...

Hurra! Nu kommer regnet!

Minnesgoda protesterar upprört : Den här bilden har visats förut!
Men det har den inte alls. Samma fotograferingsställe, samma gren och regn som öser ner. Möjligen t o m samma fågel. Men bilden är nytagen.
Ser de inte coola ut? De gillar inte att vi fotografer kommer för nära. Men verkar inte ha särskilt mycket att invända mot blöta - regndroppar - mitt - i synen. Man väljer sina fiender...

Från fågelmatningen 2015-11-05

Sista ljuset går!

Brytningstider mellan natt och dag, dag och natt tycker jag alltid känns inspirerande. När man väl pallrat sig ut i naturen, vill säga. Sen kan man ju vara ute i helt annat ärende än att fotografera. Men ha kameran med. Det händer ju annars alltid något utöver det vanliga när den lämnats kvar hemma...

Den här tablån råkade bara skapa sig själv en god bit bort från där jag gick. Djuren som kom ut väntade först försiktigt i skuggorna. Sen lösgör sig några handjur, den större tycks ropa på sina hindar : Kom ut, här är jätteskönt att vara!
Tycker ni bilden kanske känns mörk så är den ändå ljusare än jag uppfattade motivet i tagningsögonblicket. Sista, varma solstrålarna verkar belysa de stora djurkropparna underifrån. Intrycket av scen förstärks. Stammarna läggs som kontrast i blå skugga. Ingen dålig ljussättare är hon, Naturen!
1/80s på frihand, ISO 4000.

Skogen vill berätta något?

Dovviltsbrunsten pågår för fullt och för en redan prövad fotograf kan det kännas frustrerande att inte få några vettiga fototillfällen.
Men man kommer rätt långt med bara upplevelser. Efter ha under en vecka gäckats av de stora skovelhjortarna, uppstod häromkvällen en rätt lustig situation. Bromsade in bilen längs vägen, ner med sidorutorna, lyssnar. Hinner knappt koppla in lyssnarutrustningen förrän den här granne, vita skovelhjorten ur intet materialiserar sig, går rakt mot mig. Detta är bara sekunder efter strålkastarna släckts. Och jag har xenonljus som lyser upp ordentligt. Grabbar så tag i kameran, men mörkret är kompakt. Den klarar inte av att fokusera på varken hjort eller annat. Istället njuter jag av anblicken där den skrider fram, stannar 15 meter bort, tittar fram bakom trädstammen... Sen bestämmer den sig för att korsa vägen.
Det där skavde i själen. Men snart kommer turen till mig. Gör den väl...?



Så istället bjuder jag på tjusig hind med kalv som under en skjutning annan kväll båda ställde upp för mig. Kunde smyga mig rätt nära och sen var det bara att massera knappen.

Vart tar jag vägen? Hur tänkte ni nu?

Så mycket fågel i sjön som aldrig förr. Till 99.x % gäss. Drog in i kilometerlånga följen, roterade runt samtidigt som de sänker sig mot vattenytan. Och kanske 1000 nya fåglar på plats till de 1000-tals som redan guppade på ytan. Bilden gör tyvärr i den bemärkelsen knappast gässen någon rättvisa.
Ljudet som uppstår när de decelererar och samtidigt svänger är imponerande, minst sagt. Mer än man kanske kan säga om den stackars hägern på bild när den tyst glidflyger över annars heta fiskeställen. Förtvivlad letar den ju efter en "arbetsplats". Ja, ja. tänk inte på mig. Vi gråhägrar gillar gå flyga hungriga. Bara vattnet mitt i sjön verkar ännu ledigt men är där inte för djupt så...

11:42

Så lång tid.
Från det att första rutan exponerades till den sista var vi ett par, hinden och jag.

Det hela möjliggjordes av den låga busken som syns i bildens underkant. Jag står på öppen väg och djuret måste ha sett min jacka, mitt ädla huvud, kameran och en bit av enbenet kameran för dagen placerats på. Varje gång jag tryckte av ett par skott tittade hon upp och rakt igenom mig. Kunde inte identifiera faran. Vilket möjligen berodde på att jag höll nyllet begravt i okularet hela den långa tiden, vågade inte lyfta på huvudet... Vad som hänt annars? Från bara trettio meter hade hinden såklart stuckit direkt den förstod att det var en människa framför henne. Inte ett slags krokigt, hopböjt träd. Bilden ovan en av de sista i serien.
Efter elva minuter och 42 sekunder ser jag inte längre till henne. Då kan jag äntligen sträcka på mig, spana ut terrängen. Ser ett par vita öron fladdra till, långt ner. Hon har lagt sig! Även för en med massiv erfarenhet av detta slags vilt är detta en ny upplevelse. Egentligen långt mer än bilden kan förmedla. Men vad gör man?

Lunchtid och kärrhök (4)

Fortsätter med min blåhöks härjningar i vassen.

Den vet vad den gör, säkert.

Älskar när de kommer en så här nära. De gör sitt val : Antingen byta ut födosöket eller stanna kvar på existerande och då ignorera min person.
Glad min fågel valde rätt.