Närkontakt med havsörn (4)

Rubriken kunde lika gärna satts till Härskare över Luftrummet. För att den så extremt påtagligt lever upp till den beteckningen. Jag är på jakt, säger den till sig själv. Så jag bryr mig inte om dig. Och ingen annan människa heller, förstås.

Jag bugar mig inför uppenbarelsen. Den är ingen kunglighet, bara en ung havsörn. Men har man det i blodet har man det i blodet. Med sina tunga vingslag är min position snart historia. Ett kort möte, kanske. Men det känns som vi redan blivit bekanta. Det kommer mer...

Årets kronviltsbrunst (6)

Sällsynt händelse. 10-taggaren travar över stort fält i dagsljus (tidig kväll). Förutom dessa veckor i september en extremt ovanlig händelse, vågar jag hävda. Trav, inte fullfartsläge. Men det går undan ändå. Ingen anledning att blotta sig i onödan. Vad den här sysslat med är en hemlighet mellan hjorten och sig självt. Kursen inställd rakt mot brunstområdet. Kanske den behövde lufta sig, vila öronen från brunstvrålen eller något annat. Den bär kanske ännu inte så mycket ovan huvudet, men jag känner igen en magnifik naturens skapelse när jag ser en.

Typisk höstbild

Mörkret tränger på, lätta dimslöjor dallrar i luften. Vattnet ser kallt ut, är det säkert oxå. Ett gäng bläs- och grågäss kommer lite för nära den aggressiva knölsvanen.  Då flyttas de resolut på och luften genomborras plötsligt av lyftande gäss. Den där strängen av sjögräs i bild lockar och snart upprepas proceduren. Antagligen ända tills vintern kommer och vattnet fryser. 

Usla?!

Bredvid mig står en man. Med snarlik kamerautrustning som min egen. Vi fotograferar samma motiv. Lärkfalkar som susar runt oss i sin jakt på mat. Med dämpad röst säger han att väl hemma skickas varje fotografi av de han nu gör till papperskorgen. Varenda en. Varför, undrar jag? Resultatet blir bara så kasst, svarar mannen.
Märkligt. Uppenbart gillade han inte flygbilder på fåglar. Kanske han tyckte att de var mer till sin fördel stillasittande på en gren?

Jag är en av de som absolut inte håller med. Tvärtom är flygbilderna (BIF) de mer angelägna att titta på. Hemma i vintermörkret när den tiden kommer. Definitivt är de svårast att göra.
Nog om det. Här sveper juvenil lärkfalk fram metern ovan vassen. Kurs rakt mot oss där vi stod i tornet. Idag stod trollsländan på menyn. En annan dag kan de kvicka svalorna få se upp. Blicken beslutsam, farten hög. Jakttekniken måste finslipas innan resan söderut påbörjas.

Närkontakt med havsörn (3)

När man hör vinden leka bland fjäderpennor på den stora fågeln. Ja, då vet man - om inte förr - att man är riktigt nära varandra. Jag har kommit till uppfattningen att åtminstone havsörnen är mindre av stealth än vad jag tidigare trott. Man hör tydligt varje riktningsmanöver så fågeln måste säkert vara observant på kursen mot tilltänkta byten.

Den här är ännu ung, kanske mycket ung. Men ingen kan ta ifrån den sin majestätiska uppsyn. Som jag nog tidigare skrivit om : Känslan att stå där och njuta av dess uppenbarelse skulle förmodligen kunna transformera varje inbiten stadsbos uppfattning om Naturen. I den stora fågelns flykt ligger en (ställföreträdande) frihetskänsla som får kroppen att darra av förtjusning över det möjligas konster.

Lekplats Skogen

Först trodde jag de var rävar, de tre små, röda varelserna som tumlade runt på vägen. Det var innan de vita morsorna kommit fram. På bild ser vi en kalv springa runt, runt. Övriga har för tillfället lämnat scen. Medan den vuxna stoiskt härdar ut den lilles lek, spanar hon in mot skogen för att upptäcka eventuella faror. Ännu har hon inte upptäckt mig.

Det var kväll, exponeringstiden lång och rörelseoskärpan på löparen markant. Bara en ytterligare exteriör från slottsmarkerna. Stoff för sagodjur.

En liten...

...och en liten och en stor.

Bjässen är antagligen en sån som korna älskar och alla andra handjur fruktar. Eftersom han gick ensam i inhägnaden. Men vi alla har det gemensamt att vi njuter av den hittills milda hösten. Ett litet snäpp in i oktober och i alla fall fiskgjuse finns kvar ännu. Den får gärna stanna kvar ett tag till. Själv jobbar jag hela helgen och får nog finna mig att se på det vackra vädret från fel sida glasrutan. Shit happens, som de säger. 

Bara några rader om inget särskilt

???

Hrrrmm. Jo, det finns en liten berättelse kring dessa. Jag fotograferar den liggande jakkalven, som inte kan ha hunnit bli så mycket äldre än någon månad. När jag direkt därpå tittar upp, lägger sig havsörnen på näthinnan. Jag tar ett par skott på den från långt håll och försöker smyga mig närmre sen, tänker jag. Använder inhägnadens räcke som stöd och fyrar av en serie. Plötsligt känner jag något ulligt stryka mot jackan, tittar ner. Där står två jakkor och snällt ber om äpplet jag inte har i fickan. Deras horn vidrör lätt. Jag klappar djuren, glömmer totalt bort örnen som försvinner i fjärran, utan spår. Istället tänker jag på hur snälla individerna ur denna grupp är ; andra har sagt mig att deras jakar rymmer och är förfärligt ilskna. Hur bär sig den här bonden åt? Har sett familjer släppa in sina barn i hagen och allt gått bra. Bonden måste varit cirkusdomptör i ett annat liv. Det skraltiga staketet har reparerats med rep och tygtrasor...

Omvända roller?

Det är ingen ordning alls i Naturen. Se bara på den mordiska tornfalken ovan. Mindre gnagares skräck och ändå med så timid uppsyn. Ja, med huvudet vädjande lagt på sned nära nog docksöt. Visste man inte om hur det egentligen står till, kunde tornfalken på bild gälla som fredsduva, tycker jag.

På tal om duvor. Inkarnationen av fredlig förebild. Istället för kött är det frön, blad och små späda växtdelar som står på menyn. Deras behagfulla kuttranden glädjer varje sann stads- som lantbo. Men är den bilden sann? Tja, titta noga på tamduvorna ovan. Med mörk blick väser den i bakgrunden fram sitt hotfulla meddelande till den framför. Som ser fullständigt förstörd ut. Ett mörk foto, till brädden fyllt med aggressivitet. Inget av dessa foton svarar mot gängse föreställningar. Vilken är då den rätta? Döm själva...

Närkontakt med havsörn (2)

Småmysig känsla med två havsörnar i luftrummet på samma gång. Det blir lite som med åsnan mellan hötapparna. Nästa gång får jag väl ta med en kamera till. Plus assistent. Nja, kanske det inte skulle fungera så bra. Redan har jag utsett efterträdaren till min nuvarande kamera. Avancerad som den tycks vara, har den  tyvärr fortfarande bara en enda sökare. Så det blir nog till att prioritera enstaka motiv. Som fotografer alltid tvingats göra, när mångfalden plötsligt dukar upp till aktion.

Örnen har sett mig och viker undan kurs en smula. Ljuset blev tyvärr platt och lite tråkigt. Jag vill minnas det var en regnfri dag. Alltid något. Men fågeln finns ju ändå att beskåda i all sin magnifika tyngd och uppenbarelse. Tänk att vår lilla sjö fått så häftiga hyresgäster! Fortsättning följer.