Jag som trodde den var modig.Men finns synen kvar?

Allt är inte harmoni. Inte i naturen heller. Jag tycker synd om fågeln, hoppas den kommer över detta lömska anfall av fästingar. Högra ögat lär bli totalt obrukbart för kortare eller längre tid. Har aldrig hört någon tillfredsställande förklaring vad dessa parasiter ämnats till. Förmodligen är fästingar viktiga bara för fästingarna själva. Och hur mycket blod finns i en liten bofinkskropp?

VM-spelare?

Den var så stor och tydlig att jag nästan missade den. Inte nog med att spoven lät mig komma nära. Stående på ett ben lät den sjunga ut sin trivselskapande sång. Jag inbillar mig inte för ett ögonblick att konserten uppfördes för min skull. Det visade sig istället vara gott om artfränder i närheten som svarade på skönsången.

Det sägs att honan har längst näbb så kanske det är den vi tittar på?

Fågeln vet att ta i, ända från fotabjället och upp. Erinrar mig om spelare i pågående fotbollsVM. Numera tar de inte sällan i så det knakar under nationalhymnen och skyr inte ens de mest närgångna mikrofoner. Annat var det för något tiotals år sedan då sällan rördes på munnen. Men konkurrera med storspovens underbara sång kan de trots allt inte.

De är så charmiga, så

Gladorna fortsätter sin comeback framför min kamera. Ett tag hade jag fyra olika individer kretsande runt mitt särskilt utvalda ställe. Nere vid vattnet, med blåst lagom nog för att hålla bort alla stickande insekter. Hade man kunnat stå ute i det våta hade det varit bonus. Men här blir det bråddjupt direkt.

Underbart väder rådde och detsamma gäller för ljuset. Starkt, men med hjälp av vattenytan lyses undersidan upp på fågeln, kontraster mjukas upp.. Inga problem sätta exponeringen i just denna bild.

Helt annorlunda i detta foto, taget i snett motljus som det blev. Med lite joxande blev det bild ändå. Gladan är den ultimata allätaren. Tar egna byten på land som till sjöss där den är framgångsrik fiskare, efter vad jag själv sett. Samt alla sorters kadaver. Med så mycket levande byte att tillgå, taget tillsammans med vägtäta Skåneland med alla sina överkörningar av djur, bör väl denna fågel gå en ljus framtid till mötes. Olikt flesta andra stora rovfåglar, verkar den dessutom ha lättare att acceptera människor; medan skyddsavståndet för havsörnen kanske är uppemot 250 meter som jag skrev i tidigare inlägget om denna art, kan i fallet glada 240  meter kortare sträcka duga. Mumma för fotografer.

Öhhhäämmm,

...jag och mina befjädrade vänner önskar gott midsommarfirande och ta gärna för er vid matbordet med en liten trudelutt, ni oxå!

Gömmer sig i gräs. Eller inte.

Felet är att växtligheten är för låg. Eller är det hararna som blivit för stora? Djuren på bilderna verkar i alla fall tro att de har insynsskyddet intakt...

Det vimlar av harar detta år. De rovdjur med dessa på menyn, måste med tanke på det uppvisade usla kamouflaget leva ett gott liv just nu. Aldrig särskilt försiktiga innan heller har jag aldrig förstått uttrycket att ta till harvärjan. De är tuffingar som kanske just nu i många fall betalar det högsta priset. 

Närbild

Motivmässigt ingen idealbild, Men bildtekniskt är jag belåten. Med dessa kvicka och skygga fåglar brukar det annars förhålla sig tvärtom. I min skog.
Trädkryparen på bild var - annorlunda. Upptäckte den först på en stam fem meter bort. Wow, här kan ju göras bild! Hunnen så¨långt i tankarna flyttade fågeln på sig. Till en stam än närmre. Hann inte få någon enda bild därifrån heller. Nu flög fågeln förbi mig på armlängds avstånd. Ja, kanske jag kunnat fånga den med händerna. Satte sig på stammen vi ser ovan. Äntligen fick den ro att sitta kvar några sekunder och jag fick mina bilder. Men först efter ha måst backa något steg för att få fågeln inom minsta fokuseringsavstånd.

Beslöjad

Fotografera genom vindpåverkat gräs är bland de svårare kameraövningarna, tycker jag. Autofokus hoppar än hit, än dit. Trots att jag ställt fokuseringen på högsta tröghet. Därtill kan fokus behöva manuellt grovomriktas på motivet för var gång. Så ingen kulspruteteknik använd för dessa bilder.

Den eleganta rödbenan njöt av att vara modell. Poserade villigt och verkade ha överseende med mina fokuseringsbekymmer.

Strånas vandringar över bildytan skapar unika bilder varje exponering. Det är gott så. Och fågeln kan sägas lätt bli beslöjad och lite hemlighetsfull. Samtidigt fylldes luften av ett mysigt läte; de här fåglarna snackar verkligen med varandra.

Smygfotografi

Med sin fantastiska långsyn går det knappast att smyga på gråhäger. Här har jag i alla fall försökt avancera några meter från platsen den upptäcktes. Satt i ett träd på en gren över ån. Framåt, plus något i sidled så näbben kommer med, tänkte jag.  Och sen var det stopp.

Fågeln ögonblicket innan den lyfte. Nä, paparazzijobbet är nog inget för mig.
I mina ögon vilar något bokligt, förläst drag över dessa fåglar där de tålmodigt hukar framför (de korkade eleverna).  Utan tvekan en av de mest karaktärsfulla bland bevingade skapelser.

Profetiskt ?

Att blogga är att känna sig profetisk. Vad nu?! Ute på hal is?. Nä, inte alls. Saker jag skriver händer sedan i en oarrangerad, reell verklighet. Den vi lever i just nu. Vill ni ha bevis? OK, här kommer - två. För en tid sedan skrev jag att med så mycket kamerautrustning jag nu använder kommer förr eller senare något hemskt öde att drabba den. Och min plånbok. Så blev det ju och ny utrustning fick inköpas bara dagar efteråt. Om detta har redan berättats. För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om mina relationer till gladan. Och se. Redan samma dag satte sig en på stolpe nära mig, mycket fotograferingsbar. Efter att inte ha bjudits på liknande fototillfällen sedan förra sommaren, börjar man såklart fundera över ordets makt...

Undrar om det är samma glada jag i flera år lyckats avbilda där den satt på balvagnen? Ett litet stycke bort, men i anslutning till samma fält? Denna gång med i alla fall samma orädda beteende;  fullständigt kolugn betraktar den mig och sin omgivning. Kanske den just avslutat sin måltid och lojt reagerar på fotografens arbete. Kanske den helt enkelt inte ser mig som något hot så länge jag blir kvar i bilens plåthölje. För ett är säkert. Skulle jag så mycket som öppna bildörren på glänt är den redan borta. Jag fick min bildserie. Och fågeln satt kvar när jag körde bort. Bilderna är bara måttligt beskurna.

Nytt

Då och då lyckas jag identifiera för mig nya sorters fåglar. Det är väl lika ofrånkomligt som trevligt. Är man ute i naturen så ofta som jag händer det förr eller senare. Ovan svartmes...

... här följd av årta. Tillika hanen i praktdräkt vilket gör ID:t enklare...

... och ovan ses hane av svartsnäppa. Otroligt elegant i sin sommardräkt där den gick omkring och petade i maten.