Pensionär ?

Antalet pensionärer i Sverige blir fler och fler, utbasuneras det som bekant med jämna mellanrum i media. Inte så konstigt då att förr eller senare påträffas en eller annan ute i naturen.

Först upptäckte jag den från tornet. Långt bort. Havsörnen på stolpe, helt stilla. I viken under (ses ej på bild) simmade svanar, till synes oberörda av sällskapet. En gång lyfte den, cirklade runt samma lilla vik, tog ett bad, satte sig så åter. Efter nästan två timmars väntan på att kanske få en vettig bild, lämnade jag tornet, smög bort på vägen. Det närmaste jag kunde komma innan fågeln skymdes av skogsridån, är de kanske 250 meter som skiljer oss åt på bilden. Fick ett par dåliga bilder. Även med allt av brännvidd jag har att tillgå monterad på kameran, blev örnen bara en liten prick mitt i sökaren. Denna är den minst sämsta, fångad strax före lyftet. 250 meter. Där upphörde toleransbubblan. Vithövdad som den amerikanska varianten av havsörn, försvann den därpå åt höger. Och jo, vattnet var som blåfärgat i verkligheten.

Lek på väg

På tal om hare. Bäst visa upp något oxå. De här två tumlade runt ordentligt på den lilla skogsvägen. En lade sig platt på rygg i - antar jag - underdånig avsikt. Är säker på att de spanat in mig långt innan fototillfället uppstod, men de verkade inte bry sig stort. Upptagna av egna spelet som de var.

En underbar morgontur, men utan hjortar. Skogsarbete pågick. Nu har det arbetats - läs kalhuggits, stängslats in - under snart ett helt års tid. Vad vill ägaren till denna lilla, men utsökt vackra, blandskog i förlängningen uträtta?

Dålig jägare ?

Jag och gladorna har för en tid gått skilda vägar. Jag vet när vi bäst kan ändra på det, men dit är en god bit ännu. Den här gled sakta fram över strandängen, tyst och utan "eskort" i form av uppflygande fåglar. Det sägs om gladan i mina hemtrakter att födelseantalet senare tid något stagnerat. Kan så vara, helt klart ser jag dem mer sällan än för bara några år sedan.

Delförstorad framgår kanske dess speciella färgschema och detaljer bättre. Kanske den spanar efter hare; efter gårdagens lilla skogstur vet jag att i så fall gör den ett dåligt jobb. Tror inte jag sett så många harar på så olika ställen tidigare. Faktum är att jag under den morgonpromenaden inte såg något annat däggdjur ö h t.

Föräldrarskapets plågor (1)

Åter till den hungrige ungen av stare. Medan den inväntade nästa matleverans började det regna rejält. Som om jobbet för föräldrarna att hitta mat inte redan var svårt nog. Antar att störtskuren slår ner insekter till marken och/eller de söker betäckning från regnandet på ställen dit fåglar har svårare att komma åt. På bilden ovan ser vi i alla fall en tomhänt fågel komma tillbaka till sin avkomma. Jag har inga svårigheter att läsa in - ska vi kalla det frustration? - i kroppspråket. Som illustration till föräldrarskapets alla besvärligheter fungerar detta fotografi utmärkt, menar jag. Någon annan med tankar kring detta?

Komma tomnäbbad tillbaka!? Här visar den lille vad den tyckte om det! Kanske den burrar upp sig i ovädret. Annars skulle man ju kunna tycka att den nog kunde hoppa över ett mål eller två... Snart avtog regnet och jag är säker på att mat i överflöd snart konsumerats. Allt väl igen, m a o.

Tuffing?

Dagen mörknade. Mörker och regn. Så här i sommartider blev det att kamerainställningsmässigt köra vinterregistret. Full öppning, ISO 1600. Inte klokt egentligen.
Hade blott en springa mellan träd och pumphus att fotografera mellan för de simmande fåglar som inte var dagens egentliga ämne. Först vänder viggen ut ur gluggen. Snällt nog kom den efter bara en liten stund tillbaka. Undrade kanske lite över den där egendomliga figuren som tryckte bakom betongen? Hur som helst, den kom närmre och sen simmade den framåt ytterligare ett par metrar. Nu var det dags att hålla ner knappen. Vet inte om slutarljudet störde eller fågelns uttryck är det normala...

Viggen räknas måhända till de harmlösa djurens skara. Men kan uppenbarligen tuffa till sig, som när boxarna inför match spänner ögonen  i varandra.. Hur åstadkommer de (förra) det? Säg det. Bild blev det, tack så mycket. Det rådde nästan stiltje och fågeln skjuter sin spegelbild framför sig. 

I samlad tropp

Ungarna tyr sig till de vuxna. Inget konstigt med det. Ren överlevnadsstrategi. Finns nog ingen skolklass med så här exemplarisk ordning med ungarna på ett led som utan knot och kinkigheter gör som sina lärare.

Oxå här mönstergill disciplin som gäller. Mamma/pappa knölsvan och ungarna lika följsamma som flygplan i formation. Längst bak en spanare som tar hand om den delen. Lägg märke till att ungen i mitten uppmärksamt följer mina förehavanden 75 meter bort...

Smått av stare

I dagarna har jag träffat på flera ungar av stare ute vid ängarna. Fastän de är nästan lika stora som föräldrarna verkar de ganska hjälplösa. Och hungriga. Hela tiden hungriga.

Och de låter gärna föräldrarna jobba hårt på matfronten. Under ljudliga kommandon framför de sina omättliga krav.

Medan man väntar kan man träna på en sång. Starar har i bästa förhållanden ett ganska mysigt läte, tycker jag.
Lite senare kommer jag att återvända till ungen på bilden i mitten. Vi ska visa att matlusten inte avtar med hällande regn. Inte alls.

Från Tåkerns vassar (3)

Var välsignad med underbart väder, hela tiden. En stark sol trängde ner i djupaste vassrugge och gav fotomöjligheter även där. Såg fågeln flyga in, letade länge i vegetationen efter något ljud eller rörelse. När man så hittar fågeln blev det en barnlek att isolera den från omgivande strån. Det blå är himlen reflekterad i vattendraget bakom. Som sagt, hårt men effektivt kvällsljus. Jag tror denna skönsjungande fågel är buskskvättan som gav fotografen ett kort ögonblick av sin dyrbara tid.

Från Tåkerns vassar (2)

OBS!
Varning för hög gullighetsfaktor!

Dessa tider är det såklart omöjligt att missa alla högljudda barnkammare därute. Ljudliga? Ja, men inte alla. Vuxna knölsvanar pratar inte och deras ungar är lika tysta. Normalt försvaras reviret aggressivt av de vuxna - det har vi väl alla upplevt - men av någon anledning tyckte fru och herr knölsvan att idag, just idag, fick det vara med det. Vi var flera som från strandkanten oattackerade kunde fotografera familjen från bara ett par stegs avstånd. Allt medan fåglarna i godan ro åt av sjögräset.

Bilden illustrerar oxå dilemmat jag ibland möter. Att med alldeles för mycket brännvidd försöka hantera en situation som denna. Ibland kunde en telezoom vara önskvärd. Men, hej! Det blev bild ändå. Den lille ulltotten hejdades för ett kort ögonblick i matorgien och ut ur kameran kommer den här troskyldiga blicken.Gullighet och ullighet. Här finns det mesta för den som förstår uppskatta dessa värden.

Från Tåkerns vassar (1)

Däruppe i tornet händer inte sällan roliga saker. Gräsandshanen hälsade helt kort....

...liksom kärrhöken. Min erfarenhet är så här långt alldeles för begränsad, men jag tycker att det bjuds mer av rovfågel som kärrhök i år än tidigare vid sjön.