Den här bilden tycker jag själv mycket om. Ska försöka förklara varför.
Som vi kan se är hjorten hårt sargad vad gäller horngarnityret. Ena halvan har knäckts ända mot rosenstocken och jag tror dessutom att en eller flera taggar saknas på kvarvarande. Så det kan verka som "bara" en 8-taggare. Men. Hornen verkar rejält utväxta och med god höjd så kanske 10-taggare eller mer. Ingen platshjort men djuret förmedlar ändå den tyngd och smidighet man förknippar med de förstnämnda.
Nog om detta. Jag står dold bakom en av de där sneda, vindpinade tallstammarna, ganska nära och närmre vill jag heller inte komma. De är tunga pjäser, kronhjortarna, och det där kvarvarande hornet kan lätt punktera en människa. Särskilt när mötet består av förmodad slagskämpe... Det regnar, det är snart mörkt och så där plötsligt ska 60 stora djur förflytta sig ut mot brunstplatsen. Och mittemellan står jag. Viltet kan röra sig väldigt tyst, men så brakar nertrampad gren av. Kikar fram, ser något röra sig bakom mellanliggande enbuske. Prefokuserar efter gissat ungefärlig plats för scenäntring. Mörk skugga glider så fram, jag hinner få tre skott. Sen är fototillfället över.
Vad jag främst uppskattar är väl djurets tyngd och elegans, ja. Men med hjälp på traven av ihållande duggregn - se bara på halsbehåringen - befrämjas även det där mörkt vilda, det hedniska-rituala anslaget dessa djur alltid tycks ha påverkat oss människor med. Kraften i hornet förknippas i flesta kulturer med makt, styrka, afrodisiakum.. Även när de reducerats med femti procent... Detta är inget djur vilket som helst. Nej, hjorten i bilden förmedlar en direkt linje till våra förfäders leverne. En rörelse mot något ursprungligt de flesta av oss lämnat. Som jag är historie- och arkeologiintresserad ett talande fotografi. För mig i alla fall.
Häftigt Klas, förstår hur det kändes, det är möten som man inte glömmer.
SvaraRadera