Otur, otur. Sen tur.

Min avund kände inga gränser. Andra tycktes ha sån himla tur med tranorna på ängarna. Bara inte jag. Alltid soprent på slik fågel när jag passerade (varje dag). Så när jag och frun satte kursen den där morgonen var det med blandade känslor.

Och det blev hon som räddade dagen. Mina åldrade ögon tolkade den där massan av fågelkroppar som gäss (som förekommer i tusental). -Tranor!!, hojtade hon och fotografen - jag - spratt plötsligt till liv. Inte nog med att de rastade i antal om kanske hela hundra individer. De gjorde det på min sida av bilen.

 

Tillsammans med låglandsboskapen (?) utgjorde de en vacker, om än temporär tavla. Några minuter senare var de borta, utan spår. Tur ska man ha!