Jag tycker...

...att mina fötter är mycket vackrare än det här träblocket människorna förfärdigat. Och jag har nyss lärt mig gå med dem!

Hoppsan! Så fascinerad av sina fötter var den unga grågåsen att den totalt glömde bort fotografens påtagliga närvaro. 

Liten tar plats...

...på gravstenens rundhet. Kyrkogårdar kan vara ett bra ställe att ( diskret) fotografera fågel på. Vana vid människor som de blir. Och annorlunda bakgrunder får man på köpet.

Semestertider råder...

...men inte sitter vi väl för länge på rumpan för det? I annat fall kan det kanske gå så här :

Nyfiken på reaktioner

Bilden är inte fotoshoppad, inte mer än standard. Men kärrhöken fotograferades genom tjockt lager vass, i skuggan. I en vinkel så snäv jag fick chansa. Kunde inte alls se fågeln i sökaren.
Det kan ju som bekant bli så i fotograferandet. Då och då tar vi bilder utan någon större förhoppning om resultatet som istället kom ut mycket bättre än vi vågat hoppas. 

Se min stil!

De kan simma fantastiskt bra. De kan flyga. Så varför skulle skäggdoppingarna inte kunna springa? Tja, inte vet jag. Men gäller det livet, så. Fienden i form av en annan skäggdopping som visade sig aggressiv utöver det vanliga.

Sällan jag sett en fågel tänja på sig som i bilden. Katter lär kunna töja ut skelettet vid behov. Kanske doppingen inte står så långt efter...?

När jag överlistade rådjuret

Kväll på hygget. Direkt jag stiger ur bilen ser jag rörelser. Ett djur hukar sig bakom buskar & sly, tittar emellanåt fram. Jag-fotografen skyndar fram längs vägen, försöker kalkylera var någonstans bästa chansen till fritt skottfält kan finnas.

Ett litet dike korsar området. Här råder bättre sikt. Ställer upp och in grejorna och därefter vidtar väntespelet.
Snart nog dyker djuret upp på radarn, en råget. Tittar efter mig i alla riktningar och medan den för en sekund stilla vädrade passade jag på att ta några bilder. 

Varför så dålig bildkvalité, Blogger?!

Hade först tänkt visa en helt annan bild. Men bildresultatet i Blogger blir nedslående : Svart blir fläckvist blått. Fy f-n så fult. Autoinställningar är avaktiverade och ändå så urusel bildvisning. Detta blir dagens tredje försök. Låt oss hoppas att denna svarttärna faktiskt kan visas med den svärta den förtjänar.

I am flying....

Text ur Rod Stewarts gamla örhänge. Fast låten inte heter så. Men segling och flygande tofsvipor hade passat sämre ihop...

Hursomhelst; jag känner att det bär iväg. Däruppe bland luftlagren. Senare även på böljan den blå.

Omöjligt uppdrag?

Provade nya kamostället, igen. Det med påsydda löv. Körde till den lilla ån som tidigare visat sig vara svårflörtad. T o m i riktigt gömsle. Och det blev ingen skillnad här. Enda fågeln som vågar komma hyfsat nära, sätta sig på de stenar och grenar jag vill, är den oblyga sädesärlan.
Men naturen är vacker. Jag såg svartvit flugsnappare, en möjlig forsärla. Strömstare finns. Ack så svårfångade!

Inte ett flygplan

Tyvärr kom den in lite för högt. Men den gav mig en rejäl glidning så låt oss kalla udda för jämnt...
Med hjälp av teleoptiken kan jag lätt artbestämma. Men är det inte mer fantastiskt att sjöfåglarna, utan hjälpmedel, lika snabbt förmår avgöra att den stora fågeln inte är en farlig fågel? Tycker i alla fall jag. Kommer en örn skingras ju bytesfåglarna snabbt åt alla håll.

Fast en gång observerade jag att de lär sig luras av ett sportflygplan på avstånd. Kanske det var de raka vingarna som misstolkades?