Naturfotografen - ett orosmoment

På tal om sömniga fåglar.
Här en som just försöker törna in när fotografen mycket olämpligt råkade - bildligt - snubbla över den.

-Försök inte! Jag ser dig allt. Kom inte närmare!

-Ja, ja. Ta dina bilder och gå iväg! Jag orkar inte hålla mig vaken länge till.

Bara lite dräktvård. Sen är det väl ändå dags att pallra sig iväg?

Såååå... sköönt. Näste man som stör får smaka på rottingen... Ja näbben, då.

Yrvaken

Uppe med tuppen eller snarare långt före. Fick se solen sakta stiga över horisonten, ett trevligt ljusspel.
Framme vid målområdet mötte en del förvånade fåglar upp. Knölsvanen låg nog i godan ro och sov när min skugga började störa den. Ja, jag vet hur det känns. Så där rufsig i hårsvallet kan jag med vara.

Tur man har starkt tele. Förmodligen inte tillrådligt komma nämre...

Störst är bäst?

Som naturälskande människa får man se många roliga saker. Ibland dessutom roliga och totalt oväntade saker. TV-programmen vevar däremot oupphörligt scener där lejonet/tigern/vithajen mfl, mfl i kraft av sin överlägsna kroppsstyrka nedlägger bytet. Varje gång. Nån enstaka moteld anläggs från t ex mungon som dödar livsfarliga kobran. Men axiomet är annars : Störst vinner matchen.
På fågelsidan är verkligheten inte alltid så svartvit. Modiga tofsvipor motar bort betydligt större fåglar från reviret. T o m havsörnen får tåla ett eller annat tjuvnyp från omgivande kråkor vid sitt byte. Från tornet blev jag vittne till följande lilla händelse i den minimala vattensamlingen under mig :

I ena ringhörnan den lille utmanaren, i andra den dubbelt så store. Det låg spänning i luften. Jag anade mig till att slagsmål var för handen, riktade in telet. Utgången tycktes given.
Så hur gick det till? Sothönan närmade sig gräsanden, först mycket sakta. Centimeter för centimeter. Medan båda tittade på varandra. Som boxarna inför titelmatchen spände de upp sig framför varandra.
Sen började anden bli nervös, klapprar med näbben, simmar försiktigt framåt. Då attackerar sothönan. Som förprogrammerad torped, riktning rakt mot. Kolla blicken, De röda ögonen skjuter laserstrålar mot den större fågeln som i detta läge genast ger upp. Springer iväg för att undgå bli "sänkt" av den mindre. Helt oväntad utgång om ni frågat mig. Gräsanden landade sedan i viken ett par hundra meter bort, Förmodligen grubblade den själv över det inträffade. Slut på dramat och själv kom jag att fundera över naturens komplicerade spel.

Regn & rusk

Hemma!
Hann precis klippa gräsmattan innan regnet föll. Tillsammans med vind och kyla effektivt innesittarväder. I norr var förvisso blåsigt och rätt kallt. Men strålande sol. Korkat att inte mer ta vara på det. Var i alla fall ute under morgonen.

Den här gjusen gjorde en strålande fly-by häromdagen ; verkade t o m ta en liten omväg för min skull. Och en präktig mört hade den att visa upp.

Läste nånstans att i dessa tider är det hannen som fiskar. Med ungar och hona i boet upp till åtta gånger per dag. Vill till att fiskelyckan är där. Annars blir det många som går hungriga. För nån timme håller sig alla mätta nu, sen är det dags igen. Kanske den under det slitet tycker att filuren i tornet med lustiga hatten är nöjsam förströelse att betrakta?

Vad ska göras idag?

Funderar på var den här dagen ska brukas till? Tidig morgon, solljus från klarblå himmel. Hade tänkt åka hem, men stannar nog ett par timmar till.

Naturen lockar. Naturen med sina kullar av ungar som i dagarna som gått fått göra sina första lärospån. Såg en mamma gås med bara en enda unge kvar. Vad kan den familjen inte berätta om tragiska levnadsöden?

På bild kanske en av alla tänkbara förövare. Hon hade sex ungar att försörja för en vecka sen. Nu kanske ingen längre finns kvar. Att vara räv i en liten skog  frekventerad av jägare med sina"viltskötselprogram" i tankarna, är en framtid med oklara utsikter. När det kommer till att klara livhanken.

Nog om detta. Nu ska njutas av det som finns här och nu. Ses vi därute?

Stadsfåglar

Stadsfåglar? Nåja, såna som vi ofta träffar på i sån miljö.
Ringduvan fotograferad från 3,5 meter. Utanför stan hade dess bröder och systrar stuckit direkt.

Mitt fikasällskap på uteserveringen. Mycket talförd och synnerligen angelägen om att mellanmålet snarast avslutades. Så den kunde klara disken.

Björktrasten på bild kan inte sägas vara skygg. Till skillnad från ute i det vilda. Här njuter den av härlig försommarsol i äppelträdet (?).
---


Minnesgoda läsare kommer ihåg min kattuggla på stans klosterkyrka. Nu är den tillbaka igen, varmt välkommen!

Ser ut att trivas förträffligt på sitt ställe. Hoppas bara den drar i god tid före åskan dundrar...

Gåtan om fjädrars lyftkraft!

Hur kan så stora fåglar som dessa rovisar flyga?
En fråga som säkert länge upptog tankarna bland många människor. Vi kommer oxå ihåg hur människor utrustade med megavingar fastsatta som förlängning av sina egna extremiteter kastade sig utför stup. Det gick ju inte och slutade bara med sjukhusvård...
Tittar man på bilderna är det för mig lika stor gåta ännu.

Den här gladan borde väl med sitt massiva yttre bara falla pladask ner?

Och så här i luften ser ju fjädrarnas lyftkraft inte mycket ut för världen. Kanske lärkfalken bara vågar äta enstaka sländor för att därpå landa på säker mark? Som här. För mycket ballast i magen och det blir istället störtdykning i sjön...

Det är så gott att leva!

Försommar, skir grönska, värme och sol en kväll tidigare i veckan. Vad kan en fotograf mer begära?Så klart. Något att fylla den fina omramningen med. Vad kan då passa bättre än en vilt springande, levnadsglad rävunge? Hmmm, inte så mycket mer, tror jag.

Åsså va de dax igen!!

Det här paret rödbena verkar sent till parningsdansen eller kanske snarare lite för tidiga för att ta sig an ny kull?
I alla fall blir det andra gången i år som jag delges privilegiet att få bevittna parning med dessa fåglar, intresserade kanske erinrar sig detta blogginlägg eller detta.
Så hur kommer spelet att förlöpa denna gång, tror ni? Känn er fria att gissa.

Hannen positionerar sig bakom sin tilltänkta. Under ett kontinuerligt klapprande med näbben. Han tar små, försiktiga steg framåt medan honan står blickstilla.

De spektakulära vingarna slår hela tiden. Underligt att han inte lyfter sig bort...
Det här spektaklet - slår det mig just nu - verkar med mig som betraktare utspela sig i dåligt väder och mörka förhållanden. Lite diskretion tycks de allt måna om.

Varianter

Två helt olika tolkningar av långdistansfotograferade harar.
Enda fördelen med de längre avstånden är ju uppenbar ; mer av omgivande miljö kommer med på bilden. Det är kanske inte så dumt när man vandrar i Paradiset, som en del ortsbor kallar området för.

Så skir grönska vi har nu. Klart att djuren trivs som bara den. Nog var det väl ett tag sen det jagades, frågar jag mig. Livet leker för alla just nu, stora som små.

Sen tillkommer sena kvällens ljusspel. Tänk vara hare och få uppleva allt det vackra en lågt stående sol kan bjuda på. Här blir t o m bondens stycke ett litet konstverk. Lugn sitter det lilla djuret och tar in sceneriet medan den förser sig av hans mat!