Kämpar hårt för maten

Många bland mina bekanta har lagt bloggandet på hyllan nu. Temporärt eller för gott. Det märks i kommentarsfälten. Jag håller igång ett tag till men utan dagliga uppdateringar.


På bild idag är det blåmes som gäller. Vanlig så man knappt tittar efter den, rasande grann ändå. Ofta påträffad i mörka skogspartier lyser den upp som klaraste lilla stjärna. Här betraktar den förödelsen efter s k skogsvård som den bedrivs härnere. Ofta översatt till kalhuggning. Inte ett enda litet träd sparades runt matplatsen. Inte ett enda.

Bankarna vid ån kalhöggs för något år sen och nu är området i stort förbuskat. Om tjugo år är buskarna kanske förvandlade till de träd som en gång var, omsvärmade av insekter och fåglar. Kanske de får stå så. Blåmesen trivs ändå och tycks hitta mat i grenars minsta springa. I dunklet gör den sig lustig med långa exponeringstider.

Just det. Ljuset räckte inte till.

Hallå!
Skulle man kunna beställa mer ljus att arbeta med?!

OK så länge motivet sitter lugnt på stolpen, ja. Men sen? Tragedin är ju att rovfåglar oftast visar upp sig på vinterhalvåret och här i Skåne har vi väl en 10 soldränkta vinterdagar per säsong. Som flest. Jag sitter inte gärna och bara inväntar dem. Och då räcker såklart inte femhundradelen till. Kanske finns någon som vill säga några uppmuntrande ord ändå?

Innan de lyfte...

Det ligger någon tid tillbaka nu. Då fenomenala skäggmesar cirklade runt en. Under ett av senare tillfällen hade jag just börjat fotografera när en äldre herre med käpp tränger sig fram på den smala bryggan, pekar stort med käppen, utbrister : Har du sett så fina fåglar! Där och där! Ska du inte fotografera? I nästa ögonblick var alla fåglar 100 meter borta. Suck! Men det var inget ont i gubben. Han ville väl bara visa vad han såg.

Men innan dess :

Så här nära har jag sällan kommit dessa fina motiv. Honan flög upp från bryggan, satte sig på räcket och började pilla i springorna efter insekter. Fotografen njöt av vädret, njöt av tillfället, njöt av anblicken.

Höstkväll i skogen

Halvsol. Inget regn, ingen blåst. Flesta löven sitter kvar. Ett spetsdov passerar förbi.


Tänk, detta inträffade för bara några dagar sen. Så annorlunda allt ser ut nu.

Smådopping!

 Ensam i dammen simmade den lilla fågeln som mest av allt liknar en andunge om våren! Fluffig och orädd paddlar den först rakt mot mig. Sen stannar den till vid strandkanten och fiskade. Och fick direkt napp.

Här traumatiseras bytet med hårda slag mot vattenytan. Först efter längre förbehandling slank bytet ner. En söt fågel men det hjälpte nu inte alls fisken som man får hoppas mötte sin skapare innan den mötte svalget.

Profil & Rakt på

Sångare i vassen?
Bör väl vara rörsångaren. Här tittar den försiktigt ut bakom ett vasstrå... Inga giganter, precis.

Här dess motsats. Öppet flygande i luften, utan försiktiga krusiduller betraktar den så skarpt sitt byte...ehhh sin fotograf, menar jag. Inte lika dominerande som havsörnen sätter den ändå sitt distinkta märke på himlavalvet.

Bara en bofink

Den vanligaste fågeln i mitt skogslandskap. Här i - antar jag - juvenil klädnad.

Så ung, så bräcklig. Det blåste inget den där dagen. Men ljuset själv verkar kraftfullt nog för att slå ner den lilla bofinken till marken..
Så var det förstås inte. Fågeln mådde gott i solen, var ganska orädd där den satt på räcket. En bild blev till.

Märkligt

Jag blir så glad. Plötsligt lite liv på "betesfälten", likt förr om åren . Jag har nånstans en bild där i princip skogens alla stora däggdjur finns avbildade. Riktigt så bra blev det inte igår. Å andra sidan finns en historia i dagens bild. Vad vi ser är ju en kronhind och ett spetsdov. Det intressanta med förstnämnda är att hon inte rörde sig med kronhjortens naturliga grace utan istället praktiserade dovviltets flygande galopp. Inget man klart ser i bild, ni får tro mig på mitt ord. Har själv aldrig sett något liknande. De här två betedde sig som mor och son, men det är såklart omöjligt.

Livstecken

Lugnet härskar i min skog. Nu borde dovviltsbrunsten vara i full gång. Särskilt många spår efter det har jag hittills inte hittat. Häromdagen i alla fall ett livstecken. Livstecken utan brunstljud, dock.

En halvskovlad, mörk dovhjort rörde sig absolut ljudlöst över skogsgläntan. Ren tur jag hann få ett par bilder innan den gled bort. Kameran arbetar rätt tyst, men djuret uppfattar såklart att någonting pågår här någonstans. Jag står blickstilla bakom kamera och stativ. Helt öppet, på skogsvägen jag promenerat på. Ändå tycks jag klara en grundlig dovhjortsgranskning för djuret står för någon halvminut kvar, avlägsnar sig därefter utan jäkt.

Fotograferade dessutom denna kronhind samma eftermiddag. Betydligt mer skygg och här just i begrepp att vända om mot skyddande skog. Ingen vanlig syn i denna del av skogen. Bara det meriterar publicering på bloggen.

Tofsmes!

-Tut, tut! Här landar jag. Fotografera mig genast!
Nå, kanske inte riktigt den attityden. Men kaxig som få var denne individ. Jag befinner mig bara några meter bort men den spänner blicken i mig, utmanar.

Kanske den tycker att så fint kamouflerad mot trädstammarna som den är syns den ändå inte...

Jämfört med andra mesar kanske inte så hög gullighetsfaktor, men tofsmesen har snabbt avancerat på min lista över favoritfåglar.