När dimman rullar in

En ytterligare stativlös bild, tagen i om inte mörker så i dunkelt ljus. Om man kan säga så. Motsvarande ISO 10000.

Fördelen med höstmörkret är såklart att djuren inte alls verkar bry sig så mycket om den fotograferande. Haren satt på ett öppet fält och jag kom lugnt promenerande från en lika öppen väg, inget döljande fanns mellan oss. De uppvärmda vattenspeglingarna skapar en massiv dimma nu när kvällstemperaturen sjunker. Med stativ hade såklart bilden tekniskt kunnat komma ut mycket bättre. Men då ska ju det placeras på marken, kameran riktas in och alla rörelser som följer med detta skrämmer lätt iväg viltet.

Från Tåkerns vassruggar (12)

Innan den lilla fågeln försvinner i ett allt mer svällande arkiv : Här en bild på en ung (?) hane. Häckningen för skäggmesen tycks ha lyckats bra vid Tåkern detta år. Glädjer mig som fotograferande turist mycket. Ska göra ett nytt försök om någon tid framöver.

En enda individ behagade visa upp sig för mig under senaste tillfället. Tror jag fick tre (3) bilder. Sen fick det vara bra. Så det där smått irriterande vassbladet omöjliggjorde en riktig pangbild, men man får ta vad naturen erbjuder. Alltid lika spännande att försöka.

Sjätte dagen

Det blir många timmar bakom kamerasökaren när man vill få bilder på kungsfiskare. Jag har redan berättat om mitt alternativa - och mycket bekväma - upplägg i tidigare inlägg. När det riktigt bränner till inträffar det såklart aldrig under kontrollerade förhållanden. Så inför denna gång vandrade jag istället längs ån, ser fågeln flyga in i vegetationen.

Uppskattningsvis 45 metrar skiljer oss åt. Jag kan med ögonen enbart knappast urskilja fågeln bland grenverket, ser bara en blå yta blänka till då och då. Men jag kan väl höra de små plasken när den fiskar. Tre försök räknar jag till, sen blir det tyst. Jag fotar och fotar. Hemma vid datorn ser jag att fiskelyckan varit god och att fågeln låter sig väl smaka.
En lite annorlunda bild, i alla fall för att vara från mig. Utrustningsmässigt imponeras jag storligen över hur många hyfsat skarpa bilder som kom ut, täta grenverket till trots. Den här är jag mycket nöjd med.

Nervös, men samarbetsvillig

På samma kvällsrunda påträffades en hel del djur, faktiskt. Solen har sedan ett tag försvunnit under trädridån, rester av dagsljus finns bara i  ytor mellan glest växande trädstammar.
Den här ungtuppen gick tillsammans med hind och hennes kalv. Lite ovanligt, men just dessa tider bjuder alltid på överraskningar.

Samma djur, bild beskuren en smula tightare.
Samma brännvidd använd, ISO 3200 och 1/100s. Nä, inget stativ nu heller. Bra med modeller som kan konsten  hålla sig stilla.

Stämningsbild häger

På väg hem efter ha rekat möjliga fotoplatser för kronviltsbrunsten, överfölls jag av snabbt avtagande dagsljus. Nu är hösten på ingång, ingen tvekan om det. Nedanstående sköts med ISO 10000, på frihand och 1/160 s med 420 mm brännvidd. Såklart man borde haft stativ med sig, men det var ju ljust när jag började...

Fantastiskt att det överhuvudtaget går att använda autofokus under dessa förhållanden. Min närsyn hade inte klarat manuell fokusering.
Normalt flyger ju hägrarna upp när de sitter öppet för insyn som här - även om avståndet till fågeln nog är över 100 meter - men i skumrasket tyckte den väl att den skyddad ändå. Tji fick den! Jag fick min bild. Bra resultatsfördelning.

A la akvarell

Nedanstående sävsångare s a s målade sig själv. I akvarellfärger. Detta är inget photoshoptrick, bilden visas som den kom ut ur kameran som råfil ( frånsett beskärning och nivåer). Fotograferad på nära håll blir skärpedjupet minimalt och det blå i bakgrunden är vatten (Mjölnaån).

Svårfotograferad fågel som den är, satt den kvar på samma ställe under den sekund det tog att få i sig något snacks den hittar. Trots att den i bilden ser ut att vila i avspänt läge, fladdrade den alltså omedelbart vidare. Av trettiotalet försök blev detta enda fotot hela fågeln kom fram utan skymmande löv.

Liten fågel med stor sprängkraft

Så här oåtkomliga kan de bli. Fotograferad på kanske 30 meters avstånd genom död buske 15 meter framför mig. Detta är den s.k säkerhetsbilden. Någon bild mer blev det nämligen inte. Så fort jag tar ett steg åt sidan för att komma runt risigheten lyfter såklart fågeln. Bilden några dar gammal.

Förra helgen var jag på plats för att åter ta nappatag med kungsfiskare. Jag var inte ensam. Verkligen inte ensam. Två stora, likadana svarta skåpbilar stod parkerade på ett sätt som först fick tankarna att vandra till SÄPO. Vad gör de här?
Jag såg att bron var belägrad av folk. När jag kom fram till min parkering var kullen intill besatt med ytterligare sju, åtta människor. Alla med kikare. Höll ån på så sätt visuellt ingafflad. Ahaaa, de var bara fågelskådare som förmodligen larmats hit pga någon ovanligare art. Hade inget med mig att göra, jag satte upp min rigg för att förhoppningsvis fånga kungen på bild.
Så jag höll uppkik uppströms. Ser fågeln karaktäristiska flykt samtidigt som de på kullen.
-  Nu kommer den! Ser ni allihop? -Jaaa!!!, vrålade massan. Ohhhh!!!, lade de till.
Sen började de applådera.

Såklart jag missade flyktbilden i all uppståndelsen. Såg inte ens vad kungsfiskaren blev av. Förmodligen passerade den inte ens mitt ställe utan vek av under applådåskorna. Direkt efteråt packade de båda grupperna ihop sina pinaler och fem minuter senare var allt tyst. Kungsfiskarens attraktionskraft är större än jag trodde...

På flytande scen

Nästan som pingvinen med sitt ljusa bröst. Fågeln står på nerfallen gren, nyligen fastkilad mot ett träd. Så jag är rädd att när jag återkommer nästa gång finns inte denna briljanta rastplats kvar. Fotad på kanske 25 meters håll är det svårt att komma kormoranter närmre inpå, markbundna blir de mycket vaksamma.

Jag fick porträttera denne individ väl dold bakom en buske, modell större. Lyckades pressa objektivet genom en öppning i grenverket och på så sätt få hyfsad fri ljuspassage. Efter några sekunder hade den gafflat in varifrån kameraljuden kom och pep direkt iväg.

Tilltrasslat

Att bli en i gänget. Såklart livsviktigt för unga handjur som annars knappast kunnat överleva. Så papporna tar hand om den manliga avkomman, lär ut hur man blir hjort efter att mödrarna stött bort dem inför nya kullen. Låter ju som till i alla fall hälften politiskt korrekt? I dessa valtider.

Det skiljer nog en sex, sju år mellan den lille spetshjorten och bildens välbestyckade helskovlade. Kanske mer. Med så mycket över huvudet blir det besvärligt att ta sig fram genom tät skog utan att hela tiden häkta i grenar. Och de hörs i den terrängen. T o m fotografen tar sig fram betydligt tystare. Även om djuren på fotografiet börjat tvivla på att de är ensamma på platsen. Det är slutarljudet som till sist avslöjade mig, som vanligt. Önskar mig verkligen en tystare kamera!

Om konsten att smyga sig framåt

-"He, he! Han är allt bra korkad, fotografen, om han inte tror att vi för länge sen sett honom smyga bakom den där eländigt glesa busken. För oss är han hur tydlig som helst! Jag ser honom vifta med telet hela tiden.
-Visst är det patetiskt. Oss mosnäppor smyger ingen sig på."

Ja, ja. I min bok verkar vadarna på bild vara mosnäppor. Får gälla till någon som vet bättre anmäler avvikande uppfattning.