Ovanligt.

Bjuder på en ömtålig situation jag aldrig sett innan i det vilda. Kalven är så stor att den bara med stort besvär lyckas pressa sig till rätt läge under sin mamma. Observera att djuren står utanför viltstaketet. Som framgår var ljuset denna dag också lite över det vanliga.

A day at the races...

...ja, hinden står faktiskt på en övningsbana för travhästar. Som väl var gick det nu inte så fort utan djuren gick i vanlig ordning att fästa på sensorn. Att de, om de vill, kan springa nästan lika fort som en häst är en annan sak. Långa ben, lång hals för balansen och kraftigt bakparti borgar för detta. Om ni inte redan visste har kronviltet en elasticitet i trav och galoppen som får hästen att skämmas. Tycker jag. Men kommunikationen till och från hjärnan är säkert inte lika utvecklad som sina tämjda kusiner. Hjortdjur tycks bli aggressiva mot människan vid upprepad närkontakt. Annars hade det varit en fin tanke att kunna stalla in sina ägandes hjortar om kvällen!

Oemotståndlig?

Man kan om dessa djur säga att de är oemotståndliga- på flera sätt. De har kommit för att stanna och det verkar inte finnas något sätt att bli kvitt dem, om någon nu ville det. De små kultingarna är ju därtill också så charmerande, tilltalande. Den lille mitt i maten ovan fick jag inte syn på innan 10 metersgränsen, hunden reagerade inte heller. Ett par snabba skott och därefter kvickt tillbakadragande. Suggan märktes inte av, kanske hon lurpassade där bakom bethögen?

Vithind i höstprakt

Ganska lättfotograferade när de är på humör, eller hur? Jag älskar dem, kamerans autofokus älskar dem, objektiven likaså. Det vill säga när de ställer upp sig på det här sättet.

Hej då, hösten

Nu en vecka in i november har ljuset ändrat karaktär till det sämre. Med min utrustning har dagar redan gått utan tagna bilder. Skulle exponeringen bli riklig nog, tillkommer ändå rörelseoskärpa på djuren. Suck. Hoppas på snö, mycket snö. Härligt då att erinra sig om höstens glödande solmorgnar, med vimmel av stora djur. Du fotograferar en hjort bara för att se en annan störta fram. Härligt! Kanske sådana tillfällen inte bjöds varje gång, minnet är ju selektivt, men nog hände det ofta. Kvalitén på ljuset i sig självt gör bilden levande.

Kylan kryper inpå.

Ibland faller saker på plats. Morgonen var tillräckligt kall. Under brunsten levererar de stora dovhannarna ett ljud likt en korsning mellan snarkning och snörvlande.De utstöter detta läte med öppen mun och lite tillbakalutat huvud, i fart eller stilla. Eleganten ovan lufsade framåt i bilden, mig till mötes, utan tillstymelse av kondensrök. Plötsligt styr den ut till vänster i bilden och just där - och bara just där - strilade ett smalt band av solsken ner mellan grenverken och belyste utandningluften. Effekten var så tydlig att den lätt kunde observeras i kamerasökaren och jag visste att jag hade en bild.

Där satt den!

Till slut fick skogen kapitulera och jag vinna ekorrechansen; min inställning att är man bara på rätt plats måste förr eller (oftast) senare möjligheten komma till en. Den här lille vännen var dessutom inte alls blyg, satt snällt stilla och jag kunde ta ett 25-tal bilder, ur lite olika vinklar till och med. Just nu är det mycket att ställa med, vinterboet ska ju fyllas med godsaker. Från att i månader varit osynliga träffar man därför på dem då och då.

Jag bryr mig inte!

En omskakande händelse mindre kvar att uppleva. På ganska nära håll överväger den unge kronhjorten om den ska bli rädd för mig eller uträtta klart sitt mindre behov, eller både och. Resultatet blev en bild som nog inte är dussinvara, i alla fall har jag inte sett något liknande. Här står alltså en 6-taggare och lugnt pi**ar klart utan att ta den minsta hänsyn till att den är upptäckt. Vett & etikett, någon?

Vart tar dom vägen efteråt?

Under kronviltsbrunsten siktar man handjur i parti och minut. De är ofta orädda, i vart fall i högre grad än hindarna. Som jag tidigare iaktagit jobbar de mindre inte sällan ihop med de större hjortarna. Allt detta finns nu fotograferat. Men vad händer sen? Vart styr dom kosan årets övriga 48 veckor? Jag vet att det finns folk som vet, men de vill inte dela med sig av kunskapen? Själv har jag sett vilda kronhandjur, utanför brunsttiden, exakt 3 ggr. Varken mer eller mindre. Har en teori som någon gång måste prövas, men det får anstå till dess kamerasensorerna kan användas i nära nog totalt mörker. Ni blir de första som får veta resultatet, jag lovar.

Kontrasternas djur...

De växlar gärna plats inom sitt habitat, sagodjuren. För det mesta vistas de i snårskog så tät att de - deras yttre till trots - inte är helt lätta att upptäcka. Men som området genomkorsas av vägar kommer de förr eller senare upp på en. Istället för att snabbt överkorsa, stannar de gärna kvar och äter av gräset och de blommor/buskar som växer längs dikesrenen. Jag har sett avelshannar marschera längs vägarna precis som de vore naturgivna tillgångar och inte alls bekymrar sig över fotografen längre ner som med sitt teleobjektiv rasslar iväg salva på salva . De är kanske lite bekväma av sig? Hjortdjur i allmänhet ,och skånska exemplar i synnerhet, vänjer sig vid civilisationens underverk vare sig det är vägar, telefonstolpar, basstationer, t.om (lågintensiv) industriverksamhet. Eller så förefaller det mig, åtminstone.