Jakten 4/2-2012. Jag går längs naturreservatet. Till höger, ett jakttorn. I det står en figur upp, röd huvudbonad. F-n oxå, hinner jag tänka. Ett skott och så klart min fotoexpedition förstörd för dagen. Går runt nästa kurva. På fältet 11 bilar med utrustning. Inga avspärrningar, inga varningsskyltar för jakt pågår. Plötsligt vimlar det av människor, kommandon. Jag går 300 meter framåt, 20-talet skott hinner smälla av, varav ett dubbelskott från en postering 50 meter bakom mig. Hunden skakar, mitt blod rusar. Hur kan en så stor jakt pågå utan avlysning??? Jag känner mig som pricktavlan på skjutfältet. Hur djuren som ska skjutas känner sig kan jag föreställa mig, eller kan jag kanske inte? Under värsta skottlossningen dyker så den här gruppen upp, försiktigt gående längs vägen i dagsljuset. Uppträder omsorgsfullt, nästan militäriskt fältmässigt,spanar åt alla håll. Här har ledarhinden avgörande betydelse för gruppens vidare öden. Smart nog grupperar hon medlemmarna i ett led, går längs vägkanten, får syn på mig, försvinner in i skogen till vänster. Lycka till, hinner jag viska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar