Utmaningen

 

Något litet rörde sig i gräset. Väl kamouflerad satt den plötsligt där, i gräset bara några tiotals meter bort. En tornfalk. På byte av något slag.

Fågeln utmanade mig med blicken. Vilken fräckhet ! Men den stannade kvar på platsen och det var ju huvudsaken. I bakgrunden observerar jag en gråkråka som verkade intressera sig för platsen. 

Plötsligt lyfter kråkan, med kurs rakt mot min scen. Med kameran följer jag dyket. När jag tittar upp är rovfågeln borta, bortskrämd av den större fågeln som hungrigt tog för sig av resterna. Kanske hade jag hoppats på lite käbbel runt bytet men blev helt snuvad på den godbiten.

Oblitt öde

Två bilder på sötnosen från tidigare. 

 

Märkligt att man inte stöter på fåglarna oftare. Men i skogens mörker lyser de upp som fyren vid kusten. Kanske orsak till att den här tyvärr fick ett tragiskt slut. Boet plundrades av en mård som först tog äggen, därefter lämnade kvar kvarlevorna av stjärtmesen att hänga kvar, med ett ben i grenklykan. Ibland förstår jag inte mig på naturen, men allt är väl uträknat på något sätt.

Skriet från vildmarken (57)

 

Jag vet. Vi har inga hungriga lejon på savannen. Som ryter efter byten. Men vi har tranor morgontid. Och höra deras läte är en sann njutning för varje naturintresserad. Begreppet vildmark i mina hemtrakter får väl ändå spelas ner en smula.

På tal om tranor. Man kan välja att betrakta dem i tusental vid några av våra bättre våtmarker. Eller nöja sig med att fånga bara ett fåtal. Personligen är jag mest svag för det senare. Så här kommer (möjligtvis) samma två tranor som i första bilden. Samma ställe, men dagen efter. Man kan på bilderna klart konstatera att innespåret enklast vinner kapplöpningen...

Dessa har jag sett nu !

Alltid trevligt med gamla bekanta som salskrakarna, de sviker en nästan aldrig. Lojt simmar de runt, runt. Tills något händer. Två fåglar har en hel sjö att leva i men måste ibland bråka om något för oss betraktare okänt. Bort med dig !!

Bättre sent än aldrig. Här kommer en första bild på tofsvipa. I år hann de knappt försvinna tidig vinter förrän åter dyka upp under senvinter/tidiga våren.

Ägrett så fin...

... tillsammans med blå kärrhök som det just nu bara måste gå bra för i hemtrakterna. De har varit följeslagarna hela vintern.
 

Äntligen klar !

 

Först gick utrustningen sönder. Sen påbörjades flyttbestyr till nya lägenheten. Alla grejer man samlat på sig under mer än trettio år ska klämmas in på halva utrymmet! Det går ju inte så ett helt ton prylar, möbler mm har sålts, getts bort eller kastats. Djurlivet kunde inte bry sig mindre om mina besvär och här ovan några hyfsat nytagna bilder med reservutrustningen. Överst tornfalkshona med snacks och därunder en vit dovhjortshind som spejar mot fjärran. Deerhunter lever !

Från den minsta till en av de största

En trevlig sak med vintern är galopperande närvaron av kungsfågel i mitt område. Därmed inte sagt att fågeln skulle vara lättillgänglig, bara att den är mindre supersvår att fotografera.

 

Kvicka som attan, men nån gång sitter de där på sensorn.

Dessa bilder på tranor togs redan för några veckor sedan. Kan inte erinra mig att dessa fåglar hamnat framför mitt objektiv så pass tidigt på året? Fågeln undertill bjöd dessutom på trevligt humör, oräddhet. Då måste det ju bilder.

Ägretthäger !

För tiotalet år sedan en mindre sensation, nu vanligt inslag bland sjöar i södra delen av landet.

Eftersom fågeln är lättfotograferad blir det inte sällan många bilder...

...ibland t o m gör den det förbjudna. Men måleriskt blir det !

 

Ägretter verkar lika härdade som kolleger bland hägrar och utgör tacksamt objekt även vintertid. Dessa bilder dock från tidig höst.

Vackraste rovfågeln ?

Några bilder från förra höstens möten med fiskgjusar. 

Lugn. De är snart tillbaka igen.

 

Plaaaask ! Vid vindstilla förhållanden kan deras födosök höras över hela sjön. Så är det. Fotografer måste använda inte bara optiken. Alla sinnen ska med på tåget. Jag ser fram mot detta, kan knappt vänta längre.

Trevlig knorr på den dagen !

Från tidigare i vintras.

Till min förtjusning dyker en blå kärrhök plötsligt upp. Från ingenstans. Och den flög i maklig fart.

Jag står i fågeltornet och får skjuta neråt, neråt mot den lågsniffande rovfågeln.

 

Hann säga tack så mycket innan höken försvann bakom träden. Mot okända äventyr. Förhoppningsvis ses vi snart igen.

Ve och fasa !

Det går trögt med fotograferingen just nu. Inte blev det bättre av att kameran får lämnas in på reparation idag. Grrr...

Så nu visas några av de vanligare motiven jag träffar på i mitt område dessa dagar.

 

Bara att bita ihop och hoppas på bättre tider.