lördag 23 maj 2015

Det är så gott att leva!



Försommar, skir grönska, värme och sol en kväll tidigare i veckan. Vad kan en fotograf mer begära?Så klart. Något att fylla den fina omramningen med. Vad kan då passa bättre än en vilt springande, levnadsglad rävunge? Hmmm, inte så mycket mer, tror jag.







fredag 22 maj 2015

Åsså va de dax igen!!




Det här paret rödbena verkar sent till parningsdansen eller kanske snarare lite för tidiga för att ta sig an ny kull?
I alla fall blir det andra gången i år som jag delges privilegiet att få bevittna parning med dessa fåglar, intresserade kanske erinrar sig detta blogginlägg eller detta.
Så hur kommer spelet att förlöpa denna gång, tror ni? Känn er fria att gissa.







Hannen positionerar sig bakom sin tilltänkta. Under ett kontinuerligt klapprande med näbben. Han tar små, försiktiga steg framåt medan honan står blickstilla.





De spektakulära vingarna slår hela tiden. Underligt att han inte lyfter sig bort...
Det här spektaklet - slår det mig just nu - verkar med mig som betraktare utspela sig i dåligt väder och mörka förhållanden. Lite diskretion tycks de allt måna om.

torsdag 21 maj 2015

Varianter




Två helt olika tolkningar av långdistansfotograferade harar.
Enda fördelen med de längre avstånden är ju uppenbar ; mer av omgivande miljö kommer med på bilden. Det är kanske inte så dumt när man vandrar i Paradiset, som en del ortsbor kallar området för.





Så skir grönska vi har nu. Klart att djuren trivs som bara den. Nog var det väl ett tag sen det jagades, frågar jag mig. Livet leker för alla just nu, stora som små.






Sen tillkommer sena kvällens ljusspel. Tänk vara hare och få uppleva allt det vackra en lågt stående sol kan bjuda på. Här blir t o m bondens stycke ett litet konstverk. Lugn sitter det lilla djuret och tar in sceneriet medan den förser sig av hans mat!

onsdag 20 maj 2015

Svårfångad !



Länge sen sist vi sågs, göken. Du hörs över hela området, du och dina artfränder. Men sen är du ganska listig när du byter plats. Är jag inte uppe i tornet väljer du sjösidan, som är närmaste väg till nästa ställe. Det har jag sett dig göra många gånger när jag är på väg till tornet. Är jag däremot på plats däruppe, tar du helst omvägen bakom. Genom skogen. Gång på gång, månad efter månad. År efter år.
Men häromdagen blandade du för en gångs skull ihop korten. Du flög över sjön, jag fick direkt syn på dig och där stannade du upp. På sensorn, alltså.







Vädret var ombytligt. Med ljussituationer som kan bli utvecklande för bildtagning. Speglingen från vattenytan lyser upp din fina undersida. Här var du på väg till trädet bara 40 meter bortom mig, Du vet, det där trädet du ibland sitter i men genast flyger upp ifrån när jag lyfter kameran...

tisdag 19 maj 2015

Lärkfalken är hemma!



Från igår väljer jag bilden på lärkfalken. Visst, tekniskt ingen bra bild. Men titta en gång till så kanske ges svaret varför den publiceras på denna blogg. Ledtråd : Favoritföda = sländor.
Lärkfalk ffg för mig i år. De var två som visade upp sig, förhoppningsvis finns bon i närheten och jag säger lycka till med häckningen! Det blir - tekniskt - bättre bilder på dem framöver. Jag lovar. Hur det gick idag? Nja, en ekorre var allt som fastnade på sensorn. Den kommer snart den med. Hoppas ni orkar följa med.






Jo, den fick sin munsbit. Fick träffen på bild, en bild som tyvärr blev än sämre.

måndag 18 maj 2015

Svarta hål



Det talas ibland om svarta hål ute i rymden. Som gigantiska dammsugare slukar de planeter som Jorden. På ett litet kick. Besvärande tanke, den där. Tänk bara att förvandlas till icke-ljus. Ingen människa vet väl vad som sen händer med med allt det insugna, hur det s a s ser ut på andra sidan. Djuren vet dessbättre något mer. De är så vana vid att umgås med svarta hål att de inte bryr sig det minsta. Tänker inte längre på dem.







Se bara på vithinden ovan. Elegant spankulerar hon framför hålets gigantiska öppning, håller sig på lagom avstånd och hittills har jag aldrig sett något djur slukas upp framför ögonen på mig. De är smartare än vi, eller?






Även den mer oansenliga hare klarar balanstricket som vore den född till det. Här springer den utmanande rakt mot, men viker åt sidan exakt i tid för inte heller den uppslukades. Kanske en fysiker kan förklara hur det här kan hålla på. Detta går långt över huvudet för en humanist som jag.

söndag 17 maj 2015

Kvällspass går mot natt



Strax därpå. En fasantupp stiger fram ut ur diket, upp på vägkanten. Försiktigt stannar jag bilen, trycker ner förarfönstret - har lärt mig one-touchtrycket nu - hänger ut kameran, tar stöd mot bildörren.






ISO 3200, 1/30 s, avstånd drygt tre meter. Halva fågeln kommer med, alltid något. Min tysta kameraslutare hjälper till här; fågeln bligar misstänksamt men verkar inte skrämmas. Får många rutor och de kan behövas när man senare letar efter en enda någotsånär skarp bild. De här fåglarna är vana vid människor, upopfödda som de blir vid fastigheten i närheten. Som många andra djur gillar de skarpt den sena skymningen.

lördag 16 maj 2015

Frustration och kärlekspar




När jag till sist gav mig själv ett av de ljusstarkare bland telen, därtill även en kamera som fungerar bra med ISO-tal så höga att man för några år sen inte trodde var möjliga; ja, då är det bara att inse det räcker inte ändå.
Det är ju omöjligt, men när jag är ute. Verkar inte djuren s a s ha anpassat sin livsrytm till dagens fotografiska förutsättningar? Vad jag mer specifikt frågar mig är får jag verkligen hem fler lågljusbilder nu än förr? Så här upplever jag det. Normalt kvällsljus = noll djur. Minnet sönderdelas med tidens gång. Men var det situationen för bara ett par år sen?
Nu måste man vänta till efter solnedgång. Men då kommer de fram som aldrig förr och de är riktigt svåra att fota. Med andra ord : Allt precis som förr en halvtimme senare...
Ja, ja. Antar att jag vill ha utrustning kapabel fånga den berömda svarta katten i kolgruvan. Utan att vara (än) dyrare, större eller tyngre. 
Senaste kvällarna har således spenderats mycket tid ute i terrängen. Sett massor av vilt. Med min otillräckliga utrustning trots allt fått några bilder.






ISO 2000, 1/50s. Tog stöd mot bildörren. Använder annars helst monopoden. Vågar inte gissa vad hararna gör där bakom gräs och blomster, men tror inte de gör det. Mer kurtis än reproduktion. Så länge jag blev kvar på stället. Alla njuter vi av de insektsfria kvällar som snart är över. Fortsättning på kvällsskiftet följer.

torsdag 14 maj 2015

Äta eller ätas



Naturen är som bekant obarmhärtig mot "förlorarna" i livsspelet. För en minut sen kväkte grodan med i den allmänna konsert grodor gör vid denna tid på året. Nu på väg bli matbit åt en fågel många sneglar snett mot.







Men bild blev det ju. Blir det ofta när förloraren träffar på sin överman. Kråkan som vanligt inte det minsta blyg, flyger helt nära tornet och mig däri.

onsdag 13 maj 2015

Konsten att koppla av





För att vara förmodat vilda fåglar betedde sig dessa likaså förmodade skedänder en smula underligt : Som plats till sin powernap hade de valt ett ställe intill vägen. Bilar kör förbi och de bryr sig inte. Mitt fordon stannade så nära jag bara kunde komma. Då hände det som syns på bilderna. Ögat öppnade sig. För att genast slutas via ett vitt ögonlock. Om det kan vara ID-ledtråd.







Fantastiska fåglar, så trygga i sig själva. Om jag velat hade jag antagligen tillåtits fylla hela minneskortet . Bilderna minimalt beskurna och jag skulle gärna träffa på paret igen. De har säkert ett och annat trick att lära ut till oss stressade människor.