fredag 6 mars 2015

Mot full fart i maskin!





För varje dag fylls ängarna på med nya individer. Området - så tyst, ja nästan ödsligt under vintermånaderna - lever upp igen. Ett par smakprov kring detta tema.




Troligtvis är de första storkarna om våren inte hemvändande flyttfåglar. Utan matade fåglar, om vintern omhändertagna i hägn? Påstår inget men tycker att flyttlassen med dessa giganter i annat fall känns riktigt tidiga. Hur som helst har redan ett storkbo inspekterats och säkert kompletterats med nya inredningsdetaljer för årets häckning. De här är vana vid människor, reagerade inte speciellt när jag kom gående mot den.





Bläsgås landar. Någon berättade för mig att han sett en flock många hundra meter djup,  än mer bred förmörka himlen framför honom. Inför mina ögon uppträder de gärna mer stillsamt. I smärre grupper om på sin höjd något eller några tiotals individer . Med de gula "landningsställen" ute en härlig färgklick mot duvblå himmel.

torsdag 5 mars 2015

Min matning blir annans mat? Nä, inte denna gång!



På Martins begäran : Bilder från sparvhökens "besök" till min matning igår. Matning, ja. Jag betraktar matplatsen som ett ställe där småfåglar får hjälp under vintern. Andra individer med annan agenda har helt andra koncept om detta...
Sitter och skriver när en lätt duns hörs, en skugga sveper förbi utanför fönstret. Följt av tättingarnas gälla varningsrop. Så inte mycket att tveka om. Nu blir det action, fram med kameran!





Fast så mycket rörelse i bilderna kan jag tyvärr inte bjuda på. Fotografera anfallande rovfågel från några meters avstånd bakom glasruta och med alldeles för mycket brännvidd för jobbet. Till detta ett svårhanterligt motljus i kanske inte alltför välputsade glasrutor. Nä, det klarar jag inte. Så här sitter Sparris, funderar över nästa drag.





Såklart känner den av min närvaro. Jag finns bakom ett av de där fönstren mitt i fågelns öga. Nu gör fågeln snart det nya tricket. Pilsnabbt springer han in under kaprifolien, försöker nappa åt sig av finkarna som förskansat sig i det täta grenverket. De har valt rätt. Tur för dem. En pilfink på marken blir en pilfink mindre. Jag har sett de här hökarna promenera genom mitt trådstängsel : Visserligen fick den skruva på kroppen och ta i så det knakade för att få in kroppen genom den lilla fyrkanten. Men det gick. Hunger är uppfinningsrikedomens moder, för att travestera talesättet.
Senare igår kom Sparris tillbaka igen. Om detta blir blogginlägg en annan gång.

onsdag 4 mars 2015

Det händer på ängarna



På platta ängarna verkar mina fåglar trivas utmärkt på förhöjningar som sorkhögar, grästuvor. Man ser ut över vidderna, men exponerar sig för vind. Och exponerar sig såklart för kamerans inre.






Se bara på gårdagens vårfynd. Ett gäng förvånansvärt orädda starar plundrar mat ur skafferierna, bryr sig inte mycket om andra omständigheter. Under den redan söndertuggade tovan verkar det krylla av mask. Bara att förse sig .





-Men jag äter minsann ingen mask! Mer då upphovet till högen jag landar på.
Antar att det är Börringevråken vi ser här på bild igen. Mittåt! Trolig ormvråk.

Just nu. När jag skriver detta landar en annan rovfågel på kaprifolen tre meter bort. Sparvhöken Sparris gör att av sina fåtaliga besök. Snabbt fram med kameran, Så nära blir det bara huvudporträtt. Den rusar in under växten, försöker snappa pilfinkarna som sitter i grenverket. Verkar inte ha jaktlyckan med sig idag, heller. Fågeln försvinner när jag lätt råkar skrapa objektivet mot rutan. Bilder kommer i annat inlägg.

Men nu måste detta inlägg avslutas på vettigt sätt. Vråken och sorkhögen, ja. Ingen kan väl ta miste på återseendets omfamnande glädje.  Eller hur?

tisdag 3 mars 2015

En som inte kom undan



I hörnet av den stora sjön såg jag några ljusa fåglar guppande på vattnet. Satte mig (kamouflerad) vid sjökanten en bit bort, för de flög ju såklart bort så fort de såg mig på vägen dit. Har sån tur att de, eller en grupp likadana kommer tillbaka, kör en runda över huvudet på mig. Sen försvinner de bort. Mot okända äventyr. Tar en skur exponeringar. Hemma ser jag att de är salskrakar.





Här en hanne som blixtsnabb försökte fly bort från kameran. He, he! Den gubben gick ju inte (längre). Känns en smula exotisk, eller hur? Speciellt efter ha sett så många grå/bruna vinterfåglar. Sen dyker den här upp på radarn. Häftigt.
På tal om häftigt. Under ett par dagar har jag hört tranor. Hört rördrommen. Sett ingenting alls. Snart ska väl något manifestera sig i bild? Kan man hoppas på i alla fall. Den här våren har (så här långt) rivstartat i mina hemtrakter. Det är ljuvligt att leva (även om anhöriga insjuknat). Jag andas. Jag är. Jag fotograferar. Sen kan man bara hoppas på det bästa för sin omgivning.

måndag 2 mars 2015

Djur i bebyggelse



Den lilla byn lockar inte bara på fåglar som ormvråken, så ofta publicerad i bloggen. För någon vecka sen var betydligt större varelser inne i "centrum" och snokade. I en för tillfället outnyttjad äng, på sommarhalvåret bete för hästar, stryker tre rågetter omkring. I högt gräs, men den lilla ängen är omgiven av hus. Med vakande fönster. Vägen skär rakt igenom bebyggelsen. Och där kommer jag in i bilden, s a s.





Kameran söker rätt fokus genom virrvarret av grenar; spotfokusfunktionen är verkligt användbar. Djuret på bild står stilla när det inte försiktigt, försiktigt förflyttar sig genom gräset. Ett steg i taget, sen lyfts huvudet upp, spanar runtomkring. Ett par tuggor och proceduren upprepas. 

söndag 1 mars 2015

Med gullighetsfaktor i kvadrat



Inte bara de flyttfåglar som nu anländer är glada över ha klarat vinterhalvårets strapatser. I deras fall en ofta lång, farofylld färd över mörka vatten, med predatorer på lur längs hela rutten. Även kvarblivande vinterfåglarna känner att nu är vintern slut. Vi klarade det!
Det märks bl a på ökad aktivitet i luftlagren. Fåglarna flyger oftare, närmre, längre. Mer fototillfällen för fotografen, som aldrig tycks få nog.






Den här bilden togs i förrgår. En individ ur flocken med stjärtmesar som surrade runt tornet. Känns för en gångs skull bra att kunna fotografera ner mot motivet. Härligt ljus hade jag och denna var så nära att hela långa stjärten visst inte kom med. Taget under sekundsnabb vila mellan alträdets många "matplatser", som en efter en bockas av.

lördag 28 februari 2015

Skönsångare!





Så fort jag körde in i fågelparadiset hördes sången. Med välbehag i kroppen registrerade sinnet att hit måste lärkorna kommit. Och minsann.  Strax därpå hittade jag den här mycket hungrige krabaten.




Att den tittar upp mot mig är ingen representativ bild av skeendet. Mest gick den med näbben ovan marken och resten av tiden uppehöll sig fågeln med att gräva fram mat.




Men de skotten har jag kastat. Kvar blev dessa fotografier.






-Hej då!

fredag 27 februari 2015

Sorry!



Aldrig roligt att bedra läsekretsen. Den utlovade sånglärkan får dröja tills imorgon, hann aldrig göra bilderna klara.
Så istället havsörn modell lite äldre. Såg den först över dammarna där den skickade ner änderna mot botten. Flög lågt, skrämde många men verkade inte särskilt pigg på jakt. Istället satte den sig i trädet kanske 60 meter bort från min bil.





Och där satt den. Länge. Spanade nonchalant till höger och vänster, aldrig uppåt som mindre fåglar skulle gjort. Dess ljust grånande fjäderdräkt, gula näbb och vita stjärt förråder en äldre fågel som för länge sen lärt sig att enda faran kommer ifrån marken. Den här blev aldrig särskilt stressad och satt kvar när jag åkte.

torsdag 26 februari 2015

Vår! Vår!!




Vilka härliga dagar vi haft! Nästan helt blå himmel. Fantastisk känsla att gå runt i blandskogen nere vid sjön, njuta av ett tilltagande kvittrande från alla håll. För ett ögonblick hajar jag till, stannar upp. Vad var det där? En märkligt synkron lågdager smyger framför mig. Tar en sekund innan polletten trillar ner... Skugga! Min egen. Ha!
Man blir glad som - en lärka. Och en sådan upptäckte jag idag. Årets första. Om detta handlar kommande blogpost.







Fotografiska bilden ljuger ju som bekant inte



Mer på tema tidig morgon? Nä, inte alls. En bil passerar förbi och resten är lite lek med nivåer. Sant ät dock att hackspetten gjorde sig obekväm för alla små pilfinkar en ytterligare gång. Det gör nu inte så mycket, de har haft det riktigt fett under hela vinter. Jag lovar.





Tre småfåglar mot en större. Dramat slutade först när den senare var mätt och kanske trött på mig och mitt fotograferande. Det får den stå ut med. Mig och mitt fotograferande. När den nu snor pilfinkarnas mat mitt framför näsan på oss. Det blev att fylla på i automaten, igen. Men smått fängslande bild blev kvar, trots allt.