Såg fler ejdrar än måsar...

Det går dåligt för ejdern runt vårt lands kuster. Bättre då i vårt grannland Danmark. 

Lite av det danska smörgåsbordet vad gäller ejderns återväxt...

...djärvt simmande mot värmande klippa i starka tidvattenströmmen.

Mor ejder ser till att alla ungar kommer på plats innan hon själv placerar sig på favoritplatsen. Men, men. Det som går upp...

... faller lika gärna ner. Inte en chans att de små dunbollarna kan värja sig mot havets krafter. Efter ett par ytterligare försök flyttade ejdermor ungarna till lite högre upp och alla unnade sig lite välförtjänt vila.

Styltlöparen - fotovänlig fågel

Udda fåglar formligen kastar sig över den här bloggen. Näst i kön : Styltlöparen. En art jag aldrig trott jag skulle få chans att fotografera i detta land. Ligger på ägg, vad det verkar. Så kanske det blir fler fototillfällen. Om inte räven vill annat.

Hona & hane turas om att ruva. Jag kom lagom till vaktavlösning. För att göra det ännu enklare för fotografen beslöt sig fågeln ta vägen förbi. Här har den börjat inflygningen.

 

Sen så här pass nära. Nog den enklaste fotofågeln på länge... Från det ena till det andra : Skapligt långa ben, eller vad tycks?

En kass - en annan bättre

 

Jo, fyller väl de flesta kvalifikationer för riktigt dålig bild. Så varför ta med den här? Detta är en vitstjärnig blåhake. Ovanlig. När jag fotograferade fågeln hade jag ingen susning. 700 mm brännvidd på apsc-sensor garanterar räckvidd i de flesta fall. Men räcker inte till här.

Förra året, om hösten. Min första blåhake. Ingen vitstjärnig, men i alla delar en tjusig fågel som då och då uppenbart camperar i mina trakter. Enda felet jag kan komma på är att stjärten inte kom med. Annars satt fågeln tålmodigt kvar på riktigt nära håll. Spännande tider...

Fotografens tacksamma subjekt

 

Så de har kommit tillbaka. Brushanarna. Fast de här två påminner mig mer om surikater på ökenstäppen, minus det gröna gräset.

Det jag finner mest intressant med dessa fåglar är ju att de kommer i alla färger. Jag talar nu enbart för hanfåglarna. Honorna är grå och små.

Så här.

Stolt som tuppen. Jo, de är inte främmande för att visa upp sin elegans med färg i överflöd. Och det är så vi fotografer helst vill se dem. Inte sant?

Vilka är oddsen ?

   

En lustig episod som inträffade för en vecka sedan. I ena ringhörnan retstickan sånglärka. I den andra den många gånger större storspoven. I potten : Den mindre fågelns tilltänkta boplats.

-Bort med dig !!!  Här får du inte vara!

Jo, de är rätt kaxiga, tättingarna.

Behöver påpekas att tilltaget inte föll i god jord? Nu börjar spoven jakten på den undflyende lärkan...

...och den där långa, vassa näbben är nog inte att leka med. Observera det synnerligen maliciösa uttrycket i förföljarens nuna!

Bättre fly än illa fäkta. Och så gick det som det brukar därute i Naturen. Den starkares rätt gäller. Men en gång till : Måste man inte beundra den lille utmanaren? Mina sympatipoäng går oavkortade till lärkan. Och då gillar jag ändå storspovar skarpt.

Redan första dagen

Se dessa härliga krumelurer under sin första dag i livet. Flertalet följer snällt föräldrarna vart de än går - någon rebellisk lagd gör det inte. Gissa vem som blir hökmat? Eller hinner  kråkan först?

Men så här långt verkar fortfarande alla med. Till glädje för många åskådare. Ja, det var faktiskt köbildning till fotograferingstillfället. Tror jag det,  menar stolta grågäss.

-Vad ska det bli av med mig? Vad har livet i kikaren? 

Även en stunds kontemplerande hinns med. Gässlingen skådar in i framtiden. Hoppas nu ett långt, rikt gåsliv väntar.

 

Så. Bäst återvända till föräldrarnas trygghet. Roligt att se individuella drag mellan de små. Redan första dagen.

Enkelbeckasinens lilla hemlighet

De är attans svåra att få syn på. Kikare känns obligatorisk. Hur kunde jag klara mig förutan innan?

Väl kamouflerade får de utstå vårens oväder lika mycket som alla andra. Här syns ju fåglarna väl på bild. Hur kan de då vara så svåra att upptäcka?

 

Mer än annars är bilden ovan representativ, på bara kanske tjugo meters avstånd kan mina ögon inte urskilja enkelbeckasin från bakgrund. Men visst, kommer de fram ur gräset så... Kamouflaget verkar fungera även på rovfåglar. De förra stannar hellre stilla kvar och med inga onödiga rörelser gick det bra denna gång också.

Just nu : Livet på ängarna

Vid denna tid erbjuds som vanligt många fina motiv där ute på ängarna. Fåglar rastar, stannar ett par dar eller väljer att häcka på platsen. En av karaktärsfåglarna denna vår är krickan, den minsta anden.

Storken kommer tillbaka, kanske från Polen.

Ett väldigt pipande och tutande där ute nu. En del verkar gärna slippa ta del av det...

Första brushanen för egen del. Satt helt ensam, tyvärr. Spårlöst borta sen dess.

Lika välkomna som punktliga kommer storspovarna hit. Löste ett korsord där det påstods att denna fågel är världens största vadare. Lät överraskande, tyckte jag. Uppgift kontrollerad och befunnen sann.

Mindre vanliga är skedänder. Lycka då att inte mindre än sex hanar och en hona simmade runt för några dagar. Slutaren fick jobba, vill jag lova.

 

Med sina vackra ben i ännu inte uppvuxen omgivning ståtar här rödbenan på bild. Om ens egna kunde vara lika välfärgade...

Svårfångad jorduggla i flykt

På ett enormt fält regerar rovfågeln över alla de små bytesdjur den kan finna. Just arealen är fotografens dilemma : Hur placerar man sig bäst för att få sina bilder?

Började med ett bekvämt ställe där solvarma stenar värmde baken. Först hände ingenting, sen kunde småningom en svag silhuett skönjas. På andra sidan fältet. Så klart.

Förflyttad till den den sidan uppträdde fantastiskt nog inte bara en, utan tre jordugglor runt de där solvarma stenarna jag nyss tagit avsked från... Livet kändes orättvist.

Började mörkna, dagens sista solstrålar pressade kamerasensorn. Därtill började kylan sätta in.

 

Men så. I glipan mellan trädstammar dök plötsligt en av ugglorna upp, tog ett extra varv och förvandlades till någon sorts bild. 

Flera helt resultatlösa kvällar senare förstår jag nu att mycket tur och mer input krävts än vad jag varit beredd att satsa. För detta året. 

Hyggligt substitut

Åkte till Fjällmossen för att spana efter orrspelet. Nix orrar, kanske har de försvunnit från platsen för gott? Om någon vet mer får man gärna meddela här.

Men ett gäng rätt närgångna tranor kan vara hyggligt substitut. Inledde morgonen med danssteg. Men tyvärr skrämde något bort dem.

Här i alla fall en individ som spelar ut sitt fantastiska ljud över nejden. Väl värt den tidiga tidpunkten och låga temperatur som rådde.

 

En sista motljusbild innan de alla försvunnit. Naturen kan ibland vara grym - inte minst i denna blogg. Men även fantastisk vacker.