Djur i rampljuset. Solen. Precis som det ska vara.
Något litet rörde sig i gräset. Väl kamouflerad satt den plötsligt där, i gräset bara några tiotals meter bort. En tornfalk. På byte av något slag.
Fågeln utmanade mig med blicken. Vilken fräckhet ! Men den stannade kvar på platsen och det var ju huvudsaken. I bakgrunden observerar jag en gråkråka som verkade intressera sig för platsen.
Plötsligt lyfter kråkan, med kurs rakt mot min scen. Med kameran följer jag dyket. När jag tittar upp är rovfågeln borta, bortskrämd av den större fågeln som hungrigt tog för sig av resterna. Kanske hade jag hoppats på lite käbbel runt bytet men blev helt snuvad på den godbiten.
Märkligt att man inte stöter på fåglarna oftare. Men i skogens mörker lyser de upp som fyren vid kusten. Kanske orsak till att den här tyvärr fick ett tragiskt slut. Boet plundrades av en mård som först tog äggen, därefter lämnade kvar kvarlevorna av stjärtmesen att hänga kvar, med ett ben i grenklykan. Ibland förstår jag inte mig på naturen, men allt är väl uträknat på något sätt.
Jag vet. Vi har inga hungriga lejon på savannen. Som ryter efter byten. Men vi har tranor morgontid. Och höra deras läte är en sann njutning för varje naturintresserad. Begreppet vildmark i mina hemtrakter får väl ändå spelas ner en smula.
På tal om tranor. Man kan välja att betrakta dem i tusental vid några av våra bättre våtmarker. Eller nöja sig med att fånga bara ett fåtal. Personligen är jag mest svag för det senare. Så här kommer (möjligtvis) samma två tranor som i första bilden. Samma ställe, men dagen efter. Man kan på bilderna klart konstatera att innespåret enklast vinner kapplöpningen...
... tillsammans med blå kärrhök som det just nu bara måste gå bra för i hemtrakterna. De har varit följeslagarna hela vintern.
Först gick utrustningen sönder. Sen påbörjades flyttbestyr till nya lägenheten. Alla grejer man samlat på sig under mer än trettio år ska klämmas in på halva utrymmet! Det går ju inte så ett helt ton prylar, möbler mm har sålts, getts bort eller kastats. Djurlivet kunde inte bry sig mindre om mina besvär och här ovan några hyfsat nytagna bilder med reservutrustningen. Överst tornfalkshona med snacks och därunder en vit dovhjortshind som spejar mot fjärran. Deerhunter lever !
Kvicka som attan, men nån gång sitter de där på sensorn.
Dessa bilder på tranor togs redan för några veckor sedan. Kan inte erinra mig att dessa fåglar hamnat framför mitt objektiv så pass tidigt på året? Fågeln undertill bjöd dessutom på trevligt humör, oräddhet. Då måste det ju bilder.
Ägretter verkar lika härdade som kolleger bland hägrar och utgör tacksamt objekt även vintertid. Dessa bilder dock från tidig höst.
Plaaaask ! Vid vindstilla förhållanden kan deras födosök höras över hela sjön. Så är det. Fotografer måste använda inte bara optiken. Alla sinnen ska med på tåget. Jag ser fram mot detta, kan knappt vänta längre.
