Om hjort och sol

Härliga maj månad, vinterpälsen fälls av. Likt parkerade motorfordon tittar hjortarna ut synkront, undrar väl vem som stör dem i solbadandet. Jo, dovhjort älskar sol, jag ser dem ganska ofta ute i öppen terräng där de njuter av värmen intill skogskanten.

Föreställning på bräda!

Det var en sån där dag med strålande sol  och du sätter dig i bilen. Efter en km har solen gömt sig bakom täta molnmassor och därefter förlorar du ett bländarsteg varje kvart, på ett ungefär. När du kommer fram härskar gråhet, men se där : En högdager med fåglar omkring!  Fram med skjutjärnet och det blev lite bilder, trots allt. Stararna rörde på sig hela tiden, kliade sig som lössbitna och hoppade runt på sin bräda och såg till att skapa rörelseoskärpa  på varenda bild. Men sådan kan i bästa fall skapa egna kvalitéer, som bekant. Ständiga positionsbyten, mycket snackande påminde de om ett scenframförande och på sätt och vis blev det ju oxå så.

Tåkern, November

Storskrakar i 100-tal badade i kanalen. Sympatiska fåglar. Först flög de bort från mig, för att därpå genast vända om och göra sin överflygning på låg höjd. Det blev en del bilder. Halsen på just detta exemplar ser annorlunda ut , förmodligen simmar resterna av en fångad fisk omkring där. Det är ibland svårt att vara fotograf. En del skapelser har det än värre...

Tåkern, november

Se, se! Nytagen bild. Och solsken. Allt hände på samma gång. Efter att den fina fågelsjön visat upp sig från sin sämsta sida flera dagar i sträck - ett par svanar simmade i sjöns mitt, det var allt - fick den sista dagen, de sista två timmarna sjön chansen att visa upp sitt andra, vackrare ansikte. Gräsänder och storskrakar flockades i hundratals i det lilla tillflödet, där mer än manshög vass och säv gav fotografen hyggligt kamouflage. Men häger går inte att smyga sig på, deras syn måste överträffa det mesta. Den här satt i vasskanten, flög upp innan jag fått syn på den och det finns inget mer att tillägga.

Roteflygning

Många gäss rör sig i luftrummet just nu. Inte alla så här fint synkroniserade. Annars har jag ofta förvånats över hur individer i större flockar undviker kollisioner med varandra. Inte mist vid start/landning då flockens rörelser som grupp ständigt förändras. På tal om det. Häromdagen i tornet hamnade jag nära gässens tänkta landningsplats i sjön. Precis som flygplanen -  läs tvärtom - fäller de ut sina vingar som bromsklaffar. Ett mäktigt, åskdundrande ljud uppstår, mycket fascinerande. 

Tar upp jakten !

Fryser i det nära nog vintermörka. Hungrig. Bara att gno på. Darwinismen i ett nötskal.

Turfågel!?

Tillbaka till arkivet. Plockar fram denna lilla regnvåta jorduggla från i somras. Märkligt att den inte lyfte när först regnet, sedan jag själv störde i idyllen. Gott med lite flyt när oturen så ofta grinar en i ansiktet. I den här disciplinen, menar jag.

Vackra Oktober!

Oktoberdimman ligger tjock. Gruset på den lilla vägen jag går på knastrar under skosulorna. Jag hoppas att dimbanken där framme ska dämpa oljudet, under tiden smyger jag framåt så tyst det går. I övrigt är det knäpptyst, inte en vindsusning kan höras. Något rör sig och plötsligt stiger hinden fram ur slöjorna, framme vid kalhygget. Hon har sin kalv med sig (syns inte i denna bild). Djuret är så upptaget av att leta efter frukost att det inte märker mig alls. Efter en 75000 exponeringar börjar min slutare/spegelhus bli inkört, oljudet har faktiskt dämpats en smula senare tid. Eller är det hörseln som blir sämre? Så till min belåtenhet stod hon i alla fall kvar ett bra tag.  Så är det; ett kalhygge blir aldrig vackrare än då det sveps in i förlåtande fuktdis.

- Blir det bra så här?

Tack för bra input i senaste inlägget, mycket uppskattat. Denna gång absolut inga grenar som skymde fågeln, titan var oxå samarbetsvillig som få. Själv gillar jag sol och höst i kombination med glesnande lövverk; bilden hade varit mycket svårare att ta i sommartider. Om jag ens upptäckt fågeln.

Tur & otur

Två saker här. För det första har jag turen att se denna ormvråk landa i trädet på fotograferingsmässigt avstånd. För det andra har jag oturen att en massa löv och grenar är i vägen. Jag flyttade på mig, sträckte mig, hukade. Gjorde vad som gick att göra för att frilägga en väg in så något kommer i fokus. Fågeln ser förstås alla mina krumbukter, verkar inte bry sig. Tar några bildserier, tittar på bakskärmen och ser alla blev lite för mycket exponerade. Rättar till, lyfter upp - då lyfter fågeln. Så klart. Publicerar ändå den bästa bilden, får kanske se vad ni tycker.