Märkligt att man inte stöter på fåglarna oftare. Men i skogens mörker lyser de upp som fyren vid kusten. Kanske orsak till att den här tyvärr fick ett tragiskt slut. Boet plundrades av en mård som först tog äggen, därefter lämnade kvar kvarlevorna av stjärtmesen att hänga kvar, med ett ben i grenklykan. Ibland förstår jag inte mig på naturen, men allt är väl uträknat på något sätt.
Jag vet. Vi har inga hungriga lejon på savannen. Som ryter efter byten. Men vi har tranor morgontid. Och höra deras läte är en sann njutning för varje naturintresserad. Begreppet vildmark i mina hemtrakter får väl ändå spelas ner en smula.
På tal om tranor. Man kan välja att betrakta dem i tusental vid några av våra bättre våtmarker. Eller nöja sig med att fånga bara ett fåtal. Personligen är jag mest svag för det senare. Så här kommer (möjligtvis) samma två tranor som i första bilden. Samma ställe, men dagen efter. Man kan på bilderna klart konstatera att innespåret enklast vinner kapplöpningen...
... tillsammans med blå kärrhök som det just nu bara måste gå bra för i hemtrakterna. De har varit följeslagarna hela vintern.
Först gick utrustningen sönder. Sen påbörjades flyttbestyr till nya lägenheten. Alla grejer man samlat på sig under mer än trettio år ska klämmas in på halva utrymmet! Det går ju inte så ett helt ton prylar, möbler mm har sålts, getts bort eller kastats. Djurlivet kunde inte bry sig mindre om mina besvär och här ovan några hyfsat nytagna bilder med reservutrustningen. Överst tornfalkshona med snacks och därunder en vit dovhjortshind som spejar mot fjärran. Deerhunter lever !
