På årets näst sista dag ett inlägg som förhoppningsvis blir profetiskt. Vi bebor förvisso en planet med - som det känns - alldeles för mycket problem och konflikter. Här i alla fall en liten ljusglimt av hopp från den lilla världen. Allt är ingalunda förlorat.
Deerhunter hälsar alla läsare en trevlig jul med många fina presenter. Själv fick jag denna salskrakehane redan igår. Förutom att vara allmänt stilig fågel summerar dess omgivning även väl den skånska gråvintern. Vitt och svart mot grått; sober "färgpalett".
Närmare marken än så här går inte att komma...😊
.jpg)
Vinterfotografi, javisst. Men tre grader plus och svag vind så ingen vargavinter precis. Nä, här är det de stora kontrasterna som skapar upplevd kyla. Och nog ser väl ägretten ut att frysa ?
Ett och samma helskovlat djur på olika avstånd i den fantastiska sagoskogen. Här finns - än så länge - hyfsat gott om vilt så besväret att gå ut lönar sig ofta. Magnifik skapelse som förtjänar ett bättre öde än att spikas upp på troféväggen hemma. Eller hur ?
Man kan tolka bilden så. Att den unge kronhjorten noga begrundar personerna som står i jakttornet. Skjutas eller inte skjutas ? Akta dig, unge vän. Du är i fara, alldeles för nära. Men strax därpå avvek hjorten.
Jag lät slutaren spela ända till dess att förbipasserande bil skrämde bort hjorden. Konstigt. Människor i jakttorn triggar inte flykt lika mycket som vanlig biltrafik...
Blå kärrhöken blev ju även den nära nog svartvit. Nu råder skånska mörkret igen. Huuh! Men i någon mening lyser ju fågeln upp tillvaron eftersom den inte direkt är frekvent i mitt landskap.
Ett rejält trummande avbröt promenaden På gren helt nära satt den större hackspetten och lät sig obekymrat avporträtteras. Jag hade problem att få den fångad innanför sökaren.
Återigen en fundersam uv.
- Ska jag dra eller vänta ut dem, alla de där som riktar sin optik mot mig hela tiden ? Inte klokt så mycket folk som samlas här !
Några är bra på att skrämma bort andra...
Kanske inget allvarligare här. Men i fågelvärlden verkar ingen ha emot ett gott tjabbel då och då. Snarare regel än undantag för att uttrycka sig milt. De här två följde jag under några dagar och skulle inte förvåna om de är ur samma kull.
Knappt har hösten ens nått halvtid här nere och redan längtar jag till våren. Höst har annars alltid varit min fotografiska högtid. Men i år har det inte klickat. Åtminstone inte än. Det verkar som säsongen förlängs och samtidigt på något sätt tunnas ut. Färre subjekt att fotografera och på andra sätt glädjas över. För min del kan gärna årstiderna återställas som de var förr. Därmed inte sagt att det alltid var bättre förr. Bara annorlunda.
En tornfalk till. Denna gång med spektakulär halsvridning. - Ooops ! Missade jag just något där ?
Till slut kan kronhjortsbrunsten avrundas. Inte mycket att skriva hem om i år - heller. Från sista, skälvande dagen i alla fall några bilder. Ovan yngre förmågor som filar på de modesta hornen för att lära sig vem som senare i livet bestämmer. I all vänskaplighet.
Magnifik 14-taggare brölar, tar i från klövar till rosenstock. Imponerande uppvisningen till trots, inte verkar hindarna speciellt engagerade? Kanske det bara inte var deras dag, kanske något annat fängslade mer. Som gräs att beta. Imponerad var under alla förhållanden undertecknad som bakom döljande träd fick följa skådespelet på några hundra meters avstånd.
