En vipas bekännelse

På senare tid har skräpmatsindustrin flyttat fram sina positioner.
Olyckliga fåglar orkar inte längre flyga.
Allt började med fotografens egna fröblandning...



H.-hi. Jag bara skojade.
....

Ja, imorgon är förste april. Ni blev varnade här först.

Mera vilt, tack!

En positiv sak med dessa tider är att arbetsschema och gryningsräder i markerna börjar sammanfalla. Om man orkar. Kanske det kan bli lite mer fyrbent vilt i spalterna framöver. Här från en ljuvlig morgon med praktfullt rapsfält i bakgrund.

Födosök och lite till

Samma glada i en och samma sekvens. Den gör en 90-graders vänstersväng och det är därför himlen ändras i varje bild. I luftrummet mellan mig och fågeln fanns ett (1) träd och självklart flög den på låg höjd längs just den linjen, fattas annat. Avstånd till motiv c:a 20 m i sista bildruta. Den är formidabel flygare och fullständigt ljudlöst närmar den sig sitt mål. Skulle inte heller förvåna om en del är så streetsmarta att de använder oss fotografer för att murbräcka fram maten; påfallande ofta flyger just gladorna längs mina promenadstråk.

Vinterbadare?

Mitt i smällkalla februari kanske det är svårt att hitta vatten att plaska i, men den såg verkligen nybadad ut. Eller det kanske är vinden som leker bland fjäderpennorna? Eller det är min hemmagjorda fröblandning som är skyldig en förklaring? När jag nu matar ut det sista i frötunnan kan jag konstatera att de äter 1/3 av vad som gick åt under den kallaste delen av vintern. Kanske privatekonomin hinner komma i balans vad det lider?

Sagodjuren

Gängledaren betraktar dig med avmätt intresse. Du är nu medlem i flocken och måste besvara hans ställda frågor. Du känner värmen från hans kropp, andedräkten mot ditt ansikte. Det är som ur en saga från barndomen och bilden är ur denna serie.

Nog så nära man kan komma...

...ett vilt djur fritt i naturen utan kamouflage eller gömsle. Jag gick längs en skogsväg och bara 20 steg in i skogen låg han. Övertygad som jag är om att åtminstone "mina" dovhjortar gillar att sola sig hade han nog tagit sig en ofrivillig slummer. Jag väckte honom med mitt vackra slutarljud, tog ett 40-tal bilder och när jag gick därifrån låg han kvar på samma ställe. Imorgon kommer närbilden!

Om fotografi och konst (2)

Så frustrerande. Här är 14 grader i skuggan, sol och fantastiskt ljus. Och jag måste j o b b a!! Shit happens, men det här är väl ändå att gå för långt? Varje fiber i kroppen skriker ut och fotografera. Och visst, jag slutar ju jobbet. Lagom till mörkret infaller. Ridå.
För att inlägget ska bli begripligt hänvisar jag till rubrikens version 1, december 2011.
Om det inte heller hjälper beror nog sakernas tillstånd på att här är 14 grader i skuggan och fantastiskt ljus. Och jag måste ...

Härligt!

Försommardagen började med tre havsörnar däruppe i skyn. Jag såg bofink, (möjlig) lövsångare och nötväcka. Transträcken avlöste varandra, deras läte skapade ett mäktigt eko i skogen. Dessutom hela gäng med vithindar, som vanligt samlar man ihop sig denna tiden på året. Och var är bilderna? Ge mig att 800 mm tele, så kanske det gått. Hjortbilden ovan blev en av de märkligare jag gjort. Djuren betade i skulptörens trädgård och konstnärens alster fick agera förgrund. Varför jag skriver detta inlägg? Jo, jag försöker intala mig själv att att även utan de bra bilderna har dagens utflykt varit lyckad. För så känns det.

Ormvråk i två akter

Det blåste hårt den där dagen. Fåglarna höll sig gärna kvar på marken. På dessa bilder kan man se hur klorna griper tag om underlaget - annars kanske den blivit ofrivilligt luftburen. Snällt satt den kvar under flera minuter alltmedan slutaren rasslade. Ljus och tryck i färgerna mycket ovanliga för att vara i Skåne under vintern. Bilderna togs från bil. Fortsättning följer.

Storspoven vandrar runt på den vattendränkta ängen. Här råder tillträdesförbud för oss tvåbenta som inte kan flyga. Verkar som en del fåglar förstår att dessa ängar är en liten privat oas där man kan verka utan att störas, för att travestera familjen Wallenbergs motto. För fotografen är den lilla vägen som går rakt igenom området ett eldorado att jobba från; flera fåglar låter sig tack och lov fotograferas från bara ett par meters avstånd. Ju mindre storlek desto närmre. Mycket praktiskt. Serien ovan togs från kanske 15 meter. I alla fall tillräckligt nära för att få god skärpa och tonalitet.

Morotstjuvarna!

Så här ser de ut, tjuvpacket. Tagna på bar gärning, med stöldgods i munnen och allt. Förfärliga tider vi lever i , eller hur?

Vinterfacit :

Jag menar att denna vinter varit bättre än de flesta, erinrar mig flera härliga dagar. Vi betraktar här en scen en januaridag med slösande sol och bitande kall vind. Vråken fann det tydligen för gott att promenera på marken istället för att slåss mot stormbyarna. Den skyddade sina ben i gräset men gav mig istället en fin pose mot frostigt vacker bakgrund. Jag kan förresten knappt tro att det är jag själv som skriver; förr var alltid vintern den tråkiga transportsträckan till bättre tider. Nu så fylld av möjligheter! Häpnadsväckande.

Konversation

Djur är inte bara djur, de kan uppvisa rent mänskliga beteenden. För den med öppet sinne, åtminstone. Tidig morgon och det här paret fick sin nattsömn avbruten av min promenad i det vackra dimlandskapet.
-Måste vi stiga upp så här tidigt?
-Ja, han börjar komma lite för nära nu.
-S-t, oxå. Varför kan han inte bara dra!! Gääässsppp!!! Strääääck!!!

En liten en

Flugsnappare, förra året. Det är mycket trevligt att vandra runt med kameran i tallskogsmiljöer. Ofta blir ljuset bra balanserat med inte alltför djupa skuggor. En del högdagrar uppstår genom grenverket och har man lite tur - mycket tur - sätter sig en fågel just där.

Isbrytaren?

Mötte en man som frågade om jag sett sädesärlan än? När den väl noterats på observationslistorna är det tydligen fritt fram för alla andra småfåglar att göra vårens entré. Nä, det har jag ännu inte gjort men lite nytt hittade jag ändå. Gravand och kärrhök, minsann. Härliga tider stundar.

Kronhjort på lustjakt

De är stora, majestätiska. Men de kan springa oxå, när de vill. Nästan lika fort som en häst. Det är inte så ofta man ser dem i det tillståndet. Brunsttider är ett undantag. Den här halvvuxne tycks dessutom ha roligt. Man kan tydligt avläsa det i ansiktsuttrycket, eller hur? Han har siktet inställt bara för hindar. Men det är ju inget konstigt i det, vilken ung man tycker inte det är kul att springa efter tjejer? OBS! Retorisk fråga.

Exotiskt?

Någon som vet namnet på den här varelsen? Spännande fågel är det i alla fall och lite spännande var det att fotografera den. Normala telen gjorde ingen nytta här; bilden togs med ett 40 mm pannkaksobjektiv.

Varmt om fötterna?

Har varit bortrest ett para dar, så långt bort från nätet man kan komma. Men fotograferat har jag gjort och jag försöker kompensera min försumlighet med bloggen genom två nytagna bilder. Man kan nästan tro att gåsen vandrar runt i spillrorna av eldhärjat hus eller liknande. Men här handlar det om jordmån så svart att den beramade skånska myllan i jämförelse mest liknar lera. Jag vill också passa på att hälsa Maria välkommen hit!

Skadad spov

Den här småspoven sprang runt och sprätte - mysigt vårtecken, förresten - och såg ut att må bra ända tills den vände andra sidan till. Ett elakt sår under ögat, ser ut som en fullgången varböld. Den hade inga problem med rörelser eller flykt i luften så vi hoppas den klarar sig bra. Expertisen talar om för mig att det är fråga om storspov, inte små-. Nu vet vi det.

Vackert tecknad

Tänk att en grå och lite oansenlig fågel kan ha så fina mönster på vingarnas ovansida! Förr gick de alltid och festade på mask på regnvåta gräsmattor, man ser tyvärr dem inte lika ofta längre. I den här lilla våtmarken mitt i Fågelriket trivs de förstås alldeles utmärkt.

Udda kompisar i skogen; Hardansen

Tog den här serien för ett par år sedan, aldrig tidigare visad. Först verkade katten helt ointresserad medan haren allt mer ihärdigt försökte locka bort den, kanske från ungarna. Detta hände ju i april månad. Ju mer haren dansade för katten desto mer konfunderade blev - båda två. Det lilla dramat var riktigt underhållande och stadgar upp myten att naturen alltid har ett par äss kvar i rockärmen, även för den vane.

Välkommen, exponering!

Goda tider närmar sig. Med exponeringstider 1/2000-delen eller snabbare är det så mycket roligare vara fotograf. Du måste t.ex inte alltid ha stativet med dig, det blir mindre att bära på. Du kan skjuta från höften och i alla fall vara säker på att det som eventuellt fastnade på minneskortet åtminstone blev skarpt. I efterbearbetningen kan mörka partier ljusas upp utan att bruset tar bort alla detaljer, om de ens fanns där ifrån början. Såja, nu fick jag gnällt av mig gråslaskhumöret och välkommen, vackra ljus!