Nu - då

Det går undan nu. Från skön höst till bister vinter på en vecka. Så här kan detta te sig i min skog. En fördel nu är att exponeringstiderna rejält snabbas upp. Exif-data finns tillgänglig i alla mina senare bilder, kontrollera gärna själva. Undre bilden har skjutits i mångdubbelt sämre ljus.
Hurra för vintern!

Lekplats

Kronhjortskalvarna lekte på fältet, spann verkligen loss där under ett par morgonminutrar. Råbocken tittar förvånad på. Vad ovanligt kan inte hända i hjortskogen?

Spegelflykt

Fångade i perfekt synkronisering i skånska vinterlandskapet innan snön kom. Två rågetter som just avslutat sitt middagsmål och i maklig takt seglade iväg nerför backen från kameran. Och så säger dom att Skåne är platt.

Morgonstund har guld i mund...

Tja, den titeln var väl nästan omöjlig att undvika. Så här vackert kan det bli när landets finaste nominatkronvilt poserar i skånsk höstmiljö ett tidigt klockslag. Se och njut!

Ovanligt.

Bjuder på en ömtålig situation jag aldrig sett innan i det vilda. Kalven är så stor att den bara med stort besvär lyckas pressa sig till rätt läge under sin mamma. Observera att djuren står utanför viltstaketet. Som framgår var ljuset denna dag också lite över det vanliga.

A day at the races...

...ja, hinden står faktiskt på en övningsbana för travhästar. Som väl var gick det nu inte så fort utan djuren gick i vanlig ordning att fästa på sensorn. Att de, om de vill, kan springa nästan lika fort som en häst är en annan sak. Långa ben, lång hals för balansen och kraftigt bakparti borgar för detta. Om ni inte redan visste har kronviltet en elasticitet i trav och galoppen som får hästen att skämmas. Tycker jag. Men kommunikationen till och från hjärnan är säkert inte lika utvecklad som sina tämjda kusiner. Hjortdjur tycks bli aggressiva mot människan vid upprepad närkontakt. Annars hade det varit en fin tanke att kunna stalla in sina ägandes hjortar om kvällen!

Oemotståndlig?

Man kan om dessa djur säga att de är oemotståndliga- på flera sätt. De har kommit för att stanna och det verkar inte finnas något sätt att bli kvitt dem, om någon nu ville det. De små kultingarna är ju därtill också så charmerande, tilltalande. Den lille mitt i maten ovan fick jag inte syn på innan 10 metersgränsen, hunden reagerade inte heller. Ett par snabba skott och därefter kvickt tillbakadragande. Suggan märktes inte av, kanske hon lurpassade där bakom bethögen?

Vithind i höstprakt

Ganska lättfotograferade när de är på humör, eller hur? Jag älskar dem, kamerans autofokus älskar dem, objektiven likaså. Det vill säga när de ställer upp sig på det här sättet.

Hej då, hösten

Nu en vecka in i november har ljuset ändrat karaktär till det sämre. Med min utrustning har dagar redan gått utan tagna bilder. Skulle exponeringen bli riklig nog, tillkommer ändå rörelseoskärpa på djuren. Suck. Hoppas på snö, mycket snö. Härligt då att erinra sig om höstens glödande solmorgnar, med vimmel av stora djur. Du fotograferar en hjort bara för att se en annan störta fram. Härligt! Kanske sådana tillfällen inte bjöds varje gång, minnet är ju selektivt, men nog hände det ofta. Kvalitén på ljuset i sig självt gör bilden levande.

Kylan kryper inpå.

Ibland faller saker på plats. Morgonen var tillräckligt kall. Under brunsten levererar de stora dovhannarna ett ljud likt en korsning mellan snarkning och snörvlande.De utstöter detta läte med öppen mun och lite tillbakalutat huvud, i fart eller stilla. Eleganten ovan lufsade framåt i bilden, mig till mötes, utan tillstymelse av kondensrök. Plötsligt styr den ut till vänster i bilden och just där - och bara just där - strilade ett smalt band av solsken ner mellan grenverken och belyste utandningluften. Effekten var så tydlig att den lätt kunde observeras i kamerasökaren och jag visste att jag hade en bild.